Det är rätt otroligt att det går så bra för invandrare i Sverige, är det inte? Jag menar; generellt sämre ekonomiskt utgångsläge, trångboddhet, brist på svenska som hemspråk och, inte minst, politiska stämningar som gör att de bemöts som paria.
Och ändå: Invandring är verkligen en modern framgångssaga.
Om du studsar vid det påståendet beror det kanske på att du inhämtar information i svenska medier och att de, det vill säga vi, är dåliga på att plocka upp långsiktiga trender. Det är sedan gammalt: Det kommer alltid vara en större nyhet att ett etnifierat gängkrig rasar i svenska städer än att majoriteten av invandrarna i Sverige går i skolan och arbetar i allt högre utsträckning.
Det andra alternativet är förstås att du lyssnar för mycket på svenska politiker, som de senaste åren slagit knut på sig för att peka ut invandring som ett problem. Statsminister Ulf Kristersson kallade det till och med för ”en belastning” 2021.
Det var konstigt sagt av flera skäl, inte minst eftersom det är väl känt att invandring generellt är en långsiktig ekonomisk plushistoria. Dessutom är de största vinnarna på de senaste årens migration de svenskfödda med god ekonomi – det vill säga Ulf Kristerssons traditionella väljarunderlag.
Nyligen konstaterade nationalekonomiprofessorn Eskil Wadensjö i Dagens Nyheter att ensamkommande pojkar och (sedermera) män från Afghanistan etablerat sig oväntat snabbt på svensk arbetsmarknad. Medan (ni vet vilka) sluggers i den svenska debatten närmast tvångsmässigt målat ut afghaner som ett hot mot den västliga existensen – de kommer för långt bort ifrån och saknar våra värderingar – har den utpekade gruppen gjort det som invandrare världen över alltid gör: de har lärt sig språket, utbildat sig och fått jobb. Integrerats, kan vi kalla det för enkelhets skull.
Och även om det stämmer att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland svaga studieresultat – en följd av sämre språkkunskaper och en djupt segregerad skola – är situationen den omvända när vi når högre studier. Både kvinnor och män med utlandsfödda föräldrar i Sverige tar i större utsträckning högskoleexamen än studenter med svensk bakgrund.
Du tänker kanske att detta är ett isolerat fenomen? Verkligen inte. I Frankrike, ett land med historiskt stor invandring från den arabisk-muslimska världen, är tendensen densamma: På bara en generation konstaterar man att nordafrikanska invandrarbarn har nått samma representation inom högre utbildning och i den högre tjänstemannasektorn som de infödda fransmännens barn. Statsvetaren Arnaud Lacheret säger till Le Monde att forskningen varit så fokuserad på bristande integration, islamism och segregering att man ofta förbisett det uppenbara: Den nordafrikanska invandringen är i stora drag en oberättad succé.
Och Frankrike behöver, detta är i princip alla ekonomer överens om, mer invandring både akut för att lösa bristen på arbetskraft och för att på längre sikt försörja en åldrande befolkning. Sverige står, efter det höga inflödet av framför allt yngre människor i arbetsför ålder under 2010-talet, bättre rustat än många andra EU-länder.
Det får mig att tänka på att den gamla nittiotalsinvändningen mot invandring ”de kommer hit och tar våra jobb” sannerligen inte saknar fog. ”De” kommer rentav hit, börjar arbeta OCH går om svenskar i akademin. Tar de våra tjejer också? Det får vi nog dessvärre ställa in oss på, eftersom pojkar med utländsk bakgrund alltså i något större utsträckning genomför högre studier än de med svenska föräldrar, och att högutbildade män står högst i kurs på äktenskapsmarknaden.
Men det är en annan diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar