fredag 1 september 2023

Koranbränning akt 666Y




Ulf Kristersson, Tobias Billström och Gunnar Strömmer.

Statsminister, utrikesminister och justitieminister.
Tre namn, tre funktioner som ansvarar för Sveriges trygghet.
Tre mesar som krälar i stoftet för hotande muslimer!

Nästan lika usla som föregångarna Andersson, Johansson & Linde (hon med hijaben)





”Den svenska reaktionen har förvärrat läget”

Torsdagen den 17 augusti höll Säkerhets­polisen en presskonferens där den nationella hotnivån höjdes från en trea (förhöjt hot) till en fyra (högt hot).

Detta skedde efter en sommar med några så kallade koran­bränningar (där privat­personer offentligt brände ett eget exemplar av koranen). I samband med dessa framfördes också hot via sociala medier mot Sverige i stort, bland annat från al Qaida. Företrädare för OIC-länderna (Organization of Islamic Cooperation) krävde också att Sverige skulle upphöra med och förbjuda fortsatta händelser som dessa bränningar. Krav framfördes också på att få till stånd möten med den svenska regeringen för att protestera mot dessa kränkningar av koranen. OIC beslöt också att tills vidare utesluta Sveriges permanenta representant till OIC.

Säkerhetspolisen framhöll vid press­konferensen (som mest handlade om hur Säpo arbetar) att hothöjningen beror på en samlad bedömning och inte är kopplad till någon enskild händelse eller något konkret hot. Det framhölls också att detta på intet sätt påverkar Säpos arbete och att hotnivån kommer att ligga kvar på nivå fyra under längre tid. Till sist uppmanades befolkningen att ”fortsätta som vanligt”, även om detta inte definierades.

All form av konkretion lyste också med sin frånvaro. Inte heller framkom vad som menas med hotnivå eller vad ”fortsätta som vanligt” betyder samtidigt som hotbilden höjts till en fyra på en femgradig skala. De tappra försöken av några journalister att få rätsida på denna motsättning, returnerades till allmänt hållna uttalanden om att ”vara uppmärksamma”, ”lyssna på myndigheterna” samt ta eget ansvar.

Redan innan detta skedde hade regeringen valt att gå OIC till mötes och representanter för regeringen stämde också in i kören av fördömanden av dem som brände sitt exemplar av koranen. Språkbruket från OIC, al Qaida samt företrädare för muslimska grupper i Sverige om att detta var ett ”hatbrott”, ”rasism och ”islamofobi” anammades av ministrar, riksdags­ledamöter och experter.

Media fylldes av ”råd” om hur man nu ska förhålla sig till det nya (odefinierade) läget, som att bara ha en hörlur när man promenerar till exempel.

Osäkerhet, rädsla och förvirring blev resultatet av detta internt i Sverige, och utomlands förstärktes den redan satta bilden av Sverige som ett land som kan pressas till eftergifter med diverse verbala utspel.

Hur blev det så här?

Det första skälet är att själva idén med en nationell hotskala är feltänkt. Såvida vi inte utsätts för en invasion, kan ett hot aldrig se likadant ut överallt, samtidigt. Och eftersom det inte ges någon definition av vad som utgör en hotnivå, blir budskapet oklart och sprider både osäkerhet (vi får inte veta vad hotet gäller med specifikt) och rädsla (vad är det vi ska vara rädda och uppmärksamma på?).

För det andra så är det ingen av koran­brännarna som gjort något fel eller brutit mot någon lag. Men i stället för att gå på lagbrytarna – de som ställt till med upplopp och våld – så har röster höjts (inklusive i regering, riksdag och media) för att göra inskränkningar i den grundlags­skyddade yttrande­friheten och skuldbelägga dem som utnyttjar den. Den aviserade utredningen om ordnings­lagen ger också signalen utåt att verbala hot och hat räcker för att företrädare för Sverige ska börja ifrågasätta dessa rättigheter och tala om ändringar som i praktiken riskerar att återinföra hädelse­förbud bakvägen.

Slutligen blir budskapet inåt, till svenska folket, motstridigt. Samtidigt som hotnivån höjs från tre till fyra och det således blir mycket farligare (utan att definiera hur och varför), så ges budskapet att fortsätta leva som vanligt. Här talar både myndigheter och regering med dubbla tungor och resultatet är förvirring och osäkerhet. Det tål att påpekas att det faktum att ljudnivån till synes höjts – fler aktörer, både inhemska och utländska, uttrycker ilska över Sveriges agerande – inte nödvändigtvis är detsamma som att det reella hotet faktiskt ökar.

Det hot som finns från framför allt militanta islamister har sett likadant ut de senaste 20 åren, och har inte ändrats i och med detta. Tidigare terrordåd har inte påverkats av koran­bränningar och hela tanken med den decentraliserade strategi som till exempel al Qaida förfäktar, handlar om att uppmana enskilda att agera självständigt, och det har inte heller ändrats.

Det bör också understrykas att det görs en medveten samman­blandning mellan Sverige som nation och vad enskilda individer gör. Utan undantag är dessa kritiker som nu kräver samtal och eftergifter av Sverige som nation naturligtvis medvetna om detta. Men den svenska reaktionen från officiellt håll underblåser den medvetna samman­blandningen och förvärrar därmed Sveriges läge. I en demokrati lägger sig inte regeringen i vad enskilda gör eller skriver inom lagens råmärken, vilket är fallet här. Det är det budskapet som regering, riksdag, media och – med ett passande brittiskt uttryck – ”de tjattrande klasserna” borde förkunna samt att vi står bakom vår yttrande­frihet. Hade vi agerat så från början hade vi kunnat undvika en situation där eftergift följs av eftergift på yttrande­frihets­området. Att Danmark nu – något överraskande – ser ut att välja en förbuds­linje vad avser koran­bränningar är inte ett efterföljans­värt exempel. Tvärtom.


Magnus Norell

forskare med inriktning på bland annat terrorism och Mellanöstern

Krister Thelin

före detta domare och ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter




Att någon bränner en koran är
1) INTE "hets mot folkgrupp", det är att bränna en koran
2) INTE "hets mot folkgrupp" eftersom muslimer, hur man än vrider och vänder på det, INTE är en "folkgrupp" utan människor ur mängder av folkgrupper med en viss tro.

Min anmärkning; 
Socialdemokraterna vill utreda om koranbränningar gör deras väljare upprörda.

Högdraget mummel har varit Magdalena ”Jag kan konstatera” Anderssons linje i korankrisen fram tills nu. Efter att Danmark chockat hela Europa genom att göra avkall på sina tidigare principer, vill nu även de svenska Socialdemokraterna utreda om koranbränningar kan klassas som hets mot folkgrupp.

Det kan förefalla vara ett schyst sätt att stoppa något jobbigt. Särskilt om man gör som Danmark, undantar satirteckningar. Skönt, kan konstnärer och publicister tänka, att vi i alla fall ska få fortsätta tycka och trycka fritt.

Det här undantaget bär på ett stort problem: varför ska konstnärer och medier ha demokratiska privilegier? Hur förklarar man att en Muhammedkarikatyr i Jyllands-Posten är ett ädlare slags uttryck än Rasmus Paludans koranpyromani?

Hur avgör man ens vem som är satiriker?

Sånt här spär bara ytterligare på motsättningarna mellan kultureliten och resten. Och är det inte så att det danska lagförslaget, som snart kan bli det svenska, vädjar till kultur- och mediasektorns självcensur? Ni får rita, skriva och publicera vad ni vill – men ni bör tänka er för.

”Att bränna en koran är inte ett yttrande”, är ett av alla argument som ligger i linje med denna elitism. För att en protest ska vara legitim måste den med andra ord ha en intellektuell verkshöjd. Vem avgör var den ribban ska ligga?

Var har sossarna gjort av sin solidaritet, om de menar att en kvinna som flytt undan religiöst förtryck inte ska få bränna Koranen eftersom bokbränningar ”aldrig för något gott med sig”? Har en kvinna som utsatts för könsstympning rätt att hata en religion?

Jag vägrar tro att Socialdemokraterna är så naiva så de inbillar sig att Organisation of Islamic Cooperation, OIC, som länge arbetat för att vi ska ändra vår lagstiftning, skulle nöja sig med att vi ”bara” förbjuder koranbränning eller ändrar i ordningslagen. Nästa punkt på dagordningen är att religionskritik ska jämställas med hatespeech.

Delar av FN och olika människorättsorganisationer som ligger S nära är inte främmande för den idén. De tycks inte fatta att religionsfrihet kräver religionskritik. Det gäller inte minst mångkulturella samhällen.

I en gest av tillmötesgående spelar man missförstådd och hävdar att religionskritik visst ska tillåtas, om den är kunskapsbaserad och inte grundas på fördomar. Men vem ska avgöra vad som är fakta och vad som är fördom? Vem äger den korrekta tolkningen av en tro; är det staten, religionsvetarna, juristerna eller de troende själva?

Om man menar att religionskritik per definition är hatpropaganda — vad ska vi då göra med alla de kristna som läser Bibeln som en handledning mot aborträtten? Eller är det bara muslimernas (läs: islamisternas) tro som ska skyddas?

Nu säger S att deras förslag alls inte kommer drabba rätten till religionskritik, men vem vågar finna tröst i det när andra stolta försäkringar så lätt har förskingrats med vinden?

Och fort ska det gå, menar partiet, trots att det här uppenbart är snåriga saker. Det är som om de springer på glödande kol, livrädda att tänka efter.

Lagar ska inte ändras under galgen. Då får de som utsätter Sverige för utpressning blodad tand och nästa krav på underkastelse kommer sannolikt som ett brev på posten.

Susanne Nyström


De flesta fattar inte smarta beslut under stress och hot. Det gäller även politiker och politiska partier.

Från att de flesta varit överens om att hädelse i allmänhet, och koranbränningar i synnerhet, självklart ingår i svensk yttrandefrihet har allt fler börjat svaja. Tidigare M-politiker har sagt sig vilja ha en lagändring. Regeringen har tagit fram direktiv för en utredning som ska se över ordningslagen. Och på onsdagen meddelade Socialdemokraterna att de vill snabbutreda om en del koranbränningar bör klassas som hets mot folkgrupp eller förargelseväckande beteende.

Kan danskarna fixa detta på några månader så kan vi, är budskapet från Magdalena Andersson (S). Och det är klart att Sveriges riksdag rent praktiskt kan klubba igenom justeringar i en lagstiftning på kort tid om man hoppar över att göra en ordentlig utredning och det inte krävs ändringar av grundlagen.

Frågan är om det är önskvärt – och här är svaret nej.

För givetvis har svenska politiker rätt när de säger att yttrande- och mötesfriheten inte är absolut. Det finns exempelvis lagar som förbjuder hets och förtal.

Det enda Sverige ska göra lagstiftningsmässigt just nu är ingenting.
Men om vi ska diskutera principer och nya ramar för vad som får yttras ska det ske i lugn och ro och utredas ordentligt. En förändring ska inte ske under galgen för att blidka dem som hotar vårt land i koranbränningarnas spår eller använder dem som förevändning för att inte släppa in Sverige i Nato.

Då får de som inte gillar yttrandefrihet och vårt sätt att leva blodad tand, eftersom de märker att hot och utpressningar ger önskad effekt. Därmed kommer sannolikt snart nästa krav på underkastelse som ett brev på posten, och då är vi inne på ett sluttande plan som undan för undan krymper yttrandefriheten.

Därför är det enda Sverige ska göra lagstiftningsmässigt just nu ingenting.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar