Inte heller den här men han har goda tankar om onda ting.
Fråga närområdespolischeferna utom i Stockholms Län, Malmö och Göteborg där de har blivit ideologiskt korrumperade av politisk korrekthet.
De vet vilka som skjuter, spränger och bränner!
Man hamnar inte i kriminalitet – man väljer det!
Per-Olof Wikström är doldiskriminologen i Cambridge som i sin forskning försöker ta reda på vad som orsakar brottslighet. Och det är inte bristande välfärd. Nu är han aktuell med en ny rapport. Kvartal har träffat honom.
AV HENRIK HÖJER | 17 APRIL 2023
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
Varför begår en person brottsliga handlingar? Denna fråga är i fokus i Per-Olof Wikströms forskning. Han är professor emeritus i kriminologi vid Cambridge och numera även aktiv vid Malmö universitet. Han har tidigare varit verksam vid Stockholms universitet, Brå och Polishögskolan.
Han har 45 års erfarenhet av kriminologisk forskning och har fått en rad priser för sin vetenskapliga gärning.
Wikström har sin vetenskapliga grund i så kallad situationell handlingsteori. Synsättet bygger på att brottslighet ska förstås som moraliskt handlande, och han menar att en central del av brottspreventionen handlar om att förstå grunderna för moralbildningen i samhället. Detta utvecklas i nya rapporten När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ. En analys av brottslighetens orsaker och dess implikationer för inriktningen av det brottsförebyggande arbetet.
Han är kritisk till ett brottsförebyggande arbete som han menar präglas av bristande fokus. Dess typiska utgångspunkt är att det finns många och komplexa orsaker till att en människa begår brott som alla måste angripas.
En vanlig uppfattning är att om man ska motverka brottslighetens grundorsaker handlar det om att skapa en god välfärd för alla – det står till och med i en regeringsskrivelse från 2016/17 som ligger till grund för Brås aktiviteter. Wikström konstaterar dock att ”man behöver bara tänka på t.ex. partnervåld, insiderbrott eller rattfylleri och det faktum att de flesta ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden inte är mer brottsaktiva än andra för att inse att det inte finns något okomplicerat samband mellan välfärd och brott”.
Vad kan förklara brottslighet?
Vidare poängterar Wikström att det finns en skillnad mellan riskfaktorer och orsaker. Riskfaktorer för brottslighet kan vara saker som kön, ålder eller etnisk tillhörighet. Men sådana attribut kan aldrig i sig orsaka brottslighet. Ingen slår sin partner bara för att han är man, ingen sätter eld på en parkerad bil bara för att han är i övre tonåren. Orsakerna måste sökas på andra håll.
Däremot är det vanligt att politiker och praktiker blandar ihop riskfaktorer med orsaker, menar Wikström. Då framstår människor som omständigheternas marionetter, utan egen påverkan eller ansvar: ”Det är exempelvis så att brottsdeltagandet och dess allvarlighet kan variera starkt även bland syskon i samma familj, som bor i samma bostadsområde och går i samma skola.”
Det stora flertalet människor begår aldrig allvarligare brott…
Ett signifikant exempel på detta är att en av den ökände gangstern Al Capones bröder blev polis. De båda bröderna delade uppväxtmiljö och fick sannolikt en snarlik uppfostran.
”Att påverka människors ansvarstagande och handlingsval i olika omständigheter är en viktig aspekt av det brottsförebyggande arbetet”, skriver Wikström, som påpekar att den stora merparten av dem som bor i socialt utsatta områden inte är inblandade i allvarlig kriminalitet.
Istället är det av vikt att försöka förstå vilka med riskfaktorer som verkligen begår brott. De allra flesta stjäl inte en mobiltelefon eller våldtar en kvinna oavsett inkomst eller grad av välfärd. Det är andra faktorer som spelar roll. Och här kommer den situationella handlingsteorin in i bilden. Det handlar om när någon upplever att det är rätt och rimligt att begå brott. Det stora flertalet människor begår aldrig allvarligare brott – det är en mycket liten andel som svarar för merparten brottslighet, särskilt den grövre. Och här spelar den personliga moralen och graden av självkontroll, som Wikström kallar ”moralens manager” stor roll. Dessa faktorer har starkt prediktionsvärde på brottsutövande.
Till skillnad från fattigdom eller brist på välfärd.
Självkontroll och moral
I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.
Men självkontroll och moral räcker inte alltid. Regelbrott underlättar nya regelbrott, menar Wikström. Därför måste man agera tidigt för att inte luckra upp normer: ”Som allmän tumregel kan man utgå ifrån att ju längre man väntar med att attackera ett begynnande brottsproblem i en viss miljö desto kraftigare motåtgärder krävs det för att påverka problemet.” En slutsats av detta är att familjen är den viktigaste men samtidigt svåraste institutionen att påverka när det gäller brottsförebyggande.
Däremot är sådant som skattas högt här i Sverige, organiserade fritidsaktiviteter, överskattade som brottsprevention.
Forskningen är tydlig. Sambandet mellan socioekonomi och brottslighet är mycket svagt.
Ordet självkontroll återkommer i rapporten: ”Ju starkare förmåga till självkontroll en person har desto större motståndskraft har denne mot miljöinfluenser som uppmuntrar eller inspirerar till att begå lagbrott som strider mot den egna moralen.”
Varifrån kommer då självkontroll? Genom kognitiv utveckling, som kan tränas upp genom träning i problemlösning, koncentration, tålamod och återhållsamhet. Här har föräldrar och inte minst skola en viktig roll.
Socioekonomin svag förklaringsfaktor
Forskningen är tydlig. Sambandet mellan socioekonomi och brottslighet är mycket svagt. Variationen i brottsdeltagande förklaras bara till mindre än fem procent av socioekonomiska faktorer. Det är alltså i princip omöjligt att utifrån enbart socioekonomi förutspå en människas brottsdeltagande, skriver Wikström – medan faktorer som självkontroll och lagstödjande moral förklarar ungefär hälften av variationen.
Däremot kommer en majoritet av de mest brottsaktiva ungdomarna från svaga socioekonomiska förhållanden. Men den stora majoriteten i dessa områden är inte mer brottsaktiva än andra ungdomar. Huvudförklaringen till det större brottsdeltagandet bland ungdomar i dessa miljöer är dock enligt Wikström sannolikt de sociala konsekvenserna av koncentration av familjer med svaga socioekonomiska resurser, särskilt om områdets befolkning också är instabil och socialt och kulturellt heterogen och har inslag av boende med olika sociala problem, till exempel kriminalitet och drogmissbruk.
kvartal Wikström
Per-Olof Wikström, professor i kriminologi. Foto: Suzanna Wikström.
Per-Olof Wikström och jag har träffats tidigare – i Cambridge häromåret. Nu är han i Stockholm för att lansera den nya rapporten på Stockholms handelskammare. Jag passar på att ställa några frågor.
Vilka policyförslag kan man framhålla utifrån dessa resonemang och forskningsresultat?
– Det brottsförebyggande arbetets stora problem är dess brist på kunskapsgrundad styrning och samordning. Det kännetecknas av ett hopplock av orelaterade hemsnickrade och forskning- och utbildningsbaserade åtgärder ofta utan större förankring i kunskaper om brottslighetens orsaker. Syftet med min rapport är att analysera brottslighetens orsaker utifrån den teoribildning och empiriska forskning som vi har bedrivit, och utifrån detta diskutera vad det brottsförebyggande arbetet bör inriktas mot att påverka. Rapporten syftar till att inspirera brottspreventionens aktörer att bättre fokusera det brottsförebyggande arbetet mot att ta fram strategier och utveckla åtgärder mot de förhållanden som påverkar människors brottsdeltagande och driver brottsutvecklingen.
Du går ganska hårt åt Brå i denna rapport – vad är det du är mest kritisk till?
– Hårt skulle jag väl inte säga. Jag är dock mycket kritisk mot deras upplägg för att utveckla den lokala brottspreventionen, i synnerhet att man förespråkar att lokala aktörer själva ska utföra orsaksanalyser och på den grunden ta fram åtgärder och att man betonar betydelsen av samverkan på bekostnad av dess innehåll. För att den lokala brottspreventionen ska lyckas krävs att den har ett effektiv nationellt forskning- och utbildningsstöd som förmedlar bästa möjliga kunskaper om brottslighetens orsaker och hur de bäst kan påverkas. Att utveckla detta bör enligt min mening vara Brå:s främsta uppgift.
Varför är de socioekonomiska faktorerna så överskattade i svensk debatt?
– Det finns uppenbarligen olika synsätt i debatten på socioekonomiska faktorers betydelse. Det är möjligt att vissa blandar ihop betydelsen av socioekonomiska resurser med miljöns betydelse för människors brottsdeltagande och brottsbenägenhet. Den miljö man växer upp och verkar i har stor betydelse för ens brottsbenägenhet och brottsdeltagande, men familjers och individers socioekonomiska resurser tycks i sig inte ha någon avgörande betydelse. Jag har hävdat att det är miljöns moraliska innehåll som är det avgörande. Man får inte heller glömma att människor inte är miljöns marionetter utan att de inom de begränsningar som utgör individens livsmiljö gör olika val som kan ha betydelse för deras brottsdeltagande.
Vad har du för råd till svenska politiker om hur vi ska bromsa den grova gängkriminaliteten och skjutningarna?
– Det har gått så pass långt så att det är i första hand en fråga om reaktiva och defensiva åtgärder för att hantera problemet, men på längre sikt bör man fokusera på att ta fram proaktiva och offensiva strategier och åtgärder för att motverka den norm- och moralbildning som understödjer gängen och deras våldsbenägenhet samt söka begränsa de miljöer som är dess jordmån.
Vad borde svenska kriminologer forska mer på för att bli bättre på att förstå kriminalitet?
– Vi behöver mer orsaksorienterad forskning och mindre problembeskrivande forskning. Vi behöver också avancerat forsknings- och utvecklingsarbete som fokuserar på hur man kan översätta kunskaper om brottslighetens orsaker till praktiskt verksamma strategier och åtgärder och testa deras effektivitet. Kopplingen mellan orsaker och åtgärder är svag i det brottsförebyggande arbetet.
Man hamnar inte i kriminalitet – man väljer det!
Per-Olof Wikström är doldiskriminologen i Cambridge som i sin forskning försöker ta reda på vad som orsakar brottslighet. Och det är inte bristande välfärd. Nu är han aktuell med en ny rapport. Kvartal har träffat honom.
AV HENRIK HÖJER | 17 APRIL 2023
Henrik Höjer är Kvartals vetenskapsredaktör. Han är även historiker och författare.
Varför begår en person brottsliga handlingar? Denna fråga är i fokus i Per-Olof Wikströms forskning. Han är professor emeritus i kriminologi vid Cambridge och numera även aktiv vid Malmö universitet. Han har tidigare varit verksam vid Stockholms universitet, Brå och Polishögskolan.
Han har 45 års erfarenhet av kriminologisk forskning och har fått en rad priser för sin vetenskapliga gärning.
Wikström har sin vetenskapliga grund i så kallad situationell handlingsteori. Synsättet bygger på att brottslighet ska förstås som moraliskt handlande, och han menar att en central del av brottspreventionen handlar om att förstå grunderna för moralbildningen i samhället. Detta utvecklas i nya rapporten När brott blir ett acceptabelt handlingsalternativ. En analys av brottslighetens orsaker och dess implikationer för inriktningen av det brottsförebyggande arbetet.
Han är kritisk till ett brottsförebyggande arbete som han menar präglas av bristande fokus. Dess typiska utgångspunkt är att det finns många och komplexa orsaker till att en människa begår brott som alla måste angripas.
En vanlig uppfattning är att om man ska motverka brottslighetens grundorsaker handlar det om att skapa en god välfärd för alla – det står till och med i en regeringsskrivelse från 2016/17 som ligger till grund för Brås aktiviteter. Wikström konstaterar dock att ”man behöver bara tänka på t.ex. partnervåld, insiderbrott eller rattfylleri och det faktum att de flesta ungdomar som växer upp i socialt utsatta områden inte är mer brottsaktiva än andra för att inse att det inte finns något okomplicerat samband mellan välfärd och brott”.
Vad kan förklara brottslighet?
Vidare poängterar Wikström att det finns en skillnad mellan riskfaktorer och orsaker. Riskfaktorer för brottslighet kan vara saker som kön, ålder eller etnisk tillhörighet. Men sådana attribut kan aldrig i sig orsaka brottslighet. Ingen slår sin partner bara för att han är man, ingen sätter eld på en parkerad bil bara för att han är i övre tonåren. Orsakerna måste sökas på andra håll.
Däremot är det vanligt att politiker och praktiker blandar ihop riskfaktorer med orsaker, menar Wikström. Då framstår människor som omständigheternas marionetter, utan egen påverkan eller ansvar: ”Det är exempelvis så att brottsdeltagandet och dess allvarlighet kan variera starkt även bland syskon i samma familj, som bor i samma bostadsområde och går i samma skola.”
Det stora flertalet människor begår aldrig allvarligare brott…
Ett signifikant exempel på detta är att en av den ökände gangstern Al Capones bröder blev polis. De båda bröderna delade uppväxtmiljö och fick sannolikt en snarlik uppfostran.
”Att påverka människors ansvarstagande och handlingsval i olika omständigheter är en viktig aspekt av det brottsförebyggande arbetet”, skriver Wikström, som påpekar att den stora merparten av dem som bor i socialt utsatta områden inte är inblandade i allvarlig kriminalitet.
Istället är det av vikt att försöka förstå vilka med riskfaktorer som verkligen begår brott. De allra flesta stjäl inte en mobiltelefon eller våldtar en kvinna oavsett inkomst eller grad av välfärd. Det är andra faktorer som spelar roll. Och här kommer den situationella handlingsteorin in i bilden. Det handlar om när någon upplever att det är rätt och rimligt att begå brott. Det stora flertalet människor begår aldrig allvarligare brott – det är en mycket liten andel som svarar för merparten brottslighet, särskilt den grövre. Och här spelar den personliga moralen och graden av självkontroll, som Wikström kallar ”moralens manager” stor roll. Dessa faktorer har starkt prediktionsvärde på brottsutövande.
Till skillnad från fattigdom eller brist på välfärd.
Självkontroll och moral
I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.
Men självkontroll och moral räcker inte alltid. Regelbrott underlättar nya regelbrott, menar Wikström. Därför måste man agera tidigt för att inte luckra upp normer: ”Som allmän tumregel kan man utgå ifrån att ju längre man väntar med att attackera ett begynnande brottsproblem i en viss miljö desto kraftigare motåtgärder krävs det för att påverka problemet.” En slutsats av detta är att familjen är den viktigaste men samtidigt svåraste institutionen att påverka när det gäller brottsförebyggande.
Däremot är sådant som skattas högt här i Sverige, organiserade fritidsaktiviteter, överskattade som brottsprevention.
Forskningen är tydlig. Sambandet mellan socioekonomi och brottslighet är mycket svagt.
Ordet självkontroll återkommer i rapporten: ”Ju starkare förmåga till självkontroll en person har desto större motståndskraft har denne mot miljöinfluenser som uppmuntrar eller inspirerar till att begå lagbrott som strider mot den egna moralen.”
Varifrån kommer då självkontroll? Genom kognitiv utveckling, som kan tränas upp genom träning i problemlösning, koncentration, tålamod och återhållsamhet. Här har föräldrar och inte minst skola en viktig roll.
Socioekonomin svag förklaringsfaktor
Forskningen är tydlig. Sambandet mellan socioekonomi och brottslighet är mycket svagt. Variationen i brottsdeltagande förklaras bara till mindre än fem procent av socioekonomiska faktorer. Det är alltså i princip omöjligt att utifrån enbart socioekonomi förutspå en människas brottsdeltagande, skriver Wikström – medan faktorer som självkontroll och lagstödjande moral förklarar ungefär hälften av variationen.
Däremot kommer en majoritet av de mest brottsaktiva ungdomarna från svaga socioekonomiska förhållanden. Men den stora majoriteten i dessa områden är inte mer brottsaktiva än andra ungdomar. Huvudförklaringen till det större brottsdeltagandet bland ungdomar i dessa miljöer är dock enligt Wikström sannolikt de sociala konsekvenserna av koncentration av familjer med svaga socioekonomiska resurser, särskilt om områdets befolkning också är instabil och socialt och kulturellt heterogen och har inslag av boende med olika sociala problem, till exempel kriminalitet och drogmissbruk.
kvartal Wikström
Per-Olof Wikström, professor i kriminologi. Foto: Suzanna Wikström.
Per-Olof Wikström och jag har träffats tidigare – i Cambridge häromåret. Nu är han i Stockholm för att lansera den nya rapporten på Stockholms handelskammare. Jag passar på att ställa några frågor.
Vilka policyförslag kan man framhålla utifrån dessa resonemang och forskningsresultat?
– Det brottsförebyggande arbetets stora problem är dess brist på kunskapsgrundad styrning och samordning. Det kännetecknas av ett hopplock av orelaterade hemsnickrade och forskning- och utbildningsbaserade åtgärder ofta utan större förankring i kunskaper om brottslighetens orsaker. Syftet med min rapport är att analysera brottslighetens orsaker utifrån den teoribildning och empiriska forskning som vi har bedrivit, och utifrån detta diskutera vad det brottsförebyggande arbetet bör inriktas mot att påverka. Rapporten syftar till att inspirera brottspreventionens aktörer att bättre fokusera det brottsförebyggande arbetet mot att ta fram strategier och utveckla åtgärder mot de förhållanden som påverkar människors brottsdeltagande och driver brottsutvecklingen.
Du går ganska hårt åt Brå i denna rapport – vad är det du är mest kritisk till?
– Hårt skulle jag väl inte säga. Jag är dock mycket kritisk mot deras upplägg för att utveckla den lokala brottspreventionen, i synnerhet att man förespråkar att lokala aktörer själva ska utföra orsaksanalyser och på den grunden ta fram åtgärder och att man betonar betydelsen av samverkan på bekostnad av dess innehåll. För att den lokala brottspreventionen ska lyckas krävs att den har ett effektiv nationellt forskning- och utbildningsstöd som förmedlar bästa möjliga kunskaper om brottslighetens orsaker och hur de bäst kan påverkas. Att utveckla detta bör enligt min mening vara Brå:s främsta uppgift.
Varför är de socioekonomiska faktorerna så överskattade i svensk debatt?
– Det finns uppenbarligen olika synsätt i debatten på socioekonomiska faktorers betydelse. Det är möjligt att vissa blandar ihop betydelsen av socioekonomiska resurser med miljöns betydelse för människors brottsdeltagande och brottsbenägenhet. Den miljö man växer upp och verkar i har stor betydelse för ens brottsbenägenhet och brottsdeltagande, men familjers och individers socioekonomiska resurser tycks i sig inte ha någon avgörande betydelse. Jag har hävdat att det är miljöns moraliska innehåll som är det avgörande. Man får inte heller glömma att människor inte är miljöns marionetter utan att de inom de begränsningar som utgör individens livsmiljö gör olika val som kan ha betydelse för deras brottsdeltagande.
Vad har du för råd till svenska politiker om hur vi ska bromsa den grova gängkriminaliteten och skjutningarna?
– Det har gått så pass långt så att det är i första hand en fråga om reaktiva och defensiva åtgärder för att hantera problemet, men på längre sikt bör man fokusera på att ta fram proaktiva och offensiva strategier och åtgärder för att motverka den norm- och moralbildning som understödjer gängen och deras våldsbenägenhet samt söka begränsa de miljöer som är dess jordmån.
Vad borde svenska kriminologer forska mer på för att bli bättre på att förstå kriminalitet?
– Vi behöver mer orsaksorienterad forskning och mindre problembeskrivande forskning. Vi behöver också avancerat forsknings- och utvecklingsarbete som fokuserar på hur man kan översätta kunskaper om brottslighetens orsaker till praktiskt verksamma strategier och åtgärder och testa deras effektivitet. Kopplingen mellan orsaker och åtgärder är svag i det brottsförebyggande arbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar