Sharia-domstol

 Miljöpartister!

För tre år sedan kandiderade Mattias Walving-Lundberg till språkrör för MP. Nu har den norrländska juristen öppnat Sveriges första shariadomstol – som han menar tar makten från konservativa imamer.

”Man blir mörkrädd”, säger Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad.

– Jag märker att det här är en smart grej, för att man blir beskjuten från både höger och vänster.

Umeåsonen Mattias Walving-Lundberg är van vid att vara skandalomsusad. Han har varit vänsterpartistisk riskkapitalist, Ferrari-körande välfärdsmiljonär, och blivit petad som partiledarkandidat för Miljöpartiet – eftersom han var för dödsstraff. Själv beskriver han sin resa de senaste tio åren som ”från väldigt höger till väldigt vänster”.

Hijab

 Kvinnokraft 4.0

Miljöpartister och vänsterpartister hävdar att slöjan – hijab är ett plagg som bärs av fri vilja.

Det stinker av hjärntvätt i ljuset av hur hijab fungerar i länder som styrs av islam!

Där straffas kvinnor om de inte bär hijab!

Så har det också blivit i många delar av Sverige där antalet muslimer är stort.

Mahmoud al debe

Högerklicka och välj ny flik för större bild

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

av Caroline Thelning i Artikelserie / Muslimer om hijaben Publicerat den 15/06/2026

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt hur muslimer själva beskriver hijabens betydelse. I denna artikelserie granskas vad personer som är aktiva inom politik, organisationer och opinionsbildning faktiskt säger om hijaben, religionens roll i samhället och relationen mellan islam, politik och samhällsutveckling.

Utgångspunkten är enkel: att låta aktörerna tala med sina egna ord och därefter analysera vad deras uttalanden säger om hijabens funktion och betydelse. Först ut är Mahmoud Aldebe, som i ett aktuellt Facebook-inlägg uppmanar muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter.

Mahmoud Aldebe: Hijaben är mer än ett personligt klädval

När Mahmoud Aldebe kommenterar SD:s förslag om förbud mot hijab, niqab och burka uppmanar han muslimer att organisera sig, rösta och påverka samhällets utveckling för att försvara hijaben och religiösa rättigheter. Det gör hans inlägg intressant, eftersom hijaben i hans beskrivning inte enbart framstår som ett personligt klädval.

Mahmoud Aldebe har under flera decennier varit en välkänd företrädare för organiserad islam i Sverige.

Han har haft ledande roller inom Sveriges Muslimska Förbund och Sveriges Muslimska Råd och har länge deltagit i debatten om islam, integration och muslimers roll i det svenska samhället.

År 2006 väckte han stor uppmärksamhet när han skickade ett brev till svenska riksdagspartier med förslag om särskilda regler för muslimer i Sverige. Förslagen berörde bland annat familjerätt, skilsmässor och utbildning och byggde på principer hämtade från sharia. Kritiker menade då att förslagen riskerade att skapa parallella normsystem vid sidan av svensk lag.

Aldebes senaste inlägg följer samma linje. Under lång tid har han argumenterat för att islam inte enbart är en privat trosfråga utan också har betydelse för samhällsliv och politik. I sitt aktuella inlägg kopplar han återigen samman hijaben med politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

I sitt inlägg om hijaben beskriver Aldebe inte frågan som enbart personlig eller privat. Tvärtom uppmanar han muslimer att organisera sig politiskt, delta i val och påverka samhällets utveckling. Han skriver att rösten inte bara skyddar hijaben utan också framtidens samhälle.

"Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."

Under många år har debatten om hijaben främst handlat om individens rätt att bära den. Betydligt mindre uppmärksamhet har ägnats åt varför hijaben finns, vilken funktion den fyller i de normsystem där den används och vilka normer den förmedlar om kvinnors och mäns roller.

När ledande företrädare själva beskriver hijaben som en fråga om politisk organisering och samhällspåverkan blir det svårt att samtidigt hävda att den enbart är ett privat klädval utan samhällelig betydelse.

Kvinnokraft 4.0 granskar inte människors tro. Däremot är det relevant att granska aktörer som vill påverka samhällets normer, lagar och värderingar. Där blir Mahmoud Aldebe ett intressant exempel på hur vissa företrädare beskriver islam som mer än en privat tro. I hans eget resonemang kopplas hijaben till politiskt deltagande, organisering och samhällspåverkan.

Frågan är därför inte bara vem som bär hijab utan vilka normer, värderingar och samhällsidéer som förs fram när hijaben görs till en politisk fråga.

Mahmoud Aldebes Facebook-inlägg

Svensk översättning av Mahmoud Aldebes inlägg på sin Facebook-sida 11 juni 2026:

"Hijaben är inte bara en fråga om klädsel – utan en fråga om frihet. Under de senaste åren har hijaben återkommande blivit föremål för politisk debatt i Sverige.

För många muslimska kvinnor är hijaben inte bara ett tygstycke, utan en del av deras personliga och religiösa identitet.

Den skyddas av svensk lag och av principerna om frihet och demokrati. Det svenska samhällets styrka ligger inte i att alla lever på samma sätt, utan i att man respekterar mångfald och försvarar varje människas rätt att välja sin tro och sin klädsel, så länge lagar respekteras och andras rättigheter inte kränks.

Därför är det viktigt att muslimer och muslimska kvinnor är en aktiv del av samhällslivet. Att delta i val och i det offentliga samtalet är inte bara en rättighet utan också ett ansvar. Genom demokratin kan medborgare försvara sina rättigheter och påverka samhällets utveckling.

När muslimer deltar i val handlar det inte bara om hijaben. Det handlar om rätten för varje människa att leva i enlighet med sin övertygelse utan rädsla för diskriminering eller utestängning.

Budskapet är tydligt: delta, gör din röst hörd och stöd dem som respekterar religionsfrihet, mänsklig värdighet och likabehandling mellan medborgare.

Ett starkt demokratiskt samhälle behöver allas deltagande. Muslimer är en del av Sveriges framtid, precis som alla andra medborgare. Din röst skyddar inte bara hijaben – den skyddar allas frihet."



AI-översättning från arabiska till svenska. Originalinlägget återges ovan i form av en skärmdump från Mahmoud Aldebes Facebook-sida publicerad den 11 juni 2026.

Vänstern, hijab och sharia

Slöjor bärs oftast av tvång

1 juli 2026

Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt, skriver Anosh Ghasri.

Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet, skriver Anosh Ghasri.

Ett fungerande samtal börjar vanligtvis med att man tar reda på hur verkligheten förhåller sig. Först därefter dra man slutsatser om den. I vissa frågor sker dock det omvända, där man först bestämmer vad som är politiskt bekvämt för att sedan leta argument som bekräftar den världsbilden. Den senaste debatten om slöjan illustrerar det mönstret väl.

Nyligen slog Socialdemokraternas tidigare jämställdhetspolitiska talesperson och ordförande för S-kvinnor, Annika Strandhäll, fast att slöjan i högsta grad bärs frivilligt. Uttalandet var tvärsäkert. Det hade kanske även varit imponerande om det inte så totalt saknade kontakt med verkligheten.

Bland de som bemött Strandhälls påstående finns journalisten och Dokus grundare Sofie Löwenmark. Hon tog sig an den mödosamma och på vissa håll numera smått kontroversiella arbetsmetoden att läsa på, genom att gå igenom hundra svenska domar där slöjtvång förekommer. Det är ingen munter läsning. Och de som likt Strandhäll envisas med tvärsäkra påståenden om frivillighet får en brant uppförsbacke att träna verklighetskontakt i.

Här finns nämligen en 12-åring som isoleras för att hon inte vill bära slöja. En 13-åring som skadar sig själv efter år av slöjkrav, misshandel och övervakning. En 17-åring som misshandlas därför att hon vill umgås med flickor som inte bär hijab. Här finns kvinnan som tar på sig slöjan i hopp om att maken ska sluta slå henne. Modern och dottern som misshandlas av mannen som tvingar dem att bära slöjan. Eller kvinnan som sedan barnsben tvingades att bära slöja och som ansågs dra skam över familjen när hon tog av den. Och fem systrar, bland dem en 9-åring, som dödshotats, eftersom de inte får se ut som "svenska horor".

Alla hundra fallen bär på samma tragik. Den röda tråden är berättelser om hot, misshandel, kontroll, isolering och tvång. Man kan bara undra hur de uppfattar försäkringarna om att allt egentligen är frivilligt. Dessa barns och kvinnors liv synes inte ha tagit det minsta intrycket av Strandhälls, eller andras, tvärsäkerhet eller torftiga försök att vinna politiska poänger.

Löwenmark synliggör dessa öden samtidigt som hon visar hur en seriös samhällsdebatt borde gå till. Politiker förväntas inte veta allt. Men, de förväntas att åtminstone känna en gnutta nyfikenhet inför sådant de inte kan. Det är också en rimlig förväntning att de tar reda på fakta innan de uttalar sig när människoliv står på spel.

Ja, det finns kvinnor som bär slöja av egen vilja. Ingen seriös människa förnekar det. Att människor anammar allehanda normer, däribland normer som begränsar dem, är knappast något nytt. Men steget därifrån till att beskriva slöjan som en okomplicerad huvudbonad är långt.

Slöjan är varken en hatt, mössa, keps, basker eller tygbit, helt oavsett hur gärna vissa politiker poserar i den – på svensk mark, för att blidka diktaturer på besök. Den bär på en religiös och kulturell föreställning om att kvinnans hår (och kropp) måste döljas för att bevara hennes kyskhet. Detta väcker också den stillsamma frågan om varför ett plagg som i så många fall är förknippat med hot och tvång så ofta beskrivs som okomplicerat i svensk politik.

Det är mer än en smula märkligt att samma personer som utan problem ägnar timmar åt att problematisera reklamens osunda normer i en bikiniannons, eller ser patriarkala strukturer i en parfymreklam, får tunghäfta när diskussionen handlar om ett klädesplagg som i stora delar av världen upprätthålls genom våld eller familjetryck. Den som vill förstå slöjan kan inte bara lyssna på dem som säger sig ha valt den. Den måste också i rimlighetens namn lyssna på dem som berättar vad det kostade dem att ta av den.

Förslagen om ett totalförbud av slöjan är otympliga i praktiken. Men relativiseringen av plagget är värre. Att Strandhäll vanligtvis uttalar sig som blinda slåss, är inte skäl att bortse från hennes förenklingar. Det finns flickor bortom det kulturkrig som så många vill utkämpa. De finns på andra slagfält, som i domarna som Löwenmark skriver om. Den verkligheten försvinner inte med några tweets, men flickorna i den riskerar att försvinna om de ideologiska skygglapparna inte tas av.

Vänstern och hedersvåldet

Vänstern når nya höjder i att relativisera hedersvåld

3 juli 2026

Det har varit en paradgren de senaste decennierna inom vänsterkretsar att förminska och relativisera kvinnoförtryck, så länge det inte kommer ur det västerländska patriarkatet.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck.

Den här ledarsidan har exempelvis tidigare kritiserat lokala S-företrädare som har reducerat hedersvåldet till en fråga om mäns våld mot kvinnor.

Men nu tycks förminskandet nått nya höjder.

Sedan debatten om slöjan drog igång – efter Sverigedemokraterna förslag om ett förbud mot slöjan – har debatten gått varm. Och vänsterfeminister har rusat ut till slöjans försvar.

S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll skrev på X att hijaben är ”i högsta grad en frivillig huvudbonad”. Debattören Bilan Osman skriver i Expressen att hon själv valde att börja bära slöja när hon var ung, och framställer slöjförbud som ett uttryck för rasism och islamofobi. Aftonbladet ledarsida påpekar att ”alla ska ha rätt att klä sig som de vill” och 36 feministiska undertecknare på Aftonbladet Debatt (23 juni) menade att om det är något som förtrycker kvinnor är det inte slöjan utan ”statliga påbud om hur kvinnor ska klä sig.”

Men som Sofie Löwenmark, ansvarig utgivare på Doku konstaterar, talas det mest i den svenska debatten om rätten att få bära slöja, inte om rätten att slippa. Löwenmark har således gått igenom 100 domar där flickor och kvinnor tvingats bära slöja som publicerats i Kvartal den 2 juli.

Den rekommenderas för alla som vill lära sig mer om slöjans roll i hedersförtryck, eller helt enkelt behöver stöd nästa gång en socialdemokrat eller vänsterpartist reflexmässigt relativisera slöjtvång.

Exempelvis beskrivs en kvinna som misshandlas under 20 år och inte tilläts ta av sig niqaben när hon flyttade till Sverige. Mannen försökte senare döda henne. En mamma rakade av sina döttrar i tioårsåldern håret som straff för att de inte bar slöja. I flera fall hotas unga flickor med att skickas tillbaka till hemlandet och giftas bort om de inte bär slöja. I ett fall beskrivs slöjtvånget redan från fem års ålder.

Återkommande är att kravet på att täcka håret kopplas till annat våld och kontroll. Flickor och kvinnor misshandlas, hotas att giftas bort, hålls inlåsta, isoleras socialt, övervakas och dödshotas. I flera fall beskrivs slöjtvånget och våldet ha förvärrats efter att familjerna kommit till Sverige.

Att vissa kvinnor bär slöjan av fri vilja förändrar inte att slöjan för många andra är del i ett större förtryck. Och om slöjan nu är så frivillig, varför dör kvinnor i Iran för rätten att ta den av sig? Varför ska barn tvingas bära den?

Något man också bör ha i åtanke är att de flickor och kvinnor som lever i hedersförtryck sällan hörs i debatten. Många kan inte träda fram av rädsla. Andra lever under hot eller med skyddade personuppgifter. De kvinnor som har störst behov av att bli lyssnade på är ofta de som har minst möjlighet att tala fritt.

Och samtidigt som de mest utsatta aldrig hörs, syns hijabklädda kvinnor på reklampelare, i myndighetskommunikation och i tv-program som symboler för inkludering, mångfald och tolerans.

Vänstern har återkommande hamnar på fel sida av historien när det kommer till politisk islam och hedersförtryck. Att kämpa mot verkligt förtryck tycks vara sekundärt. Det är kampen mot högern som trumfar allt.

Shariadomstolar i Sverige del2

Muslimska domstolar på frammarsch i väst

I Storbritannien finns sedan många år ett parallellt rättsystem med i dag ett 90-tal shariadomstolar som tillåts att fatta beslut i familje- och affärsangelägenheter. Även om domarna formellt sett enbart är rådgivande, ges de legal status bland muslimer, såväl i väst som i det ursprungliga hemlandet. Imamerna får därmed ett mycket starkt inflytande.

En kvinnas vittnesmål är bara värt hälften i förhållande till en mans. Familje- och vårdnadstvister avgörs regelmässigt till männens fördel och kvinnor i haltande äktenskap är inte tillåtna att inleda en ny sexuell relation. Detta är några av de oönskade konsekvenserna av en mångkulturell ideologi, som myndigheter verkar för också i Sverige.

Den brittiska organisationen One Law for All driver sedan 2008 en omfattande kampanj mot sharia i Storbritannien. Bland annat rapporterar organisationen att det i England under bara ett år ingåtts fem äktenskap med flickor i åldern nio till elva år. De spårar också tydliga länkar till islamismen i Iran.

Grekland är det enda europeiska land där shariadomstolar existerar inom ramen för det statliga rättssystemet, en kvarleva från det tidigare osmanska imperiet. Det muslimska kravet på sharialagstiftning växer emellertid i såväl Europa som USA.

I stället för mångkulturalism talas det därför inom EU allt oftare om juridisk pluralism. I Belgien finns sedan förra året en shariadomstol i Antwerpen, där den radikala muslimska gruppen Sharia4Belgium vill skapa ett landsomfattande parallellt islamiskt rättsväsen. I Tyskland sade i februari Jochen Hartloff, socialdemokratisk justitieminister i förbundslandet Rheinland-Pfaltz, att han ville föra in en muslimsk rättsskipning i civilmål, en ståndpunkt som renderade honom skarp kritik från kvinnorättshåll. I Norge öppnade Tor Langbach, chef vid Domstolsadministrationen, i september 2011 upp för att ge muslimska konfliktråd officiell status, men justitieminister Knut Storberget tillbakavisade förslaget med motiveringen att rättsväsendet bör vara religionsneutralt.

En religiös offentlighet

De muslimska ledare som för fram kravet på juridiskt självbestämmande är vanligtvis också verksamma som aktivister inom den islamiska rörelsen. Muslimska brödraskapets chefideolog Yusuf al-Qaradawi har uttalat att alla muslimer bör eftersträva att bygga upp sina egna samhällen, annars kommer ni att smälta som salt i vatten. Ett sådant identitetsbevarande kräver att muslimer i väst ges möjlighet att inrätta offentliga institutioner som drar en gräns mot omvärlden. Kravet på shariadomstolar är således ett delprojekt i målsättningen att avskilja muslimer från icke-muslimer i en islamiskt organiserad offentlighet. Medan ledare och intellektuella i väst siktar in sig på kommunikation mellan olika kulturer säger Al-Qaradawi rent ut att dialogen med eliten i väst går ut på att bereda mark för islam.

Sveriges regering konsulterar ofta Sveriges muslimska råd, där flera rådsmedlemmar tillhör eller sympatiserar med Muslimska brödraskapet. I praktiken innebär det att staten erkänner en islamistiskt präglad organisation som företrädare för landets alla muslimer. Vi har frågat ledande jurister men några uttalade ambitioner på att i Sverige upprätta godkända råd eller domstolar med sharia som bas känner de inte till.

Postmodern vänster hejar på

Maryam Namize, ordförande i One Law for All, besökte i februari Stockholm. Hon angav sin egen politiska hemvist som långt till vänster vilket är av betydelse att veta när hon berättade om muslimska områden i Storbritannien som styrs av imamer, med stöd av den postmoderna vänstern.

Denna vänsters företrädare, som agerar efter devisen min fiendes fiende är min vän, försvarar islamismen och lierar sig med den politiska eliten i Syrien och Iran i stället för att vara förankrad i arbetarklassen i hemländerna och i de muslimska staterna. Hon underströk att deras tal om islamofobi bereder väg för islamistiska krafter. I Storbritannien har denna oheliga allians resulterat i vad motståndarna till shariadomstolar kallar för sekulära fatwor och tyst inkvisition mot oliktänkande.

Shariadomstolar i Sverige del1

Shariadomstolar ska kriminaliseras


Det finns värderingar som inte är förhandlingsbara. Nu reser vi oss för att försvara dem – och det börjar med att stänga pengakranarna, skriver Ebba Busch (KD).

Publicerad 2026-05-15

Islamismen har under decennier fått fräta sig in i det svenska samhällsbygget – med hedersförtryck, parallelldomstolar och könsstympning som följd. Idag presenterar Kristdemokraterna en handlingsplan mot islamism, extremism och parallellsamhällen. Vi vill kriminalisera shariadomstolar, förbjuda burka och niqab i offentligheten och kartlägga islamismens nätverk och finansiering på djupet. Frihet och jämställdhet är inte ett privilegium för dem som föds in i rätt familj — det är löfte Sverige givit till alla sina invånare. Sverige reser sig – och tar nu värderingsstriden på allvar.

I dag tänker jag på Shahida. Hon var 22 år när hennes egen bror ströp henne till döds i en bil och brände hennes kropp i ett vindskydd utanför Lessebo i Småland. Det var lördagen den 4 maj 2024. Hennes brott var att ha gift sig med den man hon älskade, en man som hennes pappa inte hade godkänt. Växjö tingsrätt dömde pappan till livstid och brodern till sexton års fängelse, och kallade brottet vid dess rätta namn: hedersmord.

Shahida finns inte längre. Men hennes systrar finns – flickor som är fyra, tio och sexton år gamla, vid köksbord och i klassrum i Järva, Botkyrka, Angered, Rosengård, Vivalla och Skäggetorp. Det är för deras skull den här handlingsplanen finns. Var tionde ung person i Sverige lever under hedersförtryck. Bland flickor i Uppsala – med båda föräldrarna födda utanför Norden — levde två av tre under oskuldskrav. Av 87 misstänkta fall av kvinnlig könsstympning år 2023 ledde inte ett enda till åtal.

Den rörelse som lär ut att en flicka ska gifta sig med den man hennes far utser, att en pojke som lämnar tron ska straffas och att den svenska skolans värderingar är skräp, har under decennier vunnit mark i Sverige. Det har skett med hjälp av offentliga medel som utan tillräcklig granskning slussats till föreningar och trossamfund, och med stöd från auktoritära stater som Saudiarabien och Qatar, vilka betraktar Sverige som ett missionsområde.

Men det finns värderingar som inte är förhandlingsbara. De har byggt Sverige starkt. Nu reser vi oss för att försvara dem – och det börjar med att stänga pengakranarna. Inom Sverige har statsbidragen till organisationer bildade på etnisk grund avvecklats. Mot utlandet har en statlig utredning fått i uppdrag att föreslå ett förbud mot utländsk finansiering av trossamfund med antidemokratiska kopplingar.

Men det räcker inte. Vi vill stoppa alla offentliga bidrag – statliga, kommunala och regionala – till organisationer som främjar extremism, och göra det möjligt att kräva tillbaka felaktigt utbetalda pengar. Inte en krona i statsbidrag, inte en riyal från Riyadh ska nå rörelser som arbetar mot Sveriges grundvärderingar och vår demokratiska sammanhållning.

Men det gäller inte bara bidragen – det gäller hela välfärden: det offentliga får aldrig bli ett redskap för förtryck. Förskolan är ett av de första rum där ett barn möter Sverige – och ska vara den plats där varje flicka, oavsett hemmets normer, ses som fri och likvärdig. Men när hederskulturen tillåts styra vem hon får leka med, vad hon får ha på sig och vem som tar hand om henne, omsätts skattebetalarnas pengar till kedjor med statens goda minne.

Skolinspektionen har under flera år genomfört oanmälda inspektioner av religiösa skolor med kopplingar till islamism. Sedan 2019 har 22 av 25 nedstängda skolor varit muslimska friskolor. Men att stänga skolor räcker inte, problemen lever vidare. Därför vill vi förbjuda slöja i förskolan och på lågstadiet: ett barn ska inte förstå vad oskuld innebär innan hon vet vad lek är. Och vi vill stärka rektorernas mandat att stoppa könsseparation och slöjtvång, och se till att förskolepersonal inte tvingas anpassa verksamheten efter hederskulturens krav.

Skolan är samhällets löfte till barnet om en fri start – och ytterst om rätten att själva forma sitt liv. Shahida fick aldrig det. Men hennes systrar ska få den rätten.

Det är för dem som oskuldskontroller sedan december förra året är straffbara – och för dem som kusinäktenskap i sommar förbjuds utan undantag, skyddet mot psykiskt våld skärps och straffen för äktenskapstvång och barnäktenskapsbrott höjs. Det är reformer som Sverige länge har behövt. Men det räcker inte.

Kristdemokraterna vill kriminalisera shariadomstolar – både att leda dem och att delta i dem – eftersom parallella rättssystem befäster hederskulturen i Sverige. Partiet vill att nästa regering ger Säkerhetspolisen och Centrum mot våldsbejakande extremism i uppdrag att gemensamt kartlägga islamismens nätverk, finansiering och inflytande i Sverige: i religiösa organisationer, i skolan och i föreningslivet.

Frihet och jämställdhet är ett löfte Sverige har gett alla sina invånare, inte bara dem som har turen att födas in i rätt familj. Så länge barn i våra förorter växer upp i hederskulturens skugga – kontrollerade, begränsade, hotade – är det löftet inte infriat. Sverige reser sig – tillsammans med alla de svenska muslimer som delar drömmen om ett fritt samhälle. Nu rustar vi Sverige starkt med rätt värderingar.

Kvinnodagen

Kvinnokraft 4.0

8 mars: Varför vågar så få feminister och progressiva se och tala klarspråk om sharia?

av Caroline Thelning 8 mars

Den 8 mars är en dag då kvinnors frihet ofta står i centrum.

Historier om rösträtten, om kampen för utbildning, arbete och självbestämmande berättas återigen.

Namn som Fredrika Bremer och Elin Wägner lyfts fram – kvinnor som utmanade sin tids lagar och maktordningar när de begränsade kvinnors liv.

De möttes av hån, misstänkliggöranden och anklagelser om att splittra samhället. Men de fortsatte ändå, därför att de såg – och vågade kritisera – det som andra inte ville se: att kvinnors underordning inte var huggen i sten utan upprätthölls av ett system av normer och lagar.

Just därför är vår egen tids tystnad så svår att förstå.

Under flera decennier har stora delar av den västerländska kvinnorörelsen – organisationer, progressiva politiska rörelser och opinionsbildare som säger sig försvara kvinnors rättigheter – visat en anmärkningsvärd ovilja att analysera sharia som norm- och rättssystem.

När frågan har väckts i Sverige har den nästan alltid flyttats bort från lag, rättigheter och makt.

I stället har diskussionen ofta reducerats till en fråga om representation, identitet och individuella val.

Fokus hamnar på kvinnans rätt att bära ett plagg, på synlighet i reklamkampanjer och offentlig kommunikation eller på rätten att uttrycka religiös tillhörighet – medan frågan om lagar och makt försvinner ur bilden.

Samtidigt försvinner den avgörande utgångspunkten: att plagget i sitt ursprungliga sammanhang är kopplat till ett norm- och rättssystem som reglerar kvinnors kropp, sexualitet, familjeliv och sociala rörelsefrihet. Resultatet blir en märklig omtolkning där det som i sitt eget rättssystem markerar könssegregering i västerländsk debatt presenteras som ett uttryck för kvinnlig självständighet.

Men sharia är inte ett identitetsuttryck. Det är ett system av religiöst grundade regler där kvinnor och män i centrala delar ges olika rättslig ställning. Det är därför kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära hijab. Det är därför lagar om äktenskap, skilsmässa, arv och vittnesmål i shariabaserade rättssystem konsekvent behandlar kvinnor annorlunda än män.

Detta är välkänt. Det finns i religiösa texter, i rättslärda traditioner och i lagstiftning där systemet tillämpas. Ändå har många av dem som i Sverige säger sig försvara kvinnors rättigheter valt att titta bort.

 Organisationer som gärna lyfter historiska kvinnorättskämpar har varit märkligt tysta om den könsordning som sharia representerar. Politiska partier som talar varmt om jämställdhet har ofta undvikit att ens beskriva systemet, och feministiska rörelser som annars snabbt analyserar patriarkala strukturer i västerländska samhällen har i detta fall visat en nästan demonstrativ ovilja att göra just det.

Det är en paradox som blir ännu tydligare när man ser den i ett historiskt perspektiv. De kvinnor som en gång drev igenom rösträtt och rätt till utbildning möttes ofta av samma invändningar som i dag riktas mot kritik av sharia: att frågan var känslig, att den riskerade att skapa konflikt och därför borde lämnas därhän. Historien visar vad sådana argument i praktiken innebär. De bevarar alltid den rådande maktordningen.


Det väcker en enkel fråga: varför?


Om kampen för kvinnors frihet verkligen är universell borde den rimligen också omfatta kritik av de normsystem som i vår egen tid tydligast begränsar kvinnors rättigheter. När hijaben presenteras som en neutral symbol i offentlig kommunikation, när dess rättsliga och normativa bakgrund aldrig diskuteras och när kritiska frågor avfärdas som intolerans sker något märkligt. Då skyddas inte kvinnor. Då skyddas det system som förtrycker.

När eftervärlden granskar vår tid kan den mycket väl komma att ställa följande frågor till dagens feminister, kvinnorörelser och progressiva politiker:

Hur kunde rörelser som talade så mycket om jämställdhet vara så ovilliga att analysera det norm- och rättssystem som begränsar kvinnors frihet i stora delar av världen?

Hur kunde samma rörelser dessutom bidra till att normalisera dess symboler i Sverige?

Den frågan kommer att kräva ett svar. Kvinnors frihet har aldrig försvarats genom att tiga om de system som begränsar den. Den har alltid försvarats genom att våga se verkligheten och tala klarspråk om den. Det gäller fortfarande.

Det är därför hög tid att Sveriges feminister, kvinnoorganisationer, progressiva politiker och medieredaktioner – som säger sig försvara jämställdhet – gör det som länge har undvikits: att granska sharias norm- och rättssystem med samma skärpa som andra maktordningar. Att tiga är också ett ställningstagande.

Caroline Thelning
Kvinnokraft 4.0

Hijab – sharia och svensk lag

 

Kvinnokraft 4.0

Allt om KK4

Hijaben, symbolen för en rättsordning i strid med svensk lag

av Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den 02/03/2026
Hijaben – symbol, religiös plikt och rättslig betydelse

Den här serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan påverka samhällen även där det inte är statlig lag. I denna avslutande del riktas fokus mot den mest synliga symbolen för det islamska systemet kallat sharia: hijaben.

När religiösa påbud möter svensk lag

I svensk debatt beskrivs hijaben ofta som ett privat klädesplagg, fritt att ta av eller på. Ett plagg vi inte kan eller ska lagstifta bort, eftersom det då skulle innebära ännu ett tvång mot redan utsatta kvinnor. Som om passivitet inför ett normsystem som bygger på könsskillnad i sig vore ett försvar för kvinnors frihet.

Men Sverige har redan lagar mot en rad av sharias övriga påbud som strider mot våra grundläggande rättsprinciper. Barnäktenskap erkänns inte. Månggifte är förbjudet. Könsstympning är kriminaliserad. Våld inom äktenskapet är brottsligt oavsett religiös motivering. Ingen får tilldelas lägre arvsrätt eller sämre rättslig ställning på grund av kön.

Vad betyder ordet hijab?

För att föra en saklig diskussion behöver man se hur plagget beskrivs i de religiösa texterna och hur det senare tolkats i den islamiska rättsläran (fiqh), där reglerna i sharia formades och fördes vidare.

Det arabiska ordet hijab betyder ”barriär”, ”avskärmning” eller ”skiljevägg”. I Koranen används ordet i flera betydelser, men kom med tiden att kopplas till regler om kvinnors klädsel och avskärmning i relation till män utanför den närmaste familjen.

Det handlar alltså om att skapa en gräns mellan människor. I den islamiska rättsläran kom det att handla om hur denna gräns skulle visas i vardagen, och det präglar undervisning och tolkning än i dag.

De koranverser som ligger till grund för hijabkravet
Två verser används återkommande i den tidiga islamiska rättsläran:

Sura 24:31 uppmanar troende kvinnor att dra sina slöjor över barmen och att inte visa sina smycken annat än för vissa nära manliga släktingar.

Sura 33:59 uppmanar profetens hustrur, döttrar och de troende kvinnorna att dra sina ytterplagg omkring sig så att de känns igen och inte blir ofredade.

Haditherna – hur verserna konkretiserades

Utöver Koranverserna har hadither, berättelser om profeten Muhammeds ord och handlingar, använts för att förklara hur reglerna ska tillämpas i praktiken. En ofta citerad hadith återges i Abu Dawud, där profeten enligt traditionen säger till Asma bint Abu Bakr att när en flicka når puberteten bör inget annat än ansikte och händer vara synligt.

I Sahih al-Bukhari finns berättelser om hur kvinnorna i Medina, efter att versen i Sura 24 uppenbarats, täckte sig med sina tygstycken. I Sahih Muslim återges även berättelser om att profetens hustrur talade med män bakom en avskärmning, något som senare tolkades som norm för könsseparation.

Begreppet awra – vad ska täckas?

I den islamiska rättsläran används begreppet "awra" för att beskriva de delar av kroppen som ska täckas. För en vuxen kvinna fastställde de klassiska sunnitiska rättsskolorna att hela kroppen är "awra" inför män som inte tillhör den närmaste familjen, med undantag för ansikte och händer. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet.

Här syns hur verser och hadither tillsammans blev konkreta regler som fortfarande är aktuella idag. Det handlar alltså inte bara om ett plagg, utan om en juridiskt definierad ordning kring kropp, kön och offentlighet.

Från vers till juridisk plikt

När sharia formades under 800–900-talet omvandlades dessa texter till rättsregler och religiösa skyldigheter. Inom de klassiska sunnitiska rättsskolorna fastställdes att en vuxen kvinna ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer inför män som inte tillhör den närmaste familjen. I vissa tolkningar inkluderas även ansiktet, vilket ligger till grund för plagg som niqab och burka.

På så sätt blir religiösa texter till regel och krav

I undervisningsmaterial, som New Muslim Guide, utgiven av bland annat Göteborgs Moské, beskrivs hijaben inte som ett frivilligt val utan som en plikt. Där anges att en flicka efter puberteten ska täcka sitt hår och sin kropp inför män som inte är nära släktingar. Plagget framställs som en religiös skyldighet, kopplad till kyskhet och lydnad inför Gud. Här beskrivs hur regeln ska följas i vardagen: från vilken ålder den gäller, vilka delar av kroppen som ska täckas och i vilka situationer.

Flickor får alltså från tidig ålder lära sig att deras hår och kropp ska täckas för att inte väcka anstöt eller begär. På så sätt blir gamla religiösa texter till regler och krav även i dagens Sverige.

I granskningar av Frölunda moské i Göteborg har det framkommit att barn undervisats om klädsel och könsroller enligt sharia i strid med vad de samtidigt får lära sig i skolan (Doku 29 dec 2025; därefter uppmärksammat i Göteborgs-Posten).

Vad symbolen signalerar enligt sharia

Hijaben är en del av ett större norm- och rättssystem där:

stränga klädregler riktas specifikt mot kvinnor men även flickor

arvsregler ger kvinnor en mindre andel än män

vittnesmål i vissa situationer värderas olika beroende på kön

könssegregering betraktas som legitim ordning

mannen tilldelas en överordnad roll i familjen

Hijaben kan därför inte förstås frikopplad från det norm- och rättssystem där den fått sin betydelse. Om vi enbart tolkar den genom svenska idéer om frihet och personlig klädstil missar vi den funktion den har i sitt eget sammanhang.

Jämförelsen med sjalett och nunnedok

Ibland jämförs hijaben med äldre tiders sjaletter eller med nunnedok. En sjalett i 1800-talets Sverige var inte kopplad till ett eget regelsystem med särskilda regler för äktenskap, arv och könsroller. Ett nunnedok bärs inom en frivillig religiös gemenskap och är inte en plikt med konsekvenser för alla kvinnor.

Religionsfrihetens gräns är statens ansvar

Hur ska en sekulär rättsstat förhålla sig till religiösa normsystem som i sin egen tradition inte beskriver symbolen som frivillig, utan som plikt?

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro och att bära religiösa symboler. Den skyddar däremot inte normer och påbud som strider mot svensk lag. Just därför är det avgörande att hålla isär två saker i hijabdebatten: rätten att bära ett plagg och den betydelse plagget har i det norm- och rättssystem där det formulerats.

Svensk rätt utesluter inte att klädesplagg kan begränsas eller förbjudas när deras användning står i konflikt med lag, säkerhet, likabehandling eller grundläggande rättsprinciper. Sådana avvägningar görs redan i dag, i både svensk och europeisk rättspraxis.

Det handlar alltså inte om att staten ska bestämma över människors klädstil, utan om hur staten ska förhålla sig till symboler som i sitt norm- och rättssystem är kopplade till regler och påbud.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har konstaterat att hijab är ett uttryck för religion och därför omfattas av diskrimineringslagens skydd för religiös tillhörighet. Därmed erkänner staten juridiskt plaggets religiösa innebörd. Mot denna bakgrund uppstår en avgörande fråga: varför driver DO i vissa fall en tolkning där rätten att bära hijab ges ett så starkt företräde, när både svensk och europeisk rätt tydligt slår fast att neutralitetspolicys är tillåtna om de är konsekventa och proportionerliga?

Om domstolar accepterar att religiösa symboler kan begränsas för att upprätthålla opartiskhet, likabehandling och neutralitet – varför problematiseras då inte hijabens funktion inom det norm- och rätt-system där den formulerats?

Riskerar staten, genom att ensidigt betrakta hijaben som ett individuellt uttryck, att bortse från att symbolen samtidigt är förankrad i ett system där kvinnor och män ges olika roller och rättigheter?

Staten har rätt och ansvar att sätta gränser

Att hijaben i svensk debatt beskrivs som ett fritt val förändrar alltså inte dess rättsliga funktion. Enligt sharias norm- och rättssystem är den inte ett val utan ett påbud – en regel som markerar att kvinnan eller flickan ska avskärma sig från män utanför den närmaste familjen och inordna sig i en könsseparerande struktur. Den är kopplad till regler om kropp, kyskhet och social ordning där män och kvinnor ges olika roller. Den kan därför inte jämföras med sjalett, nunnedok eller keps. Att välja bort hijaben kan i vissa miljöer innebära ett högt socialt pris och i extrema fall leda till hot, våld eller dödligt våld.

Detta måste debatteras och belysas. Det är anmärkningsvärt att så få etablerade kvinnoorganisationer och jämställdhetsdebattörer har granskat och ifrågasatt de konsekvenser som sharias norm- och rättssystem får för flickor och kvinnor i Sverige, där jämställdhet är både norm och lag.

Sverige har under sekler brutit ned patriarkala och religiösa ordningar genom lagstiftning och reformer. Kvinnor har steg för steg fått egen myndighet, arvsrätt, rösträtt, rätt till utbildning och rätt till sin egen kropp. Den utvecklingen har varit resultatet av politisk kamp och tydlig lagstiftning. Dessa principer kan inte relativiseras bort med enkla påståenden som att ”jag (känner någon som) bär den frivilligt”. En individuell upplevelse förändrar inte den rättsliga kontext där symbolen har sin funktion.

Hijabens funktion och symbolik inom sharia är inte förenlig med den svenska principen om lika rättslig ställning oavsett kön. Den är heller inte förenlig med den grundläggande ordning som slår fast att svensk, sekulär lagstiftning står över alla religiösa norm- och rättssystem.

Staten har därför inte bara rätt utan också skyldighet att ingripa när lagar bryts eller när parallella normsystem ges företräde framför svensk rätt. I en sekulär rättsstat är det lagstiftningen – inte religiösa påbud – som är norm.

Därför är det intressantare att tala om sharia än islam - en serie i fem delar

Detta var den femte och avslutande delen i serien om sharia som norm- och rättssystem inom islam. Genomgången har visat hur sharia inte enbart är en trosfråga, utan en ordning som reglerar relationer, rättigheter och skyldigheter. Hijaben är i detta sammanhang inte bara en symbol för ett parallellt norm- och rättssystem. Den är också en synlig markör för en könsordning där kvinnor och män ges olika roller och i centrala delar olika rättslig ställning.

En sådan ordning är oförenlig med den svenska principen om lika rättigheter oavsett kön och med den lagstiftning som vilar på denna princip. I Sverige står den sekulära lagen över alla religiösa normsystem. Staten har därför inte bara rätt utan skyldighet att säkerställa att inga religiösa påbud ges företräde framför svensk lag.

Fakta: Religionsfrihetens begränsningar

Religionsfriheten är skyddad i svensk och europeisk rätt men är inte absolut. Rättspraxis visar att religiösa symboler kan begränsas när det finns sakliga och proportionerliga skäl.

Europakonventionen art. 9.2: Religionsutövning får begränsas av hänsyn till säkerhet, ordning och andras fri- och rättigheter.

EU-domstolen (Achbita 2017; WABE 2021): Arbetsgivare får införa neutrala klädkoder som förbjuder synliga religiösa symboler om de är proportionerliga och gäller alla.

Arbetsdomstolen AD 2023 nr 71 (Rapid Säkerhet): En konsekvent neutralitetspolicy kan vara förenlig med diskrimineringslagen.

Källa: Rättsfall i Sverige och Europadomstolen, Kvinnokraft 4.0

Sharia law in England

 

Sharia council UK

Sharia law UK

The Spectator:

How Britain learnt to turn a blind eye to shariah

23 February 2026

The more excitable and less well-educated elements of the liberal left are forever apt to observe that politics today resemble those of the 1930s, being prone to denounce a development or policy they disdain as being ‘just like Nazi Germany’. To be fair, they have a point. It’s not just the street brawls we’ve seen in Manchester and Lyon over the last week, between hard left and hard right youths, that should arouse such unnerving comparisons. It’s also because we are living in an age of appeasement. And this time it’s the liberal left who are doing the appeasing.

This was a textbook case of appeasement: not a tactical retreat to be dismissed as a one-off, but an action consistent with a sustained process of surrender

This trend continues to make itself more obvious. Government figures show that less than 3 per cent of honour crimes were successfully prosecuted last year. Last year, 2,949 honour-related offences were recorded in Britain, but only 95 defendants were prosecuted. What seems clear is that the authorities are consistently failing to prosecute and prevent honour-based abuse. Responding to these findings, Nick Timothy MP, the shadow justice secretary, says that ‘the British state has turned a blind eye to sharia courts spreading across our country.’

The accusation that sharia law has become normalised in Britain is entirely plausible, because it follows a grimly familiar pattern. There’s been a decades-long process of tacit capitulation to radical Islam and to sectarian voices in this country. It’s a process of gradual surrender by an elite who would rather this country descend into sectarianism strife than address its increasingly grievous problems, lest that by doing so their social esteem might be compromised.

The fallout over the Aston Villa game against Maccabi Tel Aviv last November, once more the subject to scrutiny at the weekend, itself highlights the degree to which those in power are now liable to yield to musclemen because they would rather not rock the boat. In that particular instance, West Midlands Police saw fit to prohibit fans from the Israeli team attending the fixture because, it seems, they feared what some Muslims in Birmingham might do if thousands of Jews were allowed to enjoy the freedom of an English city. This was a textbook case of appeasement: not a tactical retreat to be dismissed as a one-off, but an action consistent with a sustained process of surrender.

The NHS myth is cracking

The conduct of those in West Midlands Police may have had its origins in a kind of Danegeld thinking, but their timid behaviour only reflects that persistently shown by those in this country in recent decades, especially by those in authority positions. Ever since the Macpherson Report of 1999, policemen of all ranks have been skittish to the point of neurosis on matters pertaining to race. That report made clear the career death that faced any officer charged or even vaguely associated with racism.

Macpherson both reflected and entrenched a new moral order, a new ethos of hypersensitivity coursing through Western society, in which racism had become the ultimate transgression. This was the natural corollary of the reality that Britain and other countries like it were becoming numerically more multi-racial. One of the most efficient means to keep a racially disparate society together – a society that is no longer bound by common mores, standards or sense of history – is to make racism the most heinous crime and the most unforgivable of taboos. And of all who live in the greatest terror of this charge, it’s members of the metropolitan left.

The undue legal punishment and disproportionate social ostracism which now faces those found guilty of racism, including its most insidious variant, ‘unconscious racism’, has been at the root of much of our denial and evasiveness ever since. It’s also been behind the rampant cowardice and unwillingness to address awkward issues for fear of potential consequences, either at a social and personal level.

This craven desire for a quiet life manifest itself in the grooming gang scandal, one that was allowed to fester because so many in positions of authority were too terrified to talk of the perpetrators being of Pakistani origin. We have seen it in persistent attempts to officially define ‘Islamophobia’ or efforts to install de facto blasphemy laws – both these moves having derived from a desire to placate a noisy minority representing an ethnic group whose numbers and electoral consequence grow every year. This process goes back to 1989, when a British citizen, Salman Rushdie, was sent into hiding and many of his liberal friends in the literary establishment stayed silent. The book-burnings seen in Bradford that year were but a foretaste of things to come.

This appeasement has happened, and continues to happen, because those in charge forever remain terrified of being tarnished as racist, or of losing votes. A cowardly elite that is more concerned with its status and reputation has allowed this country to become more fractious and fractured because its members have been afraid of losing face.

The Trumpet:

Sharia Law Spreading in Britain

Islamic law is becoming the law of the land in select pockets of Britain. Though sharia law—the Islamic code of justice—has no legal authority in Britain, some Muslims are sidestepping the English criminal justice system in order to have their cases tried by Islamic judges.

SDLqSharia courts now operate in most larger cities,” said the director of the Institute for the Study of Islam and Christianity, in a Nov. 30, 2006, Telegraph article. He says these sharia councils “cater to [sectarian and ethnic groups’] specific needs according to their traditions” and offer an “alternative parallel unofficial legal system.”

Polls indicate significant support among British Muslims for the sharia system. In a report in the Aug. 7, 2006, edition of the Scotsman, one third of British Muslims said they would prefer living under Islamic law—in England—rather than British law.

The Telegraph article cited a specific case where a group of Somali youths, arrested over suspicion of stabbing a Somali teenager, were released on bail when the victim’s family said they wanted to settle the case out of court. The matter was decided by an unofficial Somali court in southeast London.

Britain has done a terrible job of assimilating its burgeoning immigrant population. Embarrassed by its own imperial history, Britain is eager to accommodate the eccentricities of whatever foreign cultures may choose to plant their flags on British soil. It provides immigrants no sense of pride in Britishness, nothing positive to identify with. It is afraid to insist on migrants giving up anything of their own cultural identity, even when that may pose a threat to other Britons.

This fact has resulted in Britain, particularly London, playing host to an astonishing wash of anti-British attitudes and activities. Numerous radical groups—including arms of al Qaeda—have planted their headquarters or significant operations there.

The existence within British cities of courts judging British citizens who commit crimes by foreign laws is yet another example of how Britain’s unquestioning devotion to the principles of multiculturalism is eroding its sense of national identity and endangering its people.

Sharia i Sverige

Kvinnokraft 4.0


Så får sharia genomslag i Sverige

Caroline Thelning i Artikelserie / Fördjupning Publicerat den

23/02/2026

Artikel 4 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de tidigare artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkning och byggt på föreställningen att religiös lag står över mänsklig lag. I denna avslutande del flyttas fokus till Sverige – och hur ett sådant system kan få faktisk betydelse i människors liv, trots att det saknar juridisk status i en sekulär rättsstat.

Kort sammanfattning av föregående artikel

Den förra artikeln visade hur sharia fungerar som ett system där religion, rätt och samhällsstyrning binds samman. I ett sådant system anses Gud vara den yttersta lagstiftaren, och mänsklig lag är legitim endast om den inte strider mot sharia. Det står i direkt kontrast till den svenska modellen, där det är riksdagen som stiftar lag och där lagar kan ändras genom demokratiska beslut.

Religionsfriheten i Sverige skyddar individens rätt att tro. Den skyddar däremot inte parallella normsystem som gör anspråk på att styra samhälle och relationer vid sidan av rättsstaten.

När teori blir praktik

I Sverige är sharia inte lag. Det finns inga shariadomstolar med juridisk status och inga lagar som erkänner religiös rättskipning. Svensk lag gäller lika för alla. Men det betyder inte att sharia saknar betydelse i praktiken. Sharia kräver ingen stat för att fungera normativt. Det räcker att regler och förväntningar förmedlas genom religiösa auktoriteter och accepteras inom familjer och lokala gemenskaper. När detta sker får systemet verkligt genomslag i människors liv – utan att ha beslutats av riksdagen eller prövats i svensk domstol.

Det är som om regler för äktenskap, skilsmässa och barnuppfostran börjar tillämpas i vardagen utan att vara en del av svensk lag. De saknar juridisk giltighet, men får ändå social kraft.

Så får sharia genomslag – ett konkret exempel

En granskning från Doku den 29 december 2025 visar hur Frölunda moské i Göteborg, genom verksamhet i kommunala lokaler i Axelhuset, håller fredagsböner och koranskola där barn uppmanas formas efter religiösa normer och kvinnor ofta hålls separat från männen. Där framkommer bland annat att:

- Föräldrar uppmanas att korrigera värderingar barn möter i svensk skola och att vända sig till religiösa auktoriteter om barnens tro och tänkande inte anses följa rätt linje.

- Könssegregering upprätthålls i lokalerna, där kvinnor placeras avskilt medan män disponerar huvudytorna.

- Predikningar beskriver svensk skolas undervisning som skadlig och ateism som ett hot som måste motverkas tidigt.

- Islam framställs som en fullständig instruktion för livet som ska reglera politik, familjeliv och könsroller – även i ett sekulärt land.

Om en svensk kommun skulle upplåta lokaler till en verksamhet som öppet förespråkar könssegregering i andra sammanhang skulle det sannolikt väcka omedelbar debatt. När samma ordning motiveras religiöst behandlas den ofta mer försiktigt. Det är en skillnad som behöver uppmärksammas.

Om könssegregering normaliseras i offentligt finansierade eller kommunalt upplåtna miljöer påverkar det synen på jämställdhet, barns rättigheter och principen om lika värde. Konsekvensen riskerar att bli att staten indirekt legitimerar normer som i andra sammanhang skulle anses stå i strid med svensk lag och värdegrund.

Kommunens ansvar

Kommuner är bundna av kommunallagen, regeringsformen, diskrimineringslagen och barnkonventionen. Den offentliga makten ska utövas sakligt och opartiskt, med respekt för alla människors lika värde och med särskilt ansvar att verka för jämställdhet och barns rättigheter.

Det räcker därför inte att konstatera att en verksamhet inte bryter mot en straffbestämmelse. Kommunen måste också säkerställa att normer som förmedlas i kommunala lokaler inte strider mot principen om likabehandling, jämställdhet och barnets bästa.

Tre frågor blir centrala:

1. Hur motiveras att kommunala lokaler upplåts för verksamhet som bygger på normer om könssegregering och religiös överordning?

2. Vilken tillsyn sker för att säkerställa att barns rättigheter och svensk lag respekteras i praktiken?

3. Är religiöst motiverad social kontroll förenlig med kommunens ansvar enligt svensk rätt?

Ett svenskt vardagsexempel

Svensk lag erkänner endast civilrättslig skilsmässa, beslutad av svensk domstol. När domen är fastställd är äktenskapet juridiskt upplöst. Ingen annan instans krävs.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag granskning visat att kvinnor i Sverige, trots att de skilt sig enligt svensk lag, upplevt sig tvungna att söka en religiös skilsmässa i en moské eftersom imamer annars inte godkänt separationen. I vissa fall har kvinnan enligt den religiösa tolkningen behövt mannens samtycke för att äktenskapet ska anses upplöst inom den egna gruppen. Först därefter har det sociala trycket upphört.

I reportaget “Kvinnor nekas islamisk skilsmässa” (SVT, 18 maj 2022) framgår:

”Uppdrag granskning har pratat med flera kvinnor som nekats religiös skilsmässa av imamer i Sverige — trots att de skilt sig enligt svensk lag. Enligt sharia måste kvinnan ha mannens godkännande för att skiljas, annars kan hon bli kvar i det religiösa äktenskapet.”

I svensk rätt krävs ingen ytterligare instans. När en religiös auktoritet i praktiken får sista ordet uppstår en parallell ordning. Den är inte erkänd av staten – men kan ändå vara avgörande för individens faktiska frihet.

England – när parallella strukturer får fäste

I England och Wales finns ett stort antal så kallade sharia councils eller shariaråd som hanterar familje- och äktenskapsfrågor enligt islamisk rätt. Dessa råd erbjuder religiös vägledning och avgöranden om bland annat äktenskap, skilsmässa, arv och familjekonflikter för dem som frivilligt vänder sig till dem – ofta i moskémiljöer. (Se t.ex. Islamic Sharia Council – engelskspråkig bakgrundsinformation om rådens roll och verksamhet).

Shariaråden har ingen formell juridisk makt i det brittiska rättssystemet och kan inte utfärda juridiskt bindande beslut enligt brittisk lag. Deras beslut är i grunden religiösa råd som accepteras inom familje- och samhällsgrupper av dem som ser råden som normgivande. (Källa: Factsheet om shariaråd i Storbritannien).

Ändå har debatten om deras roll varit intensiv. En oberoende granskning tillsatt av Storbritanniens inrikesdepartement konstaterade att vissa shariaråd kan verka på sätt som uppfattas som diskriminerande mot kvinnor i skilsmässa- och arvsfrågor och att det finns en oro för att deras praktiska inflytande kan leda till socialt tryck att följa religiösa normer utöver den brittiska lagen. (Källa: Independent Review into the Application of Sharia Law in England and Wales, Home Office, 2018)

Detta har lett till kritik om att shariaråd, även om de inte formellt är en del av rättssystemet, fungerar som ett parallellt normsystem inom vissa grupper – särskilt i frågor där religiösa normer kan skilja sig från brittisk lag och där socialt tryck kan göra det svårt för individen att avvika från råden. (Källa: Muslimska domstolar på frammarsch i väst. Debattartikel i Göteborgs-Posten, 2023-07-17)


Avslutning

Denna serie har visat varför det är mer relevant att tala om sharia än om islam. Frågan gäller inte personlig tro, utan ett norm- och rättssystem som gör anspråk på att styra individ och samhälle.

Religionsfriheten skyddar individens rätt att tro. Den innebär inte att parallella rättssystem ska ges utrymme i offentligheten.

När normer som sätter religiös lag över folkvald lag får genomslag i vardagen uppstår en spänning mot den sekulära rättsstaten. Frågan är inte om människor ska få tro – utan om något annat system än det som beslutats av riksdagen ska tillåtas få faktisk makt i Sverige. Det är ytterst en fråga om vilket rättssystem som ska gälla.

Faktaruta: Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse i många sammanhang kan leda till sanktioner – sociala, religiösa eller rättsliga beroende på kontext. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.

Hijaben - symbol, plikt och rättslig betydelse
Serien har visat hur sharia fungerar som norm- och rättssystem, hur det tolkas och hur det kan få genomslag även där det saknar juridisk status. I en fördjupande bonusdel riktas blicken mot den mest synliga markören för systemet: hijaben.

Vad säger de religiösa texterna? Hur omvandlades verser till juridisk plikt? Och varför betraktas plagget som religiöst normbärande även av svenska myndigheter?

Denna fördjupning samlar trådarna kring symbolens rättsliga och historiska betydelse – och förklarar varför frågan väcker debatt i en sekulär rättsstat.

Värna Sverige!

 

Kvinnokraft 4.0

Sverige har rätt att vara Sverige!

av Caroline Thelning i Artikel Publicerat den 20/02/2026

När blev det fel att säga att Sverige har rätt att försvara sina egna värderingar och lagar?

I debatten låter det som om det är misstänkt att tala väl om sitt land eller att hålla fast vid att svensk lag ska gälla i Sverige.

Samtidigt behandlas sharias religiösa normsystem som om det vore för känsligt för att granskas och kritiseras. Varför är det så?

Varför denna dubbla standard?

Vem kom fram till att just detta normsystem inte ska tåla samma öppna granskning som allt annat?


Det handlar om vilket samhälle vi lever i och vill fortsätta leva i. Sverige är inte ett tomt skal som vem som helst kan fylla med vilket regelverk som helst. Vårt samhälle har vuxit fram under lång tid. Vi har byggt en rättsstat där kvinnor och män är lika inför lagen, där staten är skild från religion och där ingen står över lagen. Det har inte kommit av sig självt. Det är resultatet av sekler av förändring, kamp och medvetna beslut.

Det skrev jag om i min ledare den 18 februari, ”Sveriges sekulära rättsstat har tagit århundraden att utveckla”. Den är grunden för hur vi lever i dag och det är rimligt att vilja bevara det.

Vad World Values Survey visar

För den som vill förstå varför länder fungerar olika finns en organisation som heter World Values Survey. Sedan 1981 har ett globalt forskarteam ställt samma frågor till människor i nästan 100 länder. Den visar hur människor tänker över tid när det gäller religion, auktoriteter, jämställdhet, frihet, tillit och demokrati. Resultaten presenteras bla i en Kulturkarta där länder placeras utifrån hur stark roll religion och tradition spelar, och hur mycket man betonar trygghet och ordning jämfört med individuell frihet.

Sverige ligger i den del av kartan där sekulära värderingar och individuell frihet är viktiga. Många här anser att lag och religion ska hållas isär, att kvinnor och män ska behandlas lika och att individen har rätt att forma sitt eget liv.

När olika syn på lag möts

I andra delar av världen är religion och lag tätt sammanvävda. Sharia är ett sådant system. Det handlar inte bara om personlig tro utan om regler för familj, arv och samhällsordning. Det är i grunden utformat som en ordning som ska styra både människa och samhälle, precis motsatt mot vårt sätt att se världen. I detta ligger ingen värdering utan visar hur olika länder bygger sin världsbild på olika värderingar. Och de fungerar inte tillsammans, skillnaden blir tydlig om man bar tar upp ett konkret exempel.

I Sverige ärver söner och döttrar lika mycket, det är en självklar princip i vår lag. I klassisk shariabaserad arvsrätt ärver en son i regel dubbelt så mycket som en dotter.

Det är två helt olika synsätt på män och kvinnor, och två olika synsätt på vad lagen ska vara. Det här är inte en fråga om någons ”identitet” eller ”fria val”. Det är en fråga om rättsregler.

När ett religiöst rättssystem som är tänkt att vara lag möter en sekulär rättsstat uppstår därför en omöjlig konflikt. Sharia är inte byggd för att vara ett privat alternativ bland andra. Den gör anspråk på att vara den ordning som styr. Det är därför den är svår att förena med ett land där lagen redan är fastställd genom folkvalda beslut.

Man måste kunna säga och påpeka detta utan att samtalet spårar ur.

Svensk lag gäller i Sverige

I Sverige är det riksdagen som stiftar lag och svenska domstolar som dömer. Religion är fri, men den kan inte ersätta svensk lag. Det är inte ett angrepp på människor att påpeka detta utan en grundprincip för en fungerande rättsstat. World Values Survey visar på att värderingar formar samhällen. Förändras värderingarna påverkas också lagar och institutioner. Därför spelar det roll hur vi talar om religionens plats i samhället och om vilka normer som ska gälla.

Sverige är ett av världens mest fria och jämställda länder. Det är inget att skämmas för. Det är något att värna. Och ja, man får tycka att religiösa lagar som ger män och kvinnor olika rättigheter är dåliga lagar. Man får säga att de inte hör hemma här. Det är inte hat, rasism eller islamofobi. Det är att stå upp för den ordning vi har valt.

Det är tillåtet att känna stolthet över Sverige. Det är tillåtet att säga att vi vill behålla den rättsstat och den jämställdhet som har byggts här. Och det är tillåtet att säga nej till lagar och normsystem som går i motsatt riktning. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter annars försvinner dom.

Islam och lagen

Kvinnikraft 4.0

Sveriges sekulära rättsstat är ingen slump

av Caroline Thelning i Ledare Publicerat den 18/02/2026

År 2006 riktades krav på särskild lagstiftning på religiös grund till riksdagens partier av företrädare för Sveriges muslimska förbund. År 2023 uttryckte en överväldigande majoritet av tillfrågade moskéföreträdare att lagstiftningen bör skydda religiösa symboler från kritik och hån. Detta är långtgående anspråk på hur svensk lag ska utformas utifrån en religions normsystem.

Ändå har reaktionerna varit begränsade. Någon bred politisk diskussion om vad parallella rättsordningar innebär för rättsstaten har inte följt. De medier som annars granskar makt och strukturer har i begränsad utsträckning analyserat konsekvenserna. Frågan har inte heller blivit föremål för den principiella diskussion om kvinnors och barns rättigheter som annars brukar följa när strukturellt förtryck identifieras.

Frågan rör grunden för rättsstaten.

Ska lagar fortsatt stiftas genom demokratiska beslut, eller ska religiösa normsystem ges rättslig betydelse? Om det senare, vem avgör vilka religiösa normer som ska gälla, och hur ska staten förhålla sig när tolkningarna skiljer sig åt?

För att förstå vad som står på spel behöver man påminna sig om hur den svenska rättsstaten har vuxit fram, en ordning där lagen är gemensam, där makten utövas genom demokratiska beslut och där människor ska behandlas lika inför lagen.

På 1200-talet hade varje landskap sin egen lag, och rättskipningen vilade på släktband och lokala sedvänjor. När kvinnofridslagen infördes skedde en avgörande förskjutning. Övergrepp mot kvinnor gick från att vara en angelägenhet mellan släkter till att bli ett brott mot rikets lag. Det innebar inte jämställdhet i modern mening, men det markerade ett steg bort från privat hämnd och mot en gemensam rättsordning.

På 1300-talet kom Magnus Erikssons landslag. För första gången fick större delen av riket en gemensam lagbok. Landskapens skilda rättstraditioner samlades i en lag som gällde för hela riket. Principen om en lag för riket tog form.

Under 1500-talet stärktes kungamakten ytterligare. Staten byggdes ut, förvaltningen organiserades och riket bands samman under en fastare central styrning. Lagen var inte ny, men den fick större genomslag och tillämpades mer konsekvent.

Sveriges gränser har vuxit fram genom krig och avgörande politiska beslut. Skåne blev svenskt 1658 genom freden i Roskilde. Finland förlorades 1809 genom freden i Fredrikshamn. Unionen med Norge upplöstes 1905. Förlusten av Finland blev en nationell chock. Gustav IV Adolf avsattes och 1809 antogs en ny regeringsform. Den begränsade kungamakten och stärkte riksdagens ställning. Ur krisen växte en tydligare konstitutionell ordning fram där makten bands av lag i stället för av person.

Det som har tagit sekler att bygga upp förändras inte i ett slag. Det förändras genom mindre beslut, nya undantag och gradvisa omtolkningar. Så byggdes rättsstaten, men genom liknande förskjutningar kan den ta en annan väg där lagen inte längre är lika för alla.

De lagar som i dag skyddar kvinnors och barns rättigheter har inte alltid funnits. De växte fram genom politiska beslut och genom människor som drev förändring. Rösträtten, reformer inom familjerätten och en stärkt syn på barnets rättigheter är resultatet av en lång utveckling där individens ställning successivt stärkts i förhållande till släkt, kollektiv och tradition.

Sveriges rättsutveckling har rört sig bort från ordningar där tillhörighet – till släkt, religion eller grupp – avgör människors rättigheter. Den har steg för steg lämnat släkt- och klanbaserade strukturer bakom sig och utvecklat en stat där lagen gäller lika för alla. Lokala normsystem har ersatts av en gemensam rätt.

När religiösa normer gör anspråk på rättslig status förändras den balansen.

Om lagstiftning börjar formas för att skydda religiösa föreställningar från kritik, eller om familjerättsliga frågor ges religiös styrning, innebär det att olika grupper omfattas av olika normer beroende på tillhörighet. I praktiken innebär det att medborgarskapet får olika innehåll. Lagen upphör att vara gemensam. Den rättsliga utveckling som under sekler har stärkt individens ställning i förhållande till kollektivet vänder då riktning.

Ska den svenska lagen fortsätta vara gemensam, eller ska den börja anpassas efter religiös tillhörighet? Ska individens rätt stå över kollektiva normsystem, eller tvärtom?

Rättsstaten är resultat av en lång historisk rörelse mot en gemensam lag för riket och mot att individens frihet ska väga tyngre än kollektiva anspråk. Det är den rörelsen som prövas när religiösa krav ställs på lagstiftningen. Där avgörs om lagen ska förbli gemensam.

Caroline Thelning
Grundare, Kvinnokraft 4.0

Sharia – sanningen om islam

KvinnoKraft 4.0

Hemsida


Sharia – ett system som sätter religiös lag över folkvald lag

av Caroline Thelning i Artikel / Fördjupning Publicerat den 16/02/2026 

Artikel 3 i serien om sharia som norm- och rättssystem

I de två första artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkningar och upprätthållet av religiösa auktoriteter. I den här delen handlar det om vad det innebär i praktiken. Sharia beskrivs som ett system där lag, moral och makt hänger ihop, och där religion och politik inte skiljs åt.

Kort sammanfattning av föregående artikel

I den förra artikeln låg fokus på tolkningsmakten. Det visades hur sharia får sitt innehåll genom ulama, religiösa rättslärda, hur olika rättsskolor tillämpar systemet och varför variation i tolkning inte förändrar dess räckvidd. Hur sharia tolkas är avgörande, eftersom det påverkar hur människor förväntas leva, även i länder som Sverige.

Mer än tro – ett samhällsstyrande system

I sekulära samhällen förstås religion i regel som en personlig övertygelse. Tron kan påverka individens värderingar och livsval, men den står under lagen och är tydligt åtskild från statens maktutövning. I Sverige skildes stat och kyrka åt stegvis under 1900-talet.

Sharia fungerar annorlunda. Den är inte begränsad till religiösa handlingar eller personlig moral, utan gör anspråk på att reglera samhället som helhet. Det gäller relationen mellan kvinnor och män, familjelivets struktur, barns fostran, ekonomiska frågor och social ordning. Sharia är därmed inte en etik eller religion bland andra, utan ett system som sätter Guds lag över människors lagar. Därför är sharia inte bara religion, utan också en modell för hur samhället ska styras.

Gudomlig lag över mänsklig lag

Kärnan i sharias teokratiska idé är föreställningen om att Gud är den yttersta lagstiftaren. Mänsklig lagstiftning anses endast legitim i den mån den inte strider mot sharia. Därmed underordnas politiska beslut och demokratiska processer ett religiöst normsystem. I ett sekulärt rättssystem som det svenska är utgångspunkten den motsatta. Där stiftas lagar av människor, genom demokratiska processer, och kan ändras när samhället förändras. Ingen lag står över kritisk granskning eller politiskt ansvar.

När dessa synsätt möts uppstår en konflikt. Frågan är: Vem ska bestämma – Gud enligt de religiösa lärdas tolkning, eller folkvalda lagstiftare? I Sverige är den maktfördelningen redan fastställd. Det är riksdagen som stiftar lag. Inget annat normsystem – religiöst eller sekulärt – har rätt att stå över den demokratiskt beslutade lagstiftningen.

Ingen tydlig gräns mellan religion och makt

I shariasystemet finns alltså ingen skarp uppdelning mellan religion, juridik och politik. Normer för bön och fasta existerar sida vid sida med regler för äktenskap, skilsmässa, arv och socialt beteende. Det innebär att det privata och det offentliga vävs samman.

Detta skiljer sig tydligt från den sekulära modellen, där religion betraktas som en del av civilsamhället, inte som grund för lagstiftning. När sharia börjar styra människors liv fungerar inte längre uppdelningen mellan religion och lag. Religionen upphör då att vara en privatsak och görs till en del av hur samhället styrs.

Rättslärda som makthavare

Eftersom sharia bygger på tolkning får de som tolkar systemet en central maktposition. De religiösa rättslärda avgör hur regler ska förstås och hur de ska tillämpas i praktiken.

För att en svensk läsare ska förstå rollen kan den liknas vid en kombination av lagstiftare, domare och juridiska experter – men utan att väljas av folket, utan mandatperiod och utan möjlighet att rösta bort dem.

Deras auktoritet bygger på att de anses tolka Guds vilja. I praktiken innebär det att normer kan fastställas och upprätthållas utan insyn och utan att någon kan ställas till svars. För individen kan gränsen mellan personlig tro och sociala krav bli otydlig. För den som accepterar systemet upplevs detta ofta inte som ett problem, utan som en självklar ordning. Kritik mot sharia tolkas då lätt som ett angrepp på den egna identiteten eller på religionsfriheten.

Men frågan i denna serie gäller inte individers upplevelser, utan hur ett konkurrerande norm- och rättssystem är uppbyggt – vilka källor det bygger på, vem som tolkar det och hur det får genomslag genom religiös auktoritet, social kontroll och parallella normstrukturer i olika lokala sammanhang – och hur detta förhåller sig till en sekulär rättsstat.

Sådana sammanhang kan vara familjer och släktnätverk, religiösa församlingar och moskéer, föreningar och studiecirklar med religiös inriktning, informella råd i familje- och skilsmässofrågor samt sociala nätverk i bostadsområden där normerna delas och förs vidare.

I vissa miljöer kan avvikelse leda till betydande sociala konsekvenser. I extrema fall kan det handla om hot eller våld. Den som lever under sharias normer kan därmed hamna i ett spänningsfält mellan två system: det religiösa och det sekulära.

Vad sharia reglerar

Sharia omfattar långt mer än religiösa ritualer. Det handlar om regler för hur människor ska leva, organisera familjeliv och ordna samhället – regler som i flera avseenden kan stå i konflikt med svensk lag.

• Familjerätt: äktenskap kan ingås genom religiöst kontrakt, mannen har traditionellt ensidig rätt till skilsmässa, och vårdnad kan kopplas till religiös och könsbunden ordning snarare än barnets rättigheter som egen individ

• Könsroller och relationer: män och kvinnor ges olika rättigheter och skyldigheter, exempelvis vad gäller försörjningsansvar, rörelsefrihet och sexuella normer.

• Arv och vittnesmål: i klassisk rätt tilldelas kvinnor i regel hälften så stor arvsandel som män, och en kvinnas vittnesmål värderas annorlunda än en mans i vissa situationer.

• Klädsel och socialt umgänge: normer om kvinnors klädsel och könssegregering motiveras som juridiska plikter, inte som frivilliga rekommendationer.

• Moral och social disciplin: handlingar som i sekulär rätt betraktas som privata kan i sharia omfattas av religiöst sanktionerade regler och sociala eller rättsliga konsekvenser.

Skillnaden mot religion i sekulär mening

I ett sekulärt samhälle är religion underordnad lagen. Individen har rätt att tro, utöva sin religion och organisera sig religiöst – men dessa rättigheter begränsas där de kolliderar med andra grundläggande fri- och rättigheter.

I shariasystemet är förhållandet det omvända. Där är lagen underordnad religionen, och individens frihet definieras inom ramen för ett religiöst normsystem som hon eller han inte själv har varit med och beslutat om.

Sharia utan territoriella gränser

En viktig aspekt av sharia är att systemet inte är knutet till en specifik stat. Det anses gälla oavsett var dess anhängare bor. Det innebär att sharia kan utövas genom normer, social kontroll och religiös auktoritet även i länder där den saknar rättslig legitimitet. Den som lever under sharias normer kan därför fortsätta göra det, frivilligt eller under socialt tryck, även i ett samhälle som i övrigt bygger på sekulär lag.

Religionsfrihetens gräns

I ett demokratiskt samhälle är religionsfriheten grundläggande. Den skyddar individens rätt att tro, att byta tro och att utöva religion tillsammans med andra. Men religionsfriheten är inte avsedd att skydda system som gör anspråk på att ersätta eller konkurrera med den gemensamma rättsordningen. När sharia tillämpas som ett samhällsstyrande normsystem uppstår en tydlig gräns som inte kan lösas genom att säga att det handlar om religion.

I praktiken är det svenska myndigheter, kommuner och offentliga institutioner som avgör var denna gräns dras. När offentliga aktörer normaliserar symboler och normer som är juridiskt förankrade i sharia utan att förklara vad de faktiskt representerar, suddas skillnaden ut mellan individuell religionsutövning och ett normsystem med politiska anspråk.

Det är statens ansvar att värna den sekulära rättsordningen. Religionsfriheten skyddar individen – inte parallella normsystem. När myndigheter brister i denna gränsdragning är det inte religionsfriheten som stärks, utan rättsstatens principer som försvagas.


Hijabens symbol för sharia

Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse kan leda till sanktioner. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.


Nästa artikel

I den avslutande delen av denna serie riktas blicken mot praktiken i Sverige. Hur kan ett system som saknar rättslig legitimitet ändå få genomslag? Vilket ansvar har kommuner, myndigheter och staten när parallella normsystem tillåts verka i offentligheten?