Studieförbunden

Ett äkta civilsamhälle står fritt från staten

Oberoende föreningar, studiecirklar och andra frivilliga medborgarsammanslutningar utgör ryggraden i ett fritt samhälle. Dagens statsberoende svenska civilsamhälle klarar dock inte att fylla sin roll.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal. 23 sep, 2023

Regeringen kommer att dra ned på den statliga finansieringen av studieförbunden. Det rör sig om en kraftig nedskärning på cirka 30 procent under mandatperioden, samtidigt som även redovisningskraven skärps. Skälet är inte minst svidande kritik från Riksrevisionen om att pengarna går till annat än det var tänkt och att kontrollen är bristfällig ”i alla led”. Det har öppnat för systematiskt fusk från oseriösa aktörer. Enligt Riksrevisionen saknades tillräckliga underlag för de utbetalda pengarna i nära hälften av fallen.

Det är förstås beklagligt att även välfungerande och ärlig verksamhet kommer drabbas av nedskärningarna. Man kan tycka att det skulle räcka med bättre kontroll. Det är emellertid att bedra sig själv. Det statliga stödet till civilsamhället har byggt på tillit – att människor använder pengarna till det som de avsetts för. Det finns tydliga gränser för hur mycket man kan kontrollera den här typen av verksamhet. Staten kan inte skicka ut kommissarier att sitta med på varje studiecirkel för att hålla reda på hur många som deltar – en siffra som är avgörande för ersättningen. När tilliten raserats är den svår att reparera.

När människor börjar missbruka tilliten får det konsekvenser. Det grundläggande problemet i Sverige är dock att civilsamhället – där studieförbunden ingår – i så hög grad är beroende av statsbidrag. Så var det naturligtvis inte i civilsamhällets barndom. Människor gick samman på sin fritid och bildade studiecirklar eller föreningar för olika allmännyttiga ändamål. Någon statlig ersättning var det inte tal om. I stället väntades medborgarna bidra efter förmåga. Mer förmögna medborgare inrättade ofta stipendier eller donerade pengar för att stödja verksamheter de brann för och i syfte att hjälpa mindre bemedlade att delta. I ett sådant äkta civilsamhälle är fusk ovanligt. Man stjäl i regel inte av sin egen förening.

En annan skillnad var att det äkta civilsamhället byggde på riktigt engagemang från medlemmarna. Allt detta har förändrats i takt med att staten tagit på sig rollen som alla goda gåvors givare. Till en början stärktes civilsamhället av den statliga hjälpen, moralen och engagemanget levde kvar på gamla meriter. Men efter decennier av allt större bidragsberoende har civilsamhället transformerats i grunden.

Dagens civilsamhälle är toppstyrt, byråkratiserat och får en väldigt stor del av sina inkomster från det offentliga eller exempelvis stora kommersiella lotterier som staten givit dem förmånliga villkor att driva. För vissa organisationer är sådana inkomster mycket viktigare än medlemsavgifter.

Det här är av många skäl en osund ordning. Ett civilsamhälle som sitter i knät på staten kommer också anpassa sig till den och smälta samman med den politiska makten. Det är precis vad som har hänt i Sverige. Fackföreningsrörelsen är bara det mest övertydliga exemplet.

Ett riktigt civilsamhälle är tvärtom en motkraft till staten som skapar pluralism och motverkar totalitära tendenser. Ett samhälle utan ett äkta civilsamhälle blir aldrig ett riktigt liberalt samhälle. Statsindividualismen kan kalla sig liberal till namnet, men individer som inte samverkar blir aldrig en stark motkraft till makten. De blir en massa av individer, som är lättstyrda. Det gäller även i relation till maktkoncentration inom näringslivet.

Det här visar också varför ökad statlig kontroll inte är någon självklar lösning på fusk och oegentligheter med statliga bidrag. Målet måste vara att minska beroendet av statliga bidrag och åter gjuta liv i ett självständigt civilsamhälle. Att i betydligt högre grad än idag skattebefria privata donationer till civilsamhället skulle kunna vara en väg att gå. Att sänka kostnaderna – löner och lokaler – för att bedriva ideell verksamhet en annan.

Totalitära stater inkorporerar alltid civilsamhället i staten, som en av sina första åtgärder. Faran med att göra sig beroende av staten är större än att man plötsligt kan få lägre bidrag. Sakta förtvinar verksamhetens oberoende, själ och mening. Då är korruptionen snart ett faktum.


Håkan Boström