Den förra ärkebiskopen verkade vara mera intresserad av det interreligiösa tankekomplexet än av terroriserad kristenhet.
Den nuvarande är något bättre men har nog glömt det mesta om församlingens suveränitet.
Krönikören är okunnig om Svenska Kyrkans konstitution!
SvK är inte ärkebiskopen och alla hans självgoda kommunikatörer!
Svenska Kyrkan är församlingarna!
1364 församlingar är autonoma enheter som servas av 286 pastorat och 13 stift!
Ärkebiskopen och de övriga biskoparna är församlingarnas tjänare – inte deras befälhavare!
1364 församlingar har ingen gemensam politisk agenda!
Gör om och gör rätt bästa skrönikör!
Ärkebiskop Martin Modéus har rätt i sin kritik av ett visst slags så kallad kristen nationalism, som han framförde i Dagens Nyheter häromdagen: Det finns inget stöd i Bibeln för att använda kristna attribut för/till att skapa en exkluderande nationell identitet, att hävda kristnas överhöghet eller att bygga samhälleliga institutioner som förtrycker människor av annan eller ingen tro.
Om och om igen förklarade Jesus att hans rike inte är av denna världen. Alla de som hoppades att han skulle ta ledartröjan i återskapandet av en judisk nationalstat blev besvikna. Högerradikala nationalister har inte mycket att hämta i hans liv och lära. Men Jesus var heller ingen vänsterlutande globalist.
Den universalism Martin Modéus skissar på och som ofta hörs från just Svenska kyrkan har om möjligt ännu mindre stöd i Bibeln än vad nationalismen har. Framför allt tycks ärkebiskopen sakna insikt om att politik, till skillnad från religion, går ut på att göra avvägningar, gränsdragningar, prioriteringar och tragiska val.
Modéus erkänner visserligen att i en ofullkomlig värld kan det behövas gränser, men gränser ska ”hjälpa mänskligheten, inte stänga in den”, som han skriver. Det låter kanske fint, men i den verkliga, jobbiga, konkreta, realpolitiska världen är det nonsens, för gränser hjälper vissa människor men försvårar samtidigt livet för andra. Per definition! Gränser kan skydda somliga – genom att stänga ute andra. Det finns inga gränser som ”hjälper mänskligheten”.
Detta är den politiska vänsterns blinda fläck: att den ofta vägrar erkänna att välfärdsstaten förutsätter tydliga avgränsningar om det ska vara möjligt att värna de svagaste i befolkningen. Det är också många kyrkors blinda fläck, att man inte låtsas om de inneboende målkonflikterna i migrationspolitiken.
Ja, många människor i världen behöver en fristad från krig och förtryck. Men när segregationen blir allt djupare, våldet eskalerar och radikala moskéer planeras i stor skala, då utgör lösryckta gammaltestamentliga bibelord om att "visa barmhärtighet mot främlingen" inte någon trovärdig politisk position.
När antisemitismen växer och den judiska minoriteten upplever sig alltmer trängd, är det ingen självklar kristen ståndpunkt att man bör släppa in fler personer från kulturer med institutionaliserad antisemitism – även om dessa skulle vara i stort behov av skydd och hjälp.
Det ärkebiskopar, påvar och många andra kristna ledare inte tycks förstå, är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt låter sig omsättas i praktisk, global politik.
Vad som verkligen är universellt i den kristna tron är evangeliet. Jesus säger att han har kommit för att frälsa hela världen. Hans sista ord till sina lärjungar var att de skulle ”göra alla folk till lärjungar”. Apostlarna predikar därför budskapet om Jesu död och uppståndelse i hela den då kända världen och hävdar att inför Gud är skillnaden mellan ”jude och grek” inte längre relevant, för i Jesus Kristus är alla troende ett. Men det är de kristna, inte hela mänskligheten, som hör ihop på det sättet.
Denna distinktion är Martin Modéus och Svenska kyrkans övriga ledning dock helt ointresserad av – den är ju stötande i ett sekulär-humanistiskt klimat. Ärkebiskopen skriver till och med att på samma sätt som han är glad och tacksam för Sverige och svenska traditioner så är han glad och tacksam för sin tro och dess tradition – som ingendera behöver leda till konfrontation med andra traditioner.
Följdriktigt bedriver Svenska kyrkan heller inte längre mission. I stället ska man, som Modéus framhåller, ”söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”. Vad det nu betyder. Det som verkligen var universellt har suddats bort och ersatts av en låtsaskristen universalism där vår gemensamma mänsklighet ska få oss att inta en specifik attityd i migrationspolitiska spörsmål och en avslappnad hållning till sådant som islams växande närvaro i Sverige och västvärlden.
Det är utmärkt att teologer och kyrkoledare engagerar sig i samhällsdebatten och kritiserar politik ur ett kristet perspektiv. Även migrationspolitiken kan behöva justeras! Men teologiska fantasier och felslut främjar inte debatten. Tvärtom, de förvillar, förvirrar och blir i längden förfärligt tröttsamma.
Krönikören är okunnig om Svenska Kyrkans konstitution!
SvK är inte ärkebiskopen och alla hans självgoda kommunikatörer!
Svenska Kyrkan är församlingarna!
1364 församlingar är autonoma enheter som servas av 286 pastorat och 13 stift!
Ärkebiskopen och de övriga biskoparna är församlingarnas tjänare – inte deras befälhavare!
1364 församlingar har ingen gemensam politisk agenda!
Gör om och gör rätt bästa skrönikör!
Svenska kyrkan förstår inte politik
Det många kristna ledare inte verkar förstå är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt kan översättas till praktisk global politik.Ärkebiskop Martin Modéus har rätt i sin kritik av ett visst slags så kallad kristen nationalism, som han framförde i Dagens Nyheter häromdagen: Det finns inget stöd i Bibeln för att använda kristna attribut för/till att skapa en exkluderande nationell identitet, att hävda kristnas överhöghet eller att bygga samhälleliga institutioner som förtrycker människor av annan eller ingen tro.
Om och om igen förklarade Jesus att hans rike inte är av denna världen. Alla de som hoppades att han skulle ta ledartröjan i återskapandet av en judisk nationalstat blev besvikna. Högerradikala nationalister har inte mycket att hämta i hans liv och lära. Men Jesus var heller ingen vänsterlutande globalist.
Den universalism Martin Modéus skissar på och som ofta hörs från just Svenska kyrkan har om möjligt ännu mindre stöd i Bibeln än vad nationalismen har. Framför allt tycks ärkebiskopen sakna insikt om att politik, till skillnad från religion, går ut på att göra avvägningar, gränsdragningar, prioriteringar och tragiska val.
Modéus erkänner visserligen att i en ofullkomlig värld kan det behövas gränser, men gränser ska ”hjälpa mänskligheten, inte stänga in den”, som han skriver. Det låter kanske fint, men i den verkliga, jobbiga, konkreta, realpolitiska världen är det nonsens, för gränser hjälper vissa människor men försvårar samtidigt livet för andra. Per definition! Gränser kan skydda somliga – genom att stänga ute andra. Det finns inga gränser som ”hjälper mänskligheten”.
Detta är den politiska vänsterns blinda fläck: att den ofta vägrar erkänna att välfärdsstaten förutsätter tydliga avgränsningar om det ska vara möjligt att värna de svagaste i befolkningen. Det är också många kyrkors blinda fläck, att man inte låtsas om de inneboende målkonflikterna i migrationspolitiken.
Ja, många människor i världen behöver en fristad från krig och förtryck. Men när segregationen blir allt djupare, våldet eskalerar och radikala moskéer planeras i stor skala, då utgör lösryckta gammaltestamentliga bibelord om att "visa barmhärtighet mot främlingen" inte någon trovärdig politisk position.
När antisemitismen växer och den judiska minoriteten upplever sig alltmer trängd, är det ingen självklar kristen ståndpunkt att man bör släppa in fler personer från kulturer med institutionaliserad antisemitism – även om dessa skulle vara i stort behov av skydd och hjälp.
Det ärkebiskopar, påvar och många andra kristna ledare inte tycks förstå, är att deras tro inte är en filosofisk rättviseteori som enkelt låter sig omsättas i praktisk, global politik.
Vad som verkligen är universellt i den kristna tron är evangeliet. Jesus säger att han har kommit för att frälsa hela världen. Hans sista ord till sina lärjungar var att de skulle ”göra alla folk till lärjungar”. Apostlarna predikar därför budskapet om Jesu död och uppståndelse i hela den då kända världen och hävdar att inför Gud är skillnaden mellan ”jude och grek” inte längre relevant, för i Jesus Kristus är alla troende ett. Men det är de kristna, inte hela mänskligheten, som hör ihop på det sättet.
Denna distinktion är Martin Modéus och Svenska kyrkans övriga ledning dock helt ointresserad av – den är ju stötande i ett sekulär-humanistiskt klimat. Ärkebiskopen skriver till och med att på samma sätt som han är glad och tacksam för Sverige och svenska traditioner så är han glad och tacksam för sin tro och dess tradition – som ingendera behöver leda till konfrontation med andra traditioner.
Följdriktigt bedriver Svenska kyrkan heller inte längre mission. I stället ska man, som Modéus framhåller, ”söka Guds tilltal i mötet med varje människa oavsett religiös tradition”. Vad det nu betyder. Det som verkligen var universellt har suddats bort och ersatts av en låtsaskristen universalism där vår gemensamma mänsklighet ska få oss att inta en specifik attityd i migrationspolitiska spörsmål och en avslappnad hållning till sådant som islams växande närvaro i Sverige och västvärlden.
Det är utmärkt att teologer och kyrkoledare engagerar sig i samhällsdebatten och kritiserar politik ur ett kristet perspektiv. Även migrationspolitiken kan behöva justeras! Men teologiska fantasier och felslut främjar inte debatten. Tvärtom, de förvillar, förvirrar och blir i längden förfärligt tröttsamma.
Replik:
Kristen nationalism – ett historiskt förenklat resonemang
Ärkebiskopen blundar för kyrkans historiska och nationella privilegier
Jag skrev nyligen en replik till ärkebiskopens artikel om kristen nationalism. Den publicerades inte i DN Kultur, men jag delar den här på min Substack eftersom frågan kräver ett historiskt och teologiskt sakligt bemötande.
Debatten om kristendomens förhållande till nationalism är viktig och förtjänar historisk och teologisk precision. När ärkebiskop Martin Modéus i DN 2026-01-06 argumenterar för att kristen tro i grunden står i konflikt med nationalism aktualiserar han centrala frågor om makt, identitet och religionens roll i samhället. Samtidigt vilar resonemanget på en förenklad historieskrivning som riskerar att fördunkla snarare än fördjupa förståelsen.
Den kristendom som ofta beskrivs som en gränsöverskridande och i grunden ”anti-nationalistisk” rörelse existerade endast som dominerande samhällsform under en begränsad historisk period.
Den egyptiska koptisk-ortodoxa kyrkan grundades enligt traditionen av evangelisten Markus omkring år 42 e.Kr., och redan under 300-talet – i synnerhet i samband med det första kyrkomötet i Nicaea år 325 e.Ke. och kristendomens institutionalisering inom det romerska imperiet – knöts kyrkan tydligt till politiska, kulturella och territoriella strukturer. När kristendomen blev en samhällsbärande institution uppstod också distinkta kyrkliga identiteter, nära förbundna med språk, folk och rådande maktordningar.
I senantiken etablerades kyrkor med stark geografisk och kulturell förankring: den koptiska, den syriska, den grekiska och den romerska kyrkan. Dessa var inte avsteg från kristendomens utveckling, utan en integrerad del av dess historiska realitet. Kristendomen spreds, organiserades och överlevde i hög grad genom sådana strukturer – inte trots dem.
Svenska kyrkan är i detta avseende inget undantag. Den är ett resultat av reformationens statskyrkosystem och har vuxit fram i nära relation till den svenska nationalstaten. Än i dag åtnjuter Svenska kyrkan särskilda institutionella förutsättningar, bland annat genom statens hjälp med skatteuppbörd och genom ett omfattande historiskt egendomsinnehav.
Detta skiljer den tydligt från andra trossamfund i Sverige och visar hur djupt kyrkans verksamhet fortsatt är inbäddad i nationella strukturer.
Mot denna bakgrund framstår det som problematiskt att beskriva nationalism som något i grunden oförenligt med kristendom utan att samtidigt reflektera över kyrkans egen historiska och samtida beroendeställning till nationella maktordningar. Kritiken riskerar att bli ensidig när den riktas mot politiska rörelser, men inte mot den egna institutionens historiskt etablerade maktbas.
Om kyrkan vill föra ett trovärdigt samtal om kristendomens förhållande till makt, identitet och gränser krävs därför även självkritik. Utan en sådan riskerar kritiken av ”kristen nationalism” att reduceras till moraliserande retorik snarare än till ett teologiskt och historiskt förankrat resonemang.
Kristendomen har aldrig varit maktneutral. Den har genom hela sin historia levt i spänningen mellan universella anspråk och konkreta gemenskaper. Att erkänna detta är inte ett hot mot tron, utan en förutsättning för intellektuell och teologisk hederlighet.
Sameh Egyptson
Historiker, teol. dr. i kristendomens historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar