Palestina enligt Globalis

Globalis

Palestina

Förhållandet mellan Israel och palestinierna har kallats världens svåraste konflikt. Våren 2022 drog FN:s särskilda rapportör slutsatsen att Israels 55-åriga ockupationspolitik är apartheid. Men vad handlar egentligen konflikten om? När började det? Och på vilka sätt anser FN att folkrätten kränks?


År 1948 grundades staten Israel. Detta skedde genom krigföring och på bekostnad av den palestinska befolkningen som redan bodde i området. Sedan dess har konflikten präglats av en skev maktbalans: ett militärt starkt Israel med stort stöd från USA å ena sidan och ett splittrat palestinskt folk utan egen stat å den andra.

Många palestinier har levt under israelisk ockupation sedan 1967 – en ockupation som alltmer kallas apartheid. Den centrala frågan i konflikten är vem som har mest rätt att kontrollera och bo i området.


Bakgrund

Israel-Palestinakonflikten är först och främst en territorial konflikt mellan staten Israel och det palestinska folket. Dagens konflikt har sin bakgrund i att europeiska judar, sedan 1880-talet flyttade till ett område i Mellanöstern som heter Palestina, idag ofta kallat det historiska Palestina. Det historiska Palestina-området utgör både dagens Israel och dessutom de ockuperade palestinska områdena, Gazaremsan och Västbanken, som ordet Palestina ofta hänvisar till idag.

Huvuddrivkraften för den judiska invandringen var sionismen. Sionismen är en ideologi och politisk rörelse som arbetat för en judisk stat i det historiska Palestina. Den etablerades på 1880-talet och var en del av den europeiska bosättarkolonialismen. Planen att etablera en judisk stat var inspirerad av den framväxande idén om nationalstaten: en stat till vart folk. Judarna sågs som ett folkslag, och borde därmed ha en egen stat. Önskan om en egen stat var även en reaktion på de anti-judiska attityderna (antisemitismen) och judeförföljelserna i Europa.

Det historiska Palestina utpekades som en lämplig plats för att upprätta en sådan judisk nationalstat. Anledningen var att judarnas historia har rötter därifrån. Judar fördrevs från området som är det historiska Palestina runt 70 e. Kr och spreds över Europa och Mellanöstern. Detta har spelat en viktig roll för judarnas känsla av äganderätt till (historiska) Palestina, i tillägg till det faktum att många judar flyttat dit på senare tid.

Judisk invandring till Palestina

Efter första världskriget upplöstes det Osmanska riket, som Palestina var en del av, och Palestina lades under brittiskt mandat (kontroll). Sioniströrelsen fick sitt diplomatiska genombrott år 1917 med den så kallade Balfourdeklarationen, där den brittiska regeringen lovade att arbeta för att skapa ett så kallat ”nationalhem för det judiska folket” i Palestina. Detta satte fart på den judiska invandringen till Palestina.

Judeförföljelserna i Europa efter 1933 gjorde att invandringen ökade ytterligare. Utvandringen från Europa ledde till att den judiska befolkningen mer än tiodubblades under den brittiska kontrollen; från omkring 56 000 år 1917 till ca. 650 000 år 1948. Judarna utgjorde då cirka en tredjedel av Palestinas totala befolkning.

Palestinierna ogillade denna utveckling, särskilt eftersom europeiska invandrarnas syfte var att etablera en stat som var exklusiv för judar, vilket i praktiken skulle påverka nästan alla palestinier. Situationen skapade en konflikt mellan den judiska minoriteten, den palestinska majoriteten och den brittiska mandatadministrationen. Detta var starten på dagens konflikt mellan Israel och Palestina.

Olivproduktionen har varit en viktig affärsaktivitet för palestinierna i flera hundra år, men har länge varit under hård press från den israeliska ockupationspolitiken. Foto: Frank M. Rafik/Flickr

Olivproduktionen har varit en viktig affärsaktivitet för palestinierna i flera hundra år, men har länge varit under hård press från den israeliska ockupationspolitiken. Foto: Frank M. Rafik/Flickr

Den judiska invandringen till Palestina fortsatte även efter andra världskriget och Europas dåliga samvete för förintelsen gjorde att upprättandet av en judisk stat hade större stöd än tidigare. Förintelsen bidrog även till att stärka världens tro på behovet av att upprätta en stat där judar var i majoritet.

Sionisterna föreställde sig att en sådan judisk stat skulle kunna erbjuda säkerhet för alla judar i världen som kan behöva skydd. Ett hinder för planens framgång, som sionisterna såg det, var att majoriteten av den palestinska befolkningen inte var judar.


1947: FN:s delningsplan

Efter andra världskriget ville sionistledningen överta makten i Palestina och bli kvitt det brittiska styret. Detta ledde till att sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ingick ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) som angrep britterna i Palestina. Våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

FN:s generalförsamling föreslog 1947 en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två, där judarna tilldelades 55% av marken, medan palestinierna fick 44%. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, betraktade förslaget som orättvist och avfärdade det.

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste den första, största och viktigaste kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget. Det möjliggjordes på grund av det maktvakuum som uppstod vid avvecklingen av det brittiska styret i Palestina. Krigen ledde till förstörelsen av det palestinska samfundet, starten på det palestinske flyktingproblemet och upprättandet av staten Israel.

1948: Upprättelsen av staten Israel

Kriget 1948 kan delas upp i två faser: före och efter den 14 maj 1948 då Israel förklarades som stat. Första fasen var mellan de inflyttade judarna och den arabiska befolkningen. Den andra fasen var mellan de som stöttade staten Israel på ena sidan och styrkor från de arabiska grannländerna Egypten, Irak, Jordan, Libanon och Syrien på den andra sidan. Inblandningen av andra länder har gjort att konflikten blivit känd som Mellanösternkonflikten.

Palestinierna hade lite att ställa upp med under kriget. Ingen kämpade på deras sida för en palestinsk stat. Grannländerna angrep Israel, men var motiverade av egna intressen.

1948-kriget ledde till att omkring 750 000 palestinier förlorade sina hem. Stora delar av den palestinska befolkningen blev bortdrivna av militäroperationer som idag benämns som en av historiens största etniska rensningar. Flyktingarna utgjorde ungefär hälften av den palestinska befolkningen och Israel har sedan dess nekat de som flydde att få återvända.

1948 flydde palestinierna först och främst till Gaza, Västbanken och Jordanien, samt till Libanon och Syrien. Där upprättades flyktingläger, som det på denna bild från 1948. Runt 5 miljoner palestinier är flyktningar också idag, vilket motsvarar ca. hälften av det palestinska folket.

Sionismens roll under kriget 1948

Bortdrivningen av palestinier var delvis ett resultat av sioniströrelsens mål om att etablera en stat inom Palestina med övervägande judisk befolkning. Detta ledde till att de judiska styrkorna medvetet fördrev palestinierna från landet, särskilt i de områden som enligt FN:s delningsplan var tilltänkta att bli en judisk stat och i strategiskt viktiga områden. Utdrivningen av palestinier var också ett resultat av själva krigföringen i sig och den panik som uppstod bland palestinierna i den kaotiska situationen som uppkom.

När kriget tog slut i januari 1949 hade Israel övertagit ett landområde som utgjorde 77 procent av det historiska Palestina, d.v.s. 22 procent mer än FN:s delningsplan hade föreslagit. Det är likväl dessa 77 procent som idag anses utgöra det folkrättsligt erkända Israel. Egypten och Jordanien tog under kriget 1948 kontroll över resten av Palestina.

Det sionistiska ledarskapet, med David Ben-Gurion i spetsen, hade länge varit eniga om att palestinierna var tvungna att försvinna. Under 1948-kriget blev över 500 palestinska byar ödelagda och sioniströrelsen såg en palestinsk identitet och närvaro som ett hinder för etableringen av en så kallad judisk stat med judisk identitet och närvaro. Palestinierna kallar 1948-kriget för al-Nakba, som betyder ”katastrofen” på arabiska.

1967: Början av Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken

Nästa krig i Palestinakonflikten var det så kallade sexdagarskriget 1967. Kriget var i huvudsak mellan Israel på den ena sidan och Egypten, Jordanien och Syrien på den andra. Inom sex dagar hade Israel slagit ut sina motståndares flygvapen.

Sexdagarskriget ledde till att Israel tog kontrollen över Gazaremsan och Sinaiöknen från Egypten, Västbanken med östra Jerusalem från Jordanien, och delar av Golanhöjderna från Syrien. Över 300 000 palestinier miste sina hem till följd av den israeliska expansionen.

Efter sexdagarskriget kontrollerade Israel därmed mer än hela det historiska Palestina, vilket resulterade i att omkring en miljon palestinier levde på ockuperat område under israeliskt styre. Bortsett från Sinai är dessa områden fortfarande ockuperade av Israel i dag.

Palestinskt motstånd

Krigen 1948 och 1967 la den huvudsakliga grunden för den i efterhand palestinska motståndskampen, en kamp som både har varit i linje och i strid med internationell lag.

Internationell lag ger palestinier rätten till väpnat motstånd mot den israeliska kolonialismen, förtrycket och ockupationen. Samtidigt har internationell rätt vissa restriktioner för vad som kan betraktas som lagligt väpnat motstånd. Till exempel har man inte rätt att angripa civila. Palestinska organisationer, som PLO och Hamas, har tidigare medvetet använt terrorism som en metod i kampen mot Israel.

Den palestinska motståndsrörelsen utgörs fortfarande främst av ickevåldsmetoder. Israelerna i sin tur har en känsla av att palestinskt våld motiveras främst av ett hat mot judar. Detta bidrar till att Israel behåller sin ockupationspolitik, vilket ses som en nödvändighet för att bevara säkerheten för den israeliska befolkningen.

De två största politiska partierna i Palestina, Fatah och Hamas, har haft stora svårigheter att samarbeta. I praktiken styr Hamas på Gazaremsan och Fatah på västbanken, men de båda organisationernas politiska frihet är starkt begränsad av den israeliska ockupationsmakten.


PLO, Arafat och palestinskt uppror

Sedan Israel först ockuperade de sista palestinska områdena år 1967 har staten drivit på utbyggningen av israeliska bosättningar på Västbanken, vilket är i strid med folkrätten. Idag bor det mellan 650 000 och 800 000 olagliga bosättare på Västbanken, inkluderat östra Jerusalem.

Dessa är viktiga religiösa platser för troende judar och viktiga ideologiska utrymmen för nationalistiska israeler. Majoriteten av israeliska bosättare har dock flyttat till de ockuperade områdena på grund av att den israeliska staten gett ekonomiska fördelar såsom skattelättnader och billiga bostäder i dessa områden. Vissa bosättare däremot, menar att de har rätt att stanna i hela det bibliska Israel, som inkluderar palestinska östra Jerusalem och Västbanken, då de är Guds utvalda folk.

Förtryck och apartheid

FN:s särskilda rapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska territorierna, Michael Lynk, drog även i sin rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter av den 25 mars 2022 slutsatsen att Israels 55-åriga ockupation av palestinska territorier är apartheid.

Israelisk apartheid innebär att palestinier förtrycks, diskrimineras och förföljs på rasistiska grunder, baserat på deras identitet som palestinier. I internationell rätt anses apartheid vara ett brott mot mänskligheten.

Stora internationella människorättsorganisationer, som Human Rights Watch och Amnesty International, har tidigare kommit fram till att Israels politik gentemot palestinierna bryter mot apartheidkonventionen, vilket FN-rapporten bekräftar. Den israeliska organisationen B'Tselem har framfört samma kritik – liksom flera palestinska organisationer.

Människorättsorganisationer hävdar att israelisk apartheid inte är begränsad till de ockuperade områdena, utan påverkar det palestinska folket som helhet. Det inkluderar palestinska flyktingar och palestinier med israeliskt medborgarskap.

Flera personer med auktoritet på området har också kallat Israels politik gentemot palestinierna för apartheid, däribland Sydafrikas ärkebiskop och nobelpristagare Desmond Tutu och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon.

Gazaremsan fortsatt under israelisk ockupation

År 2005 beslutade Israel att dra tillbaka alla sina styrkor och bosättningar från Gazaremsan. Israel byggde istället en mur runt området år 2007 och har därmed behållit kontrollen över in- och utförsel av människor och varor. FN anser därför att Gazaremsan fortsatt är under israelisk ockupation.

Israel genomför regelbundet militära operationer raketattacker mot Gazaremsan. Hamas och andra militanta grupper i Gaza skickar i sin tur mindre men dödliga missiler mot Israel. Dessa missiler har inte lett till stora förluster av människoliv, men skapar osäkerhet bland delar av den israeliska befolkningen.

Israeliska militära operationer har lett till massiv förstörelse på Gazaremsan. Verksamheten omfattar:

ett 22-dagars krig vid årsskiftet 2008/2009, vilket resulterade i att cirka 1400 palestinier dödades.

ett 51 dagar långt krig sommaren 2014, där 2100 palestinier dödades, mestadels civila. Dessutom dödades 73 israeler, de flesta soldater.

en 11-dagars militäroffensiv våren 2021, där flera hundra palestinier dödades och skadades och tiotusentals fördrevs från sina hem.

Det faktum att de palestinska förlusterna av liv är så mycket större än de israeliska belyser den maktskillnad som ligger i Israels roll som ockupant och palestinierna som ockuperade.

Den israelska byn Sderot ligger intill Gazaremsan, och träffas ofta av palestinska raketer. 

En tredje intifada

I oktober 2015 eskalerade våldet mellan israeler och palestinier, särskilt i östra Jerusalem. Ökad palestinsk frustration och missnöje över den israeliska ockupationspolitiken är den främsta orsaken till det palestinska upproret, där en utlösande faktor var en förhöjd israelisk kontroll över det område där al-Aqsa-moskén ligger. Detta område ligger i östra Jerusalem och är bland de heligaste platserna inom islam, judendom och kristendom.

FN:s före detta generalsekreterare, Ban Ki-moon, sade till palestinierna att han "förstår deras frustration" och att "de är upprörda över den fortsatta ockupationen och expansionen av bosättningarna".

Under 2015 skedde en upptrappning av Israels politik genom att riva palestinska hem. Israel förstörde palestinska hus antingen som en kollektiv bestraffningsåtgärd (som är en typ av krigsförbrytelser), eller som en praxis för att få bort palestinierna från området (i linje med sionismen). Amnesty International påpekade att förstörelsen av palestinska hem måste ses i samband med utbyggnaden av israeliska bosättningar och Israels plan att göra det palestinska östra Jerusalem till en del av Israel.

Det palestinska upproret har också uttryckts genom flera knivattacker mot israeler. Israels svar har bland annat varit i form av utomrättsliga avrättningar, d.v.s. att misstänkta gärningsmän skjutits ihjäl på gatan i stället för att ha gripits och åtalats. Andra misstänkta palestinier, liksom deras familjer, har utvisats från östra Jerusalem och fått sina hem förstörda.

Revolten hösten 2015 skiljer sig från den första och andra intifadan i de palestinska attackerna eftersom protesterna inte samordnats från det palestinska ledarskapet. De har skett på individens eget initiativ. Protesterna syftar delvis till det palestinska ledarskapet, som många unga palestinier anser har spelat ut sin roll i befrielsekampen.

Israels blockering av Gazaremsan bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Blockeringen utgör ett kollektivt straff mot det palestinska folket, vilket anses vara ett krigsbrott.

På Västbanken är palestinierna ofta offer för husförstörelse, oavsiktliga arresteringar, våld och mord av israeliska bosättare, som sällan åtalas.

FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena har dragit slutsatsen att ockupationen i sig strider mot internationell lag, eftersom Israel tydligt bryter mot de regler som gäller för en laglig ockupation.

Palestinska brott mot mänskliga rättigheter:

Hamas har slagit, arresterat och torterat palestinier som har protesterat vid Gazaremsan.

De palestinska myndigheterna på Västbanken har strikta restriktioner på palestinska organisationer och yttrandefrihet, vilket har inkluderat fängsling av journalister.

Andra staters ansvar:

Israels systematiska och långvariga överträdelser av internationell lag – som inkluderar överträdelser av förordningar som antagits av FN:s säkerhetsråd – innebär att andra stater har ett ansvar att införa åtgärder för att stoppa brott mot internationell lag. Det hävdar FN:s specialrapportör för de ockuperade områdena, Michael Lynk. Han rekommenderar att det internationella samfundet inför sanktioner mot Israel för att avsluta ockupationen.

Källa: Rapport från FN:s specialrapportör om människorättssituationen i de ockuperade palestinska områdena (2019)

FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.

FN:s specialrapportör Michael Lynk kritiserar Israels brott mot internationell lag. Foto: UN Photo/Kim Houghton.


Sammandrabbningarna våren 2021

Från mitten av April 2021 har anspänningarna mellan Israeler och palestinier ökat. Detta efter att en Israelisk domstol har beslutat att över 70 Palestinier ska vräkas i Sheikh Jarrah då de anses bo på mark som historiskt ägts av religiösa judiska föreningar innan Israels grundande 1948. Beslutet ledde fram till omfattande demonstrationer och sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

Den tionde maj stormade israelisk polis Al-Aqsa mosken för att enligt regeringens talesperson hantera ett pågående upplopp vilket resulterade i över trehundra skadade palestinier och ultimatum från Hamas att dra tillbaka polisnärvaron vid moskén, något som inte hörsammades. Kort efter att tidsfristen gick ut avfyrades tre raketer från Gaza, något som inte gick obesvarat. I skrivande stund har över tretusen raketer avfyrats från Gaza och Israeliska flygräder har krävt närmare tvåhundra liv i Gaza.

FN:s roll i konflikten

Den första fredsbevarande styrkan i FN:s historia, UNTSO, skickades 1948 till Palestina. Uppgiften var att avsluta kriget mellan israeler och palestinier. UNTSO är fortfarande kvar i Israel och Palestina med samma uppdrag. Styrkan består av fredsobservatörer och militär som försöker förhindra sammanstötningar mellan palestinier och israeler, kontrollera att de civila inte utsätts för övergrepp och allmänt följa hur fredsavtalen hålls. FN-styrkorna i Israel och Palestina samarbetar med fredsstyrkorna i Libanon och Syrien (Golanhöjden) och styrkans personal har varit flexibel att på kort varsel skickas till andra FN-operationer runt om i världen.

FN:s generalförsamling och säkerhetsrådet har antagit en rad resolutioner sedan Israel grundades 1948. Många har kritiserat den israeliska ockupationen av de palestinska områdena sedan 1967. Israel har valt att ignorera kritiken och är idag det land i världen som har underlåtit att uppfylla flest FN resolutioner. I FN:s säkerhetsråd blir de flesta resolutioner som är riktade mot Israel stoppade av USA genom sitt veto.

Mot en palestinsk stat i FN

Trots stark påtryckning från Israel och USA valde den palestinska myndigheten att skicka in en ansökan till FN:s säkerhetsråd om att få medlemskap i FN som palestinsk stat. USA meddelade direkt att de skulle lägga veto på en sådan förfrågan. Palestiniernas plan B var att i FN:s generalförsamling ansöka om att uppgradera sin status till observatörsstat. Detta godkändes i november 2012.

Idag har 137 av FN:s 193 medlemsstater erkänt Palestina som stat. Sammanlagt består dessa 137 stater av 80 % av världens befolkning. Sverige erkände staten Palestina den 30 oktober 2014. Vatikanstaten och Västsahara, som inte är medlemmar i FN, har också erkänt Palestina som stat. Israel och USA har kritiserat palestinierna för att lämna förhandlingsbordet, medan palestinierna hävdar att de gott och väl kan förhandla om fred med Israel även om de erkänns som stat av FN.

Den 1 april 2015 blev Palestina medlem i den internationella domstolen (ICC) och den 25 juni mottog ICC de första påstådda bevisen från den palestinska befrielserörelsen på att Israel begått krigsbrott mot Palestina. I tillägg till krigsförbrytelser är det mycket som tyder på att den israeliska behandlingen av palestinier faller innanför FN:s definition av apartheid. Konventionen som förbjuder apartheid anser att det räknas som ett brott mot mänskligheten och således faller förbrytelsen under ICCs ansvarsområde.

Den 13 augusti 2020 försvårades den Palestinska drömmen om en egen stat då Abraham Accords Peace Treaty signerades mellan Förenade Arab Emiraten, USA och Israel. Senare kom även Marocko, Sudan och Bahrain att ansluta sig till avtalet och normalisera relationerna med Israel. Tidigare förespråkare för en Palestinsk stat som nu tystnat i sin kritik.

Den palæstinensiske delegation jubler efter, at FN's generalforsamling har tildelt Palæstina status som observatørstat i FN

Den palestinska delegationen jublar efter att FN:s generalförsamling tilldelat Palestina statusen observatörstat.

FN och palestinska flyktingar

Omkring hälften av det palestinska folket är flyktingar, som idag är runt 5,7 miljoner människor. Orsaken till det stora antalet flyktingar är att de palestinier som drevs på flykt under krigen 1948 och 1967 inte fått lov att återvända hem. Dessa, och deras barn och barnbarn, har förblivit flyktingar och har enligt FN och folkrätten rätt att återvända till sina hem i Palestina.

De palestinska flyktingarna lever främst vid Gazaremsan och Västbanken, och i grannländerna Jordanien, Libanon, Syrien och Egypten.

FN har också en egen organisation, UNRWA, som arbetar särskilt med palestinska flyktingar. Gazas befolkning är helt beroende av det bistånd som UNRWA ger i form av hälsa och utbildning. USA har traditionellt varit den största bidragsgivaren till UNRWA, som år 2017 täckte nästan en tredjedel av UNRWAs budget. År 2018 bestämde sig USA för att dra tillbaka nästan hela biståndet till UNRWA.

Palestinska flyktingar på Västbanken. Foto: UN Photo/Stephenie Hollyman.

Sveriges roll i konflikten

Sverige har ett stort engagemang när det gäller det palestinska stadsbyggandet och verkar för att Palestina ska bli en självstädning, demokratisk och livskraftig stat som lever sida vid sida med Israel i fred. Sverige är en av de största bidragsgivarna inom Europa och 2014 antog Sverige en ny strategi för utvecklingssamarbetet. I den nya strategin fokuseras insatser till området Västbanken, östra Jerusalem och Gaza.

I tillägg bidrar Sverige med sex officerare till UNTSO. Sverige ingår i den operativa styrkan om 150 militärobservatörer