Samtidigt som Paludan genomför en manifestation i Husby anordnas en fotbollsturnering för ungdomar på en annan plats i området. Said Ali är en av dem som ligger bakom initiativet.
Folk är oroliga i Husby inför Rasmus Paludans valmöte på lördagskvällen. Nu riktas kritik mot polisen för att de inte flyttar demonstrationen. Men det ordnas också en fotbollsturnering – för att de unga ska kunna tänka på något helt annat.
”Vi blir 2-10 personer. Megafon, tändare, böcker.”
Det skriver den högerextreme dansk-svenske politikern Rasmus Paludan i sin tillståndsansökan till polisen. På lördagskvällen kommer han att hålla valmöten i Husby centrum och Hallunda centrum i Stockholmsområdet.
Husbyrådet, som består av elva personer boende i Husby, är rädda att den nya manifestationen ska resultera i upplopp liknande de som skedde under påskhelgen.
– Vi är väldigt oroliga och det är något vi märker även bland Husbyborna. Vi tycker att det är jättetragiskt och problematiskt att han har fått tillåtelse för det här, säger en av ledamöterna som vill vara anonym.
Ledamoten beskriver att olika frivilligorganisationer arbetar mycket med att bygga upp en tillit till myndigheter i Husby, och att det här riskerar att leda till en motreaktion.
– Alla har rätt att yttra sig men det här sker systematiskt och kommer bara att stärka den strukturella islamofobin, säger ledamoten.
Rasmus Paludan säger till SvD att han vill ha röster nog för att komma in i Sveriges riksdag, och att det är därför han håller möten och berättar om sin politik.
– Jag har inte bestämt mig om jag ska bränna en koran ännu.
Hur tänker du kring valet av plats?
– I de här områdena finns det personer som inte gillar det jag säger och tycker. Jag gör de här personerna en tjänst genom att visa att yttrandefriheten och mötesfriheten fortfarande gäller i Sverige.
Kan du förstå att en del blir arga och ledsna när du bränner koranen?
– Ja, men det får man tåla i en demokrati, säger Rasmus Paludan.
Polisen vill inte gå in på detaljer i hur de har förberett sig inför lördagen men säger att de har beredskap för olika händelseutvecklingar. De hänvisar även till domen från Förvaltningsrätten i Göteborg som pekade på att det var fel av polisen att neka Paludan tillstånd.
– Vi har yttrandefrihet i Sverige och det är polisens uppdrag att se till att alla människor får utöva rättigheten att demonstrera, säger polisens presstalesperson Helena Boström Thomas.
Varför valde ni inte en mer avskild plats?
– Polisen har gjort en samlad bedömning att det ska vara hanterbart och att vi ska kunna utföra vårt uppdrag på lördag, säger Helena Boström Thomas.
För att invånare i Husby inte ska befinna sig i centrum under manifestationen har civilsamhället ordnat flera aktiviteter. Bland annat ska pappor trygghetsvandra och en grillfest anordnas. Ungdomar kommer även att kunna delta i en fotbollsturnering.
– Det blir ett sätt att få ungdomarna att tänka på något helt annat, säger Said Ali.
Han beskriver sig som en ”eldsjäl” i området och är både fotbollstränare och ordförande för AIF Kista. I över tio år har föreningen anordnat kostnadsfria fotbollsturneringar när oroligheter sker i området.
– Just den plats som Paludan valt för sin manifestation brukar 20-30 ungdomar samlas på under kvällarna. I samråd med ungdomarna frågade vi vad de ville göra i stället och vi kom fram till en fotbollsturnering. Just nu har över 70 anmält sig, säger Said Ali.
Han säger att den största oron nu är att ungdomar från andra områden ska komma till manifestationen eller råka passera centrum under tiden.
– Jag tycker att polisen har gjort fel. Paludan borde fått en annan plats tilldelad. Vi har gett polisen fyra olika förslag i närområdet, men de har inte velat möta oss, säger Said Ali.
Där gatstenen landar upphör Sverige
Räddningstjänsten får dra sig undan när den utsätts för stenkastning i samband med upplopp i Navestad i Norrköping. Foto: Stefan Jerrevång/TT
Kraften i upploppen kom inte ur någon kränkthet utan från en styrkeposition i samhället som byggts upp under många år. Det var gangsterkulturen som markerade revir under påskhelgens kravaller, skriver journalisten och författaren Lars Åberg.
AV LARS ÅBERG | 21 APRIL 2022
Rasmus Paludan borde inte vara något problem. Man kan kasta vilka invektiv man vill efter honom, men ett sunt samhälle har inga svårigheter att hantera en narr eller byfåne.
Religionsfriheten är inte på något sätt hotad av yttrandefriheten – tvärtom är den senare den förstas förutsättning – medan exemplen är otaliga på hur organiserad religion tystar människor.
I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt om islam levt i Rushdieaffärens skugga.
Precis som med andra ideologier får man kritisera och driva med islam, men de som gjort detta har, oavsett om det skett i Islamabad eller London eller Amsterdam eller Köpenhamn eller Paris, i många fall riskerat sina liv. Ett sådant vardagslivets regelsystem borde naturligtvis kunna diskuteras, men just här råder en globaliserad känslighet. I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt om islam levt i Rushdieaffärens skugga.
Salman Rushdies ”Satansverserna” brändes på bål av muslimer i brittiska Bradford 1989. De flesta av dem hade förmodligen inte läst boken; de drogs med av upphetsningen precis som de rasande folkmassor, som deltog i protesterna mot Jyllands-Postens Muhammedteckningar utan att ha bläddrat i tidningen. Av statsvetaren Jytte Klausens bok The cartoons that shook the world (Yale University Press, 2009) framgår att inte heller de ledande företrädarna för den islamiska paraplyorganisationen OIC hade sett teckningarna när de klagade hos den danska regeringen.
Våldet mot polisen i svenska städer under påskhelgen hade bara en väldigt ytlig koppling till religiös upprördhet. Kraften i destruktiviteten kom inte ur kränkthet utan från en styrkeposition som byggts på under många år. Svensk offentlighet har låtit en rad parallellsamhällen etablera sig, som numera inte enbart har sin egen infrastruktur utan också en organiserad brottslighet med starkt våldskapital och förgreningar in i viktiga samhällsfunktioner. Till de negativa begrepp som i debatten fästs vid miljonprogramsområdena – patriarkal kultur, hederskultur, hotkultur, maffiakultur – kan läggas gangsterkulturen.
Det var den som markerade revir under påsken.
Våldets krafter presenterar sig som offer
Koranbrännaren var oftast inte ens närvarande där polisen angreps och bilar, skolor och bussar stacks i brand. Våldsverkarna var inte ute efter honom. Deras hat riktades åt annat håll.
Det var helt enkelt inte någon ömhudad andlighet som utmärkte de här anfallen mot samhällets företrädare. Däremot bekänner de inblandade sig till en machokultur utan nationsgränser, som borde få alla som anser sig tillhöra någon form av vänster med feministisk profil att protestera i högan sky.
Denna gangsterkultur på steroider har i decennier fått finansiering genom det svenska systemets godtrogenhet och har framgångsrikt kunnat presentera sig som offer för utanförskap, rasism och diskriminering när den vänt sig till medier, universitet, politiker och bidragsmyndigheter. Den har kunnat äta sig in i de offentliga verksamheterna och knyta till sig delar av en vilsen förortsgeneration. Det har varit ett skickligt spel med medlöpare och möjliggörare. En världsbild från 1970, med Vietnamkrig och afrikansk antikolonialism, hänger fortfarande kvar på väggarna och i inandningsluften i statliga och kommunala myndigheters fikarum.
På Aftonbladets kultursida den 19/4 beskrev Mathias Wåg upploppen som ”en naturlig utveckling, en explosion ur lång tid av frustration” och placerade in dem i en sekelgammal tradition av protester ”från en ung arbetslös underklass utanför arbetsmarknaden”. Han ville till och med påminna läsarna om Martin Luther King och rassegregationen i den amerikanska Södern. Enligt Arbetets ledarskribent Martin Klepke (18/4) genomfördes kravallerna av ungdomar ”som fullständigt hamnat fel i tillvaron”.
Det senare är naturligtvis sant, om än lite för bussigt omskrivet, medan Wågs uppfattning ligger i linje med den som uttrycktes av de svartklädda demonstranter i Malmö, som i tisdags tågade under parollen ”Stoppa polisvåldet”. Det som skedde i Sverige under påskhelgen var dock inte en social protest från samhällets utstötta utan bör snarare ses som en maktdemonstration.
De vill inte ha samtal
Upplopp i förorten har från och till romantiserats av dem som inte bor där. I hårdhänta klassamhällen tvingas de fattiga revoltera när de saknar röst i offentligheten. För en del sociologer och antropologer har stenkastarna i Orten blivit ombud för det uppror de inte själva mäktat med; politisk medvetenhet har lästs in där den inte nödvändigtvis har funnits. Analysen har oftast utelämnat de omfattande personella och ekonomiska insatser som i flera decennier gjorts för att förorten ska bli som resten av staden. Den fattigdom som kan iakttas i dagens Sverige är inte främst ekonomisk.
Nya generationer har skolats in i avståndstagande från det samhälle som tagit emot dem och deras föräldrar.
De som den här gången angrep polisen var äldre och mer målmedvetna än de ungdomar som för femton år sedan startade bränder och vandaliserade i Rosengård sedan en islamistisk förening blivit av med sitt hyreskontrakt. I samma stadsdel sattes nu en stadsbuss i brand med förare och passagerare ombord, boende i samma område.
Även barn var med och kastade sten; därför blir det en förenkling att tala enbart om gängkriminalitet. Trots alla projekt och satsningar, trots alla försök till dialog som alltid förkastats som otillräckliga, har klyftorna vidgats. Samtal var knappast vad påskens våldsverkare var ute efter. Problemet för Magdalena Andersson blir att hon när hon ska vända på varenda sten, vilket hon lovat, kommer att finna flera regeringars – inte minst socialdemokratiska – försummelser.
Nya generationer har skolats in i avståndstagande från det samhälle som tagit emot dem och deras föräldrar. Skolpojkar har suttit på fädernas axlar sent om kvällarna när bilarna brunnit. Barnen har fått höra att omgivningen, utanför stadsdelen, är omoralisk. Det bor människor i Sverige som tycker väldigt illa om det här landet – och vi som alltid levt här kan inte förstå det och vet inte heller hur man ska handskas med det.
Många blandar i dessa dagar bort korten; de pratar om yttrandefrihet och religion och utanförskap, men i grund och botten handlar det om hur ett välordnat samhälle, tidigare världsrekordhållare i social ingenjörskonst, har förlorat förmågan att värna sådant som varit gott och att förnya sådant som behöver förbättras.
Begreppet parallellsamhälle har efter påsken 2022 fått en ännu bistrare innebörd. Där gatstenen landar upphör Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar