Moskéer i Sverige

Publicerad 14 feb 2024

Jamal El-Hajs älsklingsimam predikar i en moské som bekostats av Qatar. Det är problematiskt.

Jamal El-Haj hyllade imam som inte var den gåva till Sverige som han lät påskina.

Skandinaviens största moské byggs i Malmö, delvis finansierat av Qatar.

Den ultrakonservativa imam som Jamal El-Haj prisade så högt under sin kontakt med Migrationsverket är verksam i moskén Skandinaviska Wakf i Malmö.

Denna moské tog sju år att bygga och utropades till Skandinaviens största när den stod klar 2017. Hela bygget, moské och kulturcenter, tros ha kostat mellan 120 och 140 miljoner kronor. Oljediktaturen Qatar var största bidragsgivare med 30 miljoner.

Enligt trossamfundet skandinaviska Wakf, som stod bakom byggprojektet, var Qatars bidrag inget problem eftersom man skrivit i sina stadgar och kontrakt att sponsorer inte ska ha något inflytande.

Men det var ändå Qatars influgna ”viceminister för religiösa affärer” som fick klippa det symboliska bandet under invigningen, med orden:

– Å Qatars vägnar hälsar jag er alla välkomna till vår nya moské.

Såg Qatar denna investering på samma sätt som Wakf, verkligen?

I Qatar praktiseras salafism, en fundamentalistisk form av islam, och emiratet har satsat massivt på att sprida sin bokstavstrogna lära över världen. Problemet är att den i grund och botten är oförenlig med västerländskt demokratiska värderingar och samhällen.

I stället fungerar den som motor för segregation och bereder i värsta fall marken för våldsbejakande islamism.

”Alla salafister är inte jihadister, men alla jihadister är salafister”, som det står i en rapport från Försvarshögskolan.

En utredning behövs, så att Sverige inte kastar ut babyn ”tolerans och öppenhet” med badvattnet.

Det är därför av största vikt att salafismens inflytande motarbetas i Sverige.

Tyvärr är det inte enkelt i en uppkopplad värld där människor kan radikaliseras framför sin dator. Och just salafister har en mycket stor närvaro i sociala medier.

Men Sverige kan inte ignorera de lokala problem som kan uppstå när länder som Qatar och det wahhabitiska Saudiarabien finansierar svenska moskéer och kulturcenter, och på olika sätt försöker påverka dess inriktning.

Faran är stor att arenor skapas för salafistiska predikanter som kan sprida misogyna, homofoba och antisemitiska budskap, och varna sina åhörare för att låta sig integreras.

De flesta religioner är nationsöverskridande, så det är inte i och för sig inte konstigt om pengar rör sig över nationsgränser eller att församlingar stöder varandra på olika sätt. Men det finns inget skäl för Sverige att välkomna finansiering från utländska aktörer vars agenda är ett hot mot den svenska demokratin och samhällsmodellen.

Flera europeiska länder har börjat sätta upp hinder för, eller förbjudit, utländska donationer till religiösa organisationer. Att den svenska regeringen, enligt Tidöavtalet, ska utreda frågan är välkommet. Och en utredning behövs, så att Sverige inte kastar ut babyn ”tolerans och öppenhet” med badvattnet.

Kanske kan det nederländska förslaget om att enbart förbjuda utländsk finansiering från ofria länder vara en väg framåt för Sverige.

Något måste definitivt göras.