Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz, och de olika underläger som ingick i lägerkomplexet, av den sovjetiska armén. Förintelsens minnesdag hedrar minnet av alla de som mördades.
torg ylande allahuakbar – utplåna israel!
Förintelsen är inte en avslutad historisk händelse – det är en alltjämt livsfarlig erfarenhet
Publicerad 2025-01-27
Det har gått 80 år sedan befrielsen av Auschwitz. Men Förintelsens minnesdag sker inte i ett vakuum – och upptakten till nazisternas folkmord rymmer tidlösa mekanismer som är omöjliga att blunda för, skriver Björn Wiman.
Texten på den hoodie som den 56-årige rörmokaren Keith Packer från Virginia bar den 6 januari 2021 är förvisso mer känd på tyska. Men om någon händelsevis skulle råka missuppfatta kompletterades den med en bild på en dödskalle och en t-shirt med hänvisningar till den nazistiska organisationen SS.
Det var dock inte för sitt makabra klädval som Ketih Packer dömdes till 75 dagars fängelse och tre års övervakning, utan för att han deltog i ett försök att störta den amerikanska demokratin.
Förra måndagen benådades han och ett stort antal andra rasister och våldsamma högerextremister av USA:s nya president Donald Trump.
Under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 figurerade flera slags antisemitiska budskap.
Under stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021 figurerade flera slags antisemitiska budskap. Foto: Lev Radin/TT
Vad symboliserar motivet på Keith Packers tröja i dag, 80 år efter befrielsen av historiens mest ryktbara koncentrations- och förintelseläger? Den hånfulla texten – Arbeit macht frei – satt som bekant vid ingången till Auschwitz, men idén kom ursprungligen från nazisternas första koncentrationsläger i Dachau utanför München, som inrättades bara någon månad efter maktövertagandet 1933. SS-officeren Rudolf Höss – som gjorde sina läroår i Dachau mellan 1934 och 1938 – tog med sig inskriptionen när han befordrades.
I dag har orden blivit ett slags symbol för hela Förintelsen – och ”Auschwitz” en standardförkortning för det fullbordade folkmordet på sex miljoner judar. Det är inte fel – men heller inte hela sanningen.
Onsdag den 4 april 1945 är en av de första gångerna Auschwitz omnämns i Dagens Nyheter. Det är historikern Hugo Valentin som i en skarp artikel riktar sig mot svenska tyskvänner och uppmanar dem att erkänna sanningen om vad som hänt i nazisternas ”likfabriker” och ”människoslakterier”. Särskilt framhåller Valentin de många judar som mördats med gas i ett läger utanför staden Oświęzcim i det ockuperade Polen. ”Det nazistiska människoslakteriet”, skriver Valentin, ”förkroppsligar den innersta kärnan i hitlerismens väsen: dess fullständiga emancipation från den västerländska uppfattningen av människovärdet som något heligt.”
Redan i oktober 1942 var han en av de första i Sverige som slog larm om nazisternas massmord, när han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning presenterade uppgifter om hur många judar som dittills mördats
Hugo Valentin visste vad han talade om. Redan i oktober 1942 var han en av de första i Sverige som slog larm om nazisternas massmord, när han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning presenterade uppgifter om hur många judar som dittills mördats i de massarkebuseringar som de tyska trupperna inlett på östfronten. Också här hade han rätt. Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943; det var kulor, inte gas som tog livet av de flesta av Europas judar.
I sin artikel i DN 1945 uppmanar Valentin – som för bara någon månad sedan på oklara grunder fick sitt namn bortretuscherat från ett forskningscentrum i Uppsala – svenska tyskvänner att ompröva sin överslätande attityd mot nazismen och se den fasansfulla sanningen om dess förbrytelser i vitögat.
Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943.
Den största delen av dem som mördades i Förintelsen var redan döda när Auschwitz-Birkenau på allvar togs i drift som dödsfabrik åren 1942–1943. Foto: Beatrice Lundborg
Inte heller årets högtidlighållande av Förintelsens minnesdag sker i ett vakuum. I dag krockar de salvelsefulla högtidstalen med en brutal politisk verklighet. ”Revan mellan den officiella minnesdiskursens språk (fylld av patos, etiska ställningstaganden) och den politiska praktiken (ett globalt fenomen!) har nog aldrig varit större”, skriver författaren Daniel Pedersen i sitt storverk ”Natt och aska”, där han lyfter fram litteraturen som kunskapsform om Förintelsen. Pedersen använder begreppet ”Förintelsevördnad” och varnar för riskerna med att minnesdagar förvandlas till tomma ritualer, där vi gemensamt kan begrunda vår godhet och förstummas inför den metafysiska ondskan.
Men ett verkligt minnesarbete om Förintelsen är något annat än detta. Det är att förstå att det som hände inte var resultatet av någon oförklarlig ondska, utan av att människor ungefär som vi själva på nära håll mördade andra människor, också de ungefär som vi själva. Detta har inträffat – och därför kan det inträffa igen.
”Att sakralisera det som hänt är att förflytta det ett steg bortom människan; att förlägga handlingar till territoriet ’ondska’, är att inte ta ansvar för det grundläggande faktumet att Auschwitz – även om det kunde framstå som en annan planet – skapades av människor, men också upprätthölls och styrdes av människor”, skriver Daniel Pedersen.
I dag är Förintelsens sista överlevande på väg att falla ur tiden, och litteraturen blir ett allt viktigare sätt att fortsätta begripa vad de inte längre kommer att kunna berätta
Det är också människor som glömmer, och människor som minns. I dag är Förintelsens sista överlevande på väg att falla ur tiden, och litteraturen blir ett allt viktigare sätt att fortsätta begripa vad de inte längre kommer att kunna berätta. Att i vardagen förstå hur normaliseringens och avhumaniseringens mekanismer fungerar är ett annat. Ett av de mindre kända vittnesmål som Daniel Pedersen tar upp i sin bok är József Debreczenis roman ”Kallt krematorium – ögonvittnesskildring från Landet Auschwitz”, som nu för första gången ges ut på svenska. I boken gestaltar Debreczeni den många gånger upprepade sanningen att de första stegen mot folkmord alltid tas via språket; i lägret observerar han hur människorna rent bokstavligt förlorar sitt människovärde när de berövas kläder, ägodelar, hår och namn. De upphör att vara vad de var, också inför sig själva. ”Jag hette Farkas. Doktor Farkas”, säger en fånge till honom – i förfluten form.
Också i detta fall var Hugo Valentin ovanligt klarsynt. I sin uppläxning av de svenska tyskvännerna i DN 1945 framhåller han att den nazistiska rörelsen var en ”nihilismens revolution” och att dess renodlat animaliska syn på maktkampen mellan folken ledde till en livsfarlig ”frigjordhet från allt ’humanitetspjåsk’”.
”Humanitetspjåsk”. Låter bekant. I dag skulle det väl kallas för woke-virus.
Varje försök att ’använda’ den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk erfarenhet som är unik och oerhörd
Att minnas Förintelsen är svårt. Varje försök att ”använda” den för att belysa vår egen tid riskerar att trivialisera en historisk erfarenhet som är unik och oerhörd. Å andra sidan finns det i upptakten till nazisternas folkmord tidlösa mekanismer som omöjliga att blunda för. I dagens USA talar man om människor som ”aliens” och ”skadedjur”, en biskops bön om barmhärtighet möts av hån, hot och krav på deportation. Det är där vi står denna minnesdag – mellan de grovt antisemitiska uttrycken på en benådad högerextremists luvtröja och det guldpläterade allvaret i de offentliga högtidstalen.
”Nu är det en gång så att jag betraktar som kitsch varje skildring som inte underförstått rymmer Auschwitz vittomfattande etiska konsekvenser, enligt vilka MÄNNISKAN – och med henne humanismens idé – intakt och oskadd skulle kunnat gå igenom Auschwitz”, skrev en gång Imre Kertész.
Det som högtidlighålls i dag är inte en avslutad historisk händelse, utan en levande – och alltjämt livsfarlig – erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar