Skolverkets vänsterstyrning

RAK HÖGER

Vem har godkänt Skolverkets vänsterradikala agenda?

Vem styr svensk skola? På Skolverket verkar man anse att man kan ha en helt egen agenda – med fokus på normkritik, intersektionalitet och genusideologi – även om denna går rakt emot de folkvaldas.

Anna-Karin Wyndhamn
Jul 28, 2024

Vem styr svensk skola? De folkvalda eller tjänstemännen på Skolverket? Granskningen av ett nytt ämne i gymnasieskolan avslöjar en myndighet som hittar på egna uppdrag och följer prioriteringar som saknar stöd i regleringsbrevet.

Från och med hösten 2025 kommer ”Makt, normer och kön” erbjudas som fördjupning på alla nationella program inom gymnasieskolan. Ämnets syfte är att ”upplysa om olika maktordningar och normer kopplade till kön och sexualitet”. Eleven ska inom ramen för ämnet lära sig använda begrepp och teorier inom området för att lära sig ”hur normer, värderingar och strukturer kan främja och begränsa människans makt att påverka sitt privatliv, sitt arbete och samhället i stort”. De teorier och begrepp som eleven ska tillägna sig är: queerteori, intersektionalitet, genusteori, könsmaktsordningen, härskartekniker, rasifiering och normkritik.

Det är Skolverket som på egen hand har tagit initiativ till det nya ämnet. Vad är skälet? Det finns inget underlag som dokumenterar besvärande kunskapsluckor på området. Myndigheten har, skriver de i mejl till mig, uppfattat ”signaler på ett behov” under de konferenser som Skolverket arrangerar på tema jämställdhet och inkludering. (Det är inte särskilt långsökt att tänka sig att det till sådana konferenser söker sig individer med ett särskilt intresse för just ett sådant ämne.)

Från början kallas skolämnet ”Normer, jämställdhet och intersektionalitet” och myndigheten står under tillkomstprocessen främst i kontakt med genusvetenskapliga institutioner runtom i landet för stöd och inspel. I remissomgången är det också dessa institutioner samt Jämställdhetsmyndigheten som yttrar sig. Samtliga är mycket positiva till ämnets inrättande, men föreslår ett annat namn samt uppstramning av ämnets breda innehåll och skärpning av fokus. Det ger ”Makt, normer och kön”. Beslutet att inrätta det fattas av Anna Westerholm, chef för läroplansavdelningen och med särskilt ansvar för värdegrundsfrågor. Det är för övrigt samma Anna Westerholm som tidigare har kritiserats för att vilja stryka antiken från historieämnet och nationalsången från musikämnet.

På frågor om tillblivelsen beskriver Skolverket ämnet som ”en del av bildningsuppdraget”: ”Det ligger i linje med vårt instruktionsenliga uppdrag att främja likvärdighet, demokrati, jämställdhet och vara normkritisk”, säger enhetschef Jonas Vig i en bandad intervju i Studio Ett. Även skolan har, säger Vig, ett tydligt uppdrag att vara normkritisk.

Har skolan verkligen det? När man granskar påståendet visar det sig att det inte finns någon skrivning i något regleringsbrev eller något ”instruktionsenligt uppdrag” (som Vig uttrycker det) att vara normkritisk. Det finns inte heller något direktiv som säger att en uppsättning radikala vänsterteorier om hur makt påstås fungera, ska vara ledstjärna för både myndigheten och skolan.

Det här handlar inte om en enskild tjänstemans nitiskhet, inte heller om någon felsägning eller missuppfattning. Tvärtom är detta typiskt för Skolverket. Det är inget som började med den här kursen, utan myndigheten har över mycket lång tid gett de ideologiska teorier som ”Makt, kön och normer” vilar på, både status och genomslag. Man handlar utifrån en egen agenda i skarp konflikt med regeringens uttalade skolpolitik. Redan 2009 börjar Skolverket rekommendera att lärare anlägger ett normkritiskt perspektiv och arbetar med normkritisk pedagogik. “Det är så maktstrukturer ska utmanas”, skrev myndigheten. “Normkritik är ett vaccin mot diskriminering och kränkningar”, predikar Skolverket i en lärarhandledning.

I myndighetens framtidsvision har alla elever rustats med normkritiska glasögon. Med dessa på näsan kan eleverna fungera som ”normkritiska whistleblowers" som ”hojtar till om läraren råkar slinta på tungan och glömma att inlemma alla.” Läraren är i detta synsätt en potentiell fiende som upprätthåller destruktiva normer och rasistiska tankefigurer, utövar förtryck och vidmakthåller könsstereotyper. Skolverket föreslår redan 2011 att kunskap i normkritik bör vara ett examensmål i alla lärarutbildningar. Sedan rullar det på med handledningar, manualer, stödmaterial och olika moduler i vilka de teorier och begrepp som nu samlats i ”Makt, kön och normer” repeteras. Kontinuiteten är imponerande, och tycks sakna relation till vilken regering som sitter i Rosenbad.

I en tidigare artikel här på Rak Höger visade jag mönster i vilka externa resurser som Skolverket använt sig av för att ta fram stödmaterial. Återkommande var Amphi Produktion, som enligt den egna hemsidan ”möjliggör maktkritisk förändring”. Det material som produktionsbolaget tog fram till myndigheten innehöll uppmaningar till läraren att låta normkritiken genomsyra hela det pedagogiska uppdraget: planering, lektionsinnehåll, bemötande, kollegialt lärande, reflektioner och bedömning. Av denna totala normkritik följer att läraren måste träda tillbaka och ifrågasätta sin rätt att inta en position som klassrummets kunskapsauktoritet. Det är en märklig sak av en skolmyndighet att förorda, men så stod det i pamfletten som av någon anledning plockats ned från hemsidan (men finns kvar i nätarkiv).

Skolverket må ha avpublicerat just denna manual (notan från Amphi gick på 707 646 kronor, exklusive moms), liksom specialbeställda queerfeministiska dikttolkningar av läroplanen, värdegrunden och betygskriterierna (kostnad 50 000 kronor), men inget tyder på myndigheten ändrat ideologisk grundhållning. Myndighetens nya material för arbete med trans, könsuttryck och könsidentitet följer samma extrema linje: läraren ska helst undvika att tala om eleverna som flickor och pojkar, eftersom det upprätthåller en föreställning om två kön.

Kort efter beslutet att inrätta ämnet ”Makt, normer och kön”, fick högskolor och universitet möjlighet att komma in med anbud på fortbildningskurser. De lärare som vill undervisa i ämnet måste ha 30 högskolepoäng genusvetenskap, alternativt gå sammanlagt fyra nyinrättade kurser. Umeå universitet startar i höst, liksom Mittuniversitetet, Stockholms universitet och Malmö universitet. Som exempel på examinerande innehåll kan nämnas att lärarna i en av uppgifterna ska “undersöka vad det innebär att vara privilegierad och hur vi alla drar nytta av olika privilegier i vår vardag”. Uppgiften passar som hand i handske med de metodövningar Skolverket under ett drygt decennium uppmanat lärare att företa sig i skolan: privilegiepromenader, varianter av rollspel som gynnad respektive missgynnad och konstruktioner av maktpyramider. Det går vidare en rak linje mellan de forskare och verk som åberopas i Skolverkets omfångsrika stödmaterial i normkritik, och den kurslitteratur som lärare nu, ännu en gång, ska få sig en duvning i. Det är bland annat Lena Martinssons och Eva Reimers ”Skola i normer” och det är ”Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap” av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Dessa fyra har över lång tid återkommit som källor och inspiratörer till den intersektionella och normkritiska analys som, enligt Skolverket, ska hjälpa lärare att arbeta med inkludering, jämställdhet och värdegrund. De har i olika grad utmärkt sig genom att relativisera förekomsten av hedersnormer. I utredningar, artiklar, debattexter och i forskning har de, alldeles särskilt Mulinari och de los Reyes, med kraft kategoriserat ”talet” om hedersnormer som ett uttryck för majoritetssamhällets förtryck och västvärldens strukturella rasism. I ämnesplanen för det nya ämnet ”Makt, normer och kön” nämns i en bisats ”föreställningar om heder” som tema och innehåll. Men med kurslitteratur författad av extremideologer som Mulinari och de los Reyes, betyder föreställningar om heder något annat än ett erkännande av existensen av förtryck kopplat till hederskulturer. Förtrycket finns i omedvetet rasistiska föreställningar om “den andre”, inte i faktiska handlingar och regler som begränsar människors möjlighet att välja partner och livsriktning.

En sak är vad akademiker sysslar med i sina specialintressen, en annan vad man undervisar skolelever om. Friheten att forska om vad man intresserar sig för bör vara stor, men andra kriterier måste gälla för vad man lär ut som sanning till gymnasieelever. Då måste högre krav ställas på att ge plats för fler perspektiv och mer nyanser. I ämnesplan och betygskriterier för “Makt, normer och kön” saknas detta. Myndigheten har på eget bevåg skapat en kurs i politisk fostran.

På Skolverket intet nytt. Myndigheten har i snart två decennier tryckt in normkritik som ett moraliskt rättesnöre från förskolan till gymnasiet. Att innehållet i "Makt, normer och kön” ses som så neutralt att det av ansvarig enhetschef Jonas Vig beskrivs som en del av bildningsuppdraget, är avslöjande. För Jonas Vig är detta inget konstigt. Det är vattnet han simmar runt i. Det är så myndigheten jobbar. Och om man inte gillar det som kommer från utbildningsdepartementet, kan man ändra eller hitta på egna instruktioner.

Utbildningsminister Mats Persson och skolminister Lotta Edholm har aviserat stora systemförändringar av svensk skola. Kunskapssynen ska ändras, har man lovat. Läraren ska få ett tydligare mandat. Det ska bli ordning i skolan igen. Men vem bestämmer i realiteten – regeringen eller myndigheten?

När Jan Björklund försökte bringa ordning i styrdokumenten och städa ut den postmoderna kunskapssynen, satte sig tjänstemännen på Skolverket över direktiven. Det tilltaget saboterade hela kursändringen och Björklund blev blåst på sin reform.

Frågan är om det är detta regeringen egentligen vill ha, eftersom man har valt att ligga så lågt. Om Mats Persson och Lotta Edholm vill ha något annat än detta har de åtminstone inte gjort det klart för Skolverket. Tills dess fortsätter normkritiken och den vänsterradikala ideologin flöda med oförminskad kraft.

Anna-Karin Wyndhamn