Magdalena Andersson förgiftar samtalsklimatet

Vem är det egentligen som förgiftar samtalsklimatet?

LedareSverige skakas av våld, bombdåd och gäng. Men när regeringen försöker vända utvecklingen, påstås deras ord vara farligare än problemen de försöker lösa.

Susanna Birgersson

Publicerad: 2025-02-15

”Vi måste använda det här tillfället till att det blir en vändpunkt i vårt samhälle. Att vi slutar med den diskussion som har varit, med mycket misstro, grova generaliseringar, kollektivt skuldbeläggande och hatisk retorik, för det är inte bra för samhället.”

Det sa Magdalena Andersson i det samtal som SVT Agenda ordnade i söndags, med anledning av masskjutningen i Örebro.

Likadant låter det förstås från DN:s ledarredaktion: ”De stämningar som den nya politiken skapat är ett skäl till den känsla av utsatthet som många människor med utländsk bakgrund just nu vittnar om” Och likadant låter det från Joel Halldorf som skriver i Expressen att moderniteten är ansvarig för skapandet av bittra ensamma män, men avslutar med att politikerna måste sluta med sitt svartmålande av minoriteter. ”Deras retorik har gett näring åt dem som söker syndabockar för sina egna olyckor.”

I Aftonbladet skriver företrädare för Akademikerförbundet att bara gärningsmannen är ansvarig för sina handlingar men placerar förbluffande nog ändå ansvaret hos regeringen och dess stödparti: ”Vi håller med statsministern att hat inte besegras av mer hat, men den hatretorik som Tidöavtalet har lagt grunden för är en viktig orsak till det samhällsklimat vi har i dag och där händelser liknande den i Örebro är dess mest brutala uttryck.”

Det är så svepande, så förrädiskt och så ohederligt. Låt mig bredda bilden av det så kallade samhällsklimatet:

Sverige håller på att slitas sönder, en explosion i taget, en ”felskjutning” i taget, en gänguppgörelse i taget. Människor vågar inte vittna. Människor som säger ifrån skjuts ihjäl.

Antisemitismen grasserar, och uttrycks sedan den 7 oktober 2023 helt öppet. Malmö – en gång ”hoppets hamn” för Förintelseöverlevare – är en stad varifrån judar flyttar. Och allt färre vågar visa sin judiska identitet i det offentliga rummet.

Gamla och dementa människor har våldtagits i sina hem, de rånas och utsätts för bedrägerier.

Lärare vittnar om hot och våld i skolorna i utanförskapsområdena. Sverige saknar lagar och institutioner som kan hjälpa barn som redan påbörjat en kriminell bana.

Den 29 januari mördades koranbrännaren Salwan Momika i direktsändning.

Sverige har hasat ner i korruptionsindexet och är nu sämst i Norden, på grund av den gängrelaterade välfärds- och företagsbrottsligheten.

I detta nu pågår rättegången mot 22-åriga Shahidas mördare: hennes pappa och bror. Shahida ville bestämma själv över sitt liv – därför mördades hon i maj förra året.

Allt detta är direkt kopplat till de senaste decenniernas migrationspolitik.

Men uppe i elfenbenstornen sitter fackföreningspampar, skribenter och oppositionspolitiker och känner att vi pratar för mycket om de här problemen och att regeringen gör för drastiska saker för att vända utvecklingen. ”Retoriken”, vare sig den nu lett till massmord eller ej, måste upphöra. Den skapar hat och farliga stämningar. Den sägs leda till en känsla av utsatthet, och ge näring till dem som söker syndabockar. Den resulterar i ett samhällsklimat som kan leda till masskjutningar.

Men, undrade programledaren i Agenda: har inte Socialdemokraterna en snarlik politik och retorik när det kommer till migration och integration?

Det stämmer i och för sig, medgav Andersson: ”Men att peka ut människor för deras ursprung eller deras religion – nej aldrig!!”

Vad vackert och modigt det låter, ett anständighetens stridsrop. Eller? Snarare dess raka motsats.

Socialdemokraterna vill för all del åtgärda problemen, men aldrig behöva tala klarspråk om orsakerna.

Då blir hedersproblematiken till ett fritt svävande fenomen som inte har något med klankulturer i Afghanistan, Syrien eller Turkiet att göra. Bara en extra utmaning för den svenska socialtjänsten – som med ökade anslag givetvis kommer att lösa problemet.

Kusinäktenskap får inte kopplas till en viss typ av kulturer, de kan inte erkännas vara en bärande bjälke i hederskulturen, utan blir därför en fråga om individens frihet och bör således inte förbjudas.

Den radikalisering som utgår från många svenska moskéer bör inte ses i sin större kontext, nämligen radikaliseringen av islam som pågått i den muslimska världen i decennier. Lite intensifierat värdegrundsarbete i skolan kan nog råda bot på eventuella problematiska attityder. Mer pengar till ”civilsamhället” är också viktigt, eftersom ”civilsamhället” är närapå synonymt med ”demokrati”. Samma sak med ”studieförbund”, vare sig de sysslar med körsång eller islamistisk indoktrinering av barn.

Finns det grovt kriminella med dubbla medborgarskap är det viktigare att skydda dessa individer än att skydda resten av Sveriges befolkning.

Antisemitism har alltid funnits i det svenska samhället och därför ska vi fortsätta låtsas att Sveriges fåtaliga nazister är ett minst lika stort hot mot svenska judar som de mångfaldigt fler Hamassupportrarna.

Vi låtsas också att hot mot islamkritiker, mord på koranskändare och attacker mot svenska ambassader är en fråga som kan lösas genom en striktare ordningslag. Och LVU-kampanjen mot Sverige hade naturligtvis inget med någons ursprung och religion att göra.

Det finns inget hedervärt i den här hållningen. De som far mest illa är de svagaste, inte sällan människor från samma minoritetsgrupper som sägs vara utsatta för ”retoriken”. Shahida hade kanske levt i dag om hedersproblematiken inte bagatelliserats i decennier. 12-åriga Adriana hade inte behövt dö om Sverige hade gjort som Danmark: hejdat invandringen för länge sedan, vägrat acceptera segregationen och tagit i med hårdhandskarna mot den organiserade brottsligheten innan den redan hade växt sig stark och antagit formen av en hydra.

Det är de allra äldsta som far illa, och det är barnen, de som befinner sig på ”fel” plats, de som bor i ”fel” område.

Till det kommer inkonsekvensen och hyckleriet hos Magdalena Andersson. Socialdemokraterna vill i alla andra fall vara partiet som talar om bristerna i välfärden. Det är minskade resurser till skola och socialtjänst som förklarar den okontrollerbara rekryteringen till gängbrottsligheten i vårt land. Mer pengar till välfärden är alltid det viktigaste svaret för en socialdemokrat.

Varför inte nu? Varför letar inte Magdalena Andersson i skolans tillkortakommanden? Fick gärningsmannen verkligen den hjälp han behövde, då och sedan? Har inte välfärdsstaten i någon mån svikit en person som lever fullständigt isolerad i åratal, med neuropsykiatrisk problematik, nekad socialbidrag trots att han saknade förmåga att ta det slags kontakt som krävs för att landa en anställning?

I väntan på att Polisen ska hitta ett motiv, måhända ideologiskt, måhända inte, vore det naturligt för en politiker att kommentera det som är känt – hellre än det som ännu inte är känt. Här finns mycket att säga om man är ledare för Sveriges främsta välfärdsparti. Men Magdalena Andersson tar hellre chansen att splittra, polarisera och misstänkliggöra sina politiska motståndare.

”Ord spelar roll” avslutade oppositionsledare sin darrande appell i Agenda. Ja, det har hon rätt i. Hennes egna ord är en våt filt över ett samtal som bara precis har börjat, ett samtal om problem så omfattande att få orkar inse vidden.

Magdalena Andersson ord bidrar till att skapa just den där känslan av otrygghet och splittring som hon låtsas oroa sig för.

”Regeringen vill er illa” är det budskap som trummas in av dem som säger sig önska enhet och sammanhållning.