Det här är den första och enda svenska regeringsmedlem som alltid är stringent i tal och skrift och då betraktar jag samtliga regeringar sedan 1957.
När det varnas för ett herrans oväder och bilisterna avråds från att ge sig ut på vägarna gör de naturligtvis det i alla fall.
När de sedan får problem på grund av sin dumhet anklagar de regeringen för att inte rädda dem.
Det är samma idiotiska mentalitet som vi ser hos dem som har flytt till Sverige för att få asyl och som sedan reser på semester till landet de flydde från och kräver att regeringen ska hjälpa dem att komma tillbaka till Sverige när det blir stökigt.
Jubeldioter!
Carl-Oskar Bohlin @CarlOskar
"Vad gör regeringen egentligen?
"Vad gör regeringen egentligen?
Den frågan ställer sig en indignerad Magdalena Andersson i Aftonbladet, med anledning av det tidigare snöovädret på E22. När hon får frågan om vad regeringen borde ha gjort annorlunda är svaret mer svävande.
För det första, och det kanske inte borde komma som en nyhet för en före detta statsminister, är den svenska statsförvaltningen konstituerad på så sätt att regeringen styr myndigheter genom förordning, regleringsbrev, instruktioner, anvisningar och uppdrag, medan det operativa ansvaret för hantering av det som ligger inom myndigheternas respektive ansvarsområden ligger hos myndigheterna. När man lyssnar på Anderssons synpunkter i Aftonbladet framstår det mer eller mindre som att hon förväntat sig att undertecknad eller statsministern borde ha lett insatsen med snöröjningsarbetet på plats utanför Hörby. Den synpunkten kan man naturligtvis ha, men det skulle kräva en helt annan förvaltningsmodell än den Sverige har valt, och det är en något större fråga där socialdemokraterna åtminstone inte hittills tagit några sådana initiativ.
Detta är dock inte ett uttryck för att regeringen varken gömmer sig eller är nöjda med händelserna så som de utspelade sig på E22. Tvärt om, och det torde för den som har lyssnat stått klart redan från början. Bara några dagar efter händelsen beskrev jag helheten som ett misslyckande, vilket föranledde att regeringen genom undertecknad kallade in samtliga berörda aktörer för att klargöra vår uppfattning och bidra till säkerställandet av att detta inte återupprepas på samma sätt.
Vi måste komma till rätta med myndighetskulturer där underlåtenhet att agera sätts framför initiativkraft och handlande. Mandatet finns. Alla måste ta det. Detta budskap är nu förmedlat. Finns inte rätt kultur är det en klen tröst om man på pappret har rätt struktur. Illustrativt för motsatsen till underlåtenhet är hemvärnets insatser i samband med händelsen. Trots, eller kanske snarare på grund av att man är en organisation bestående helt av frivilliga, hade man en mycket kort responstid innan man kom på plats och började lösa uppgift. Detta har sannolikt till mycket stor del att göra med den organisationskultur som präglar sagda organisation, där viljan att handla trumfar sådant som skulle kunna utgöra en ursäkt för det motsatta.
Som av en händelse ägde myndighetsmötet rum samma dag som nästa stora snöoväder drog in över Skåne. Denna gång begicks av allt att döma inte samma misstag som tidigare och beredskapen att handla snabbt var synbart större. Problem uppstod, vilket är att förvänta i sådan väderlek, men hanterades väsentligen snabbare, vilket begränsade dess omfattning.
Regeringens förväntan på myndigheterna i denna typ av situationer är mycket hög och vi kommer fortsätta arbeta med att säkerställa att alla aktörer omhändertar slutsatserna från E22 tidigare i år. Vi ska alltid ha högsta möjliga förväntansbild på våra myndigheter. Utan att frånta myndigheterna deras ansvar är det dock också viktigt att betona egenansvaret i denna typ av situationer.
Myndigheternas arbete blir enklare om vädervarningar hörsammas av medborgarna. Det betyder i klartext att man i motsvarande situationer inte bör ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste. Om man bedömer att man måste göra det bör man säkerställa att man är klädd för ändamålet, har fulltankad eller fulladdad bil, har tillgång till vatten och något att tugga på för den händelse man skulle fastna. Detta för att inte genom egen underlåtenhet bidra till att ytterligare skapa en situation med fara för liv och hälsa. Hemberedskap är alltså inte ett begrepp som trots ordalydelsen är begränsat till den egna bostaden, utan handlar om hur förmögen man är att ta hand om sig själv i de situationer man ibland frivilligt tar risken att försätta sig i.
Eftersom Magdalena Andersson tycks ha missat det regeringen hittills gjort i frågan kan jag rekommendera henne att delta i den interpellationsdebatt jag håller i veckan i riksdagen rörande denna fråga, där hon också har möjlighet att ställa kompletterande frågor.
För det första, och det kanske inte borde komma som en nyhet för en före detta statsminister, är den svenska statsförvaltningen konstituerad på så sätt att regeringen styr myndigheter genom förordning, regleringsbrev, instruktioner, anvisningar och uppdrag, medan det operativa ansvaret för hantering av det som ligger inom myndigheternas respektive ansvarsområden ligger hos myndigheterna. När man lyssnar på Anderssons synpunkter i Aftonbladet framstår det mer eller mindre som att hon förväntat sig att undertecknad eller statsministern borde ha lett insatsen med snöröjningsarbetet på plats utanför Hörby. Den synpunkten kan man naturligtvis ha, men det skulle kräva en helt annan förvaltningsmodell än den Sverige har valt, och det är en något större fråga där socialdemokraterna åtminstone inte hittills tagit några sådana initiativ.
Detta är dock inte ett uttryck för att regeringen varken gömmer sig eller är nöjda med händelserna så som de utspelade sig på E22. Tvärt om, och det torde för den som har lyssnat stått klart redan från början. Bara några dagar efter händelsen beskrev jag helheten som ett misslyckande, vilket föranledde att regeringen genom undertecknad kallade in samtliga berörda aktörer för att klargöra vår uppfattning och bidra till säkerställandet av att detta inte återupprepas på samma sätt.
Vi måste komma till rätta med myndighetskulturer där underlåtenhet att agera sätts framför initiativkraft och handlande. Mandatet finns. Alla måste ta det. Detta budskap är nu förmedlat. Finns inte rätt kultur är det en klen tröst om man på pappret har rätt struktur. Illustrativt för motsatsen till underlåtenhet är hemvärnets insatser i samband med händelsen. Trots, eller kanske snarare på grund av att man är en organisation bestående helt av frivilliga, hade man en mycket kort responstid innan man kom på plats och började lösa uppgift. Detta har sannolikt till mycket stor del att göra med den organisationskultur som präglar sagda organisation, där viljan att handla trumfar sådant som skulle kunna utgöra en ursäkt för det motsatta.
Som av en händelse ägde myndighetsmötet rum samma dag som nästa stora snöoväder drog in över Skåne. Denna gång begicks av allt att döma inte samma misstag som tidigare och beredskapen att handla snabbt var synbart större. Problem uppstod, vilket är att förvänta i sådan väderlek, men hanterades väsentligen snabbare, vilket begränsade dess omfattning.
Regeringens förväntan på myndigheterna i denna typ av situationer är mycket hög och vi kommer fortsätta arbeta med att säkerställa att alla aktörer omhändertar slutsatserna från E22 tidigare i år. Vi ska alltid ha högsta möjliga förväntansbild på våra myndigheter. Utan att frånta myndigheterna deras ansvar är det dock också viktigt att betona egenansvaret i denna typ av situationer.
Myndigheternas arbete blir enklare om vädervarningar hörsammas av medborgarna. Det betyder i klartext att man i motsvarande situationer inte bör ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste. Om man bedömer att man måste göra det bör man säkerställa att man är klädd för ändamålet, har fulltankad eller fulladdad bil, har tillgång till vatten och något att tugga på för den händelse man skulle fastna. Detta för att inte genom egen underlåtenhet bidra till att ytterligare skapa en situation med fara för liv och hälsa. Hemberedskap är alltså inte ett begrepp som trots ordalydelsen är begränsat till den egna bostaden, utan handlar om hur förmögen man är att ta hand om sig själv i de situationer man ibland frivilligt tar risken att försätta sig i.
Eftersom Magdalena Andersson tycks ha missat det regeringen hittills gjort i frågan kan jag rekommendera henne att delta i den interpellationsdebatt jag håller i veckan i riksdagen rörande denna fråga, där hon också har möjlighet att ställa kompletterande frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar