Anne Rambergs sektstöd borde inte förvåna
LedareAtt Anne Ramberg stödjer sekten Folkets Mujahedin går i linje med hennes livslånga engagemang för ”den rätta saken”. Fallet Ramberg säger också något om sekttendenser inom det svenska etablissemanget.
Advokatsamfundets tidigare ordförande, Anne Ramberg, har hamnat i blåsväder. Detta sedan Sofie Löwenmark från granskningssajten Doku i Expressen uppmärksammat Rambergs återkommande samröre med Folkets Mujahedin (MEK) – en exiliransk organisation med en säregen ideologi av revolutionär marxism, feminism och islamism.
Folkets Mujahedin har tidigare genomfört attentat och var terrorklassade av både USA och EU fram till för drygt ett decennium sedan. MEK har dock ändrat strategi och har aktivt tvättat sitt rykte, bland annat genom att framhäva kvinnors rättigheter i Iran och anordna konferenser med dignitärer i Europa. Det var också så Anne Ramberg blev indragen i organisationens verksamhet.
Folkets Mujahedin är dock ingen vanlig frihetsrörelse eller människorättsorganisation. De påminner mer om en sekt med en stark personkult kring ledaren Maryam Rajavi. MEK har sedan 2013 läger i Albanien där medlemmarna hålls isolerade. Vittnesmål talar om övergrepp, barn som förs bort och att ledarna håller sina medlemmar i järnhård disciplin. Gruppens feminism handlar i praktiken om att både kvinnor och män fullständigt ska underkasta sig sektens regler och mål i stället för att ägna sig åt familjeliv.
Allt detta är välkänt. Att Anne Ramberg, som idag är ordförande för Uppsala universitets styrelse, låtit sig dras in i ett sådant sammanhang kan tyckas både apart och omdömeslöst. Men så konstigt är det inte, snarare följdriktigt. Ramberg har alltid haft en tendens att se världen i svartvita termer. Engagemang för den ”rätta saken” har byggt hennes karriär, inte sinne för nyanser.
Ramberg har hela sitt yrkesliv varit en stridbar förkämpe för det hon trott på. Hon har engagerat sig för jämställdhet, bland annat genom att grunda nätverket Hilda för kvinnliga jurister. Hon har suttit med i mängder av statliga utredningar och nämnder och varit en närmast en militant motståndare mot att ge staten utökade befogenheter i rättsfrågor. Hon har propagerat för en väldigt generös flyktingpolitik och varit en mycket hård kritiker av Sverigedemokraterna – så hård att hon 2012 föreslog att SD inte skulle få tillsätta nämndemän i domstolarna.
För denna hängivenhet har Ramberg hyllats – och belönats rikligt med uppdrag, priser och medaljer. De kritiska rösterna har främst funnits bland SD-sympatisörer utan makt.
Svensk offentlighet, inte minst den mediala, har haft en fäbless för den enkla uppdelningen av världen i ont och gott. Men i verkligheten har Rambergs engagemang för ”den goda saken” sällan lett till odelat goda resultat. Hade Polisen haft de verktyg för övervakning och förebyggande av brott som den fått den senaste mandatperioden hade många skjutningar och sprängningar kunnat förhindrats och gängkriminaliteten inte vuxit sig lika stark som den gjorde. Hade Sverige fört en mer återhållsam invandringspolitik hade de socioekonomiska problemen i samhället varit betydligt mer hanterliga.
Inte ens Rambergs jämställdhetsengagemang kan beskrivas som någon enkel succé om man menar att kön inte ska spela någon roll för yrkesval, vilket man förstås kan diskutera realismen i. I dag är i varje fall kvinnor i växande majoritet på juristutbildningarna, liksom bland åklagare och domare. Utmaningen handlar snarare om att få fler män att bli exempelvis åklagare där kvinnorna dominerar totalt.
Att Ramberg till sist snubblat på sin egen godhetsiver genom att alliera sig med en på ytan feministisk iransk sekt är egentligen inte så konstigt som det kan låta. Sekterismens kärna är trots allt tron på den goda saken.
Det här betyder inte att man kan förkasta allt Ramberg ägnat sig åt under sin snart halvsekellånga karriär. För problemet är inte att Ramberg varit stridbar. Sverige behöver snarast fler stridbara individer och färre likriktade institutioner. Problemet är hur Rambergs positioner så ensidigt och okritiskt hyllats och belönats av det svenska etablissemanget. Ett engagemang som upphöjts så länge det varit för rätt åsikter.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och SD-ledamoten Patrick Reslow kräver nu att Ramberg fråntas sina statliga uppdrag (AB 6/4). Reaktionen är kanske förståelig mot bakgrund av att Ramberg och hennes gelikar knappast visat någon tolerans mot meningsmotståndare som Åkesson – Ramberg ville som sagt att SD inte ens skulle få tillsätta nämndemän. Men det är likväl fel väg att gå att nu försöka deplattformera Ramberg. Det påminner allt för mycket om de metoder som svenska maktpersoner ägnat sig åt – att kräva rättning i ledet med olika snedsteg och kopplingar som förevändning. Åkessons och Reslows formuleringar antyder att de vill göra en poäng av just det, men det är fel poäng.
Det brukar sägas att Sveriges elit byter åsikt som en enda man, samtidigt och till synes oreflekterat. Men om Ramberg hade ”rätt åsikter” igår har hon det inte lika självklart längre – just därför bör hon få vara kvar, trots aningslösheten kring Folkets Mujahedin.
Sverige måste nämligen komma till rätta med otyget att belöna ”de rätta åsikterna” oavsett om det är gårdagens eller dagens åsikter som gäller. Annars är väldigt lite vunnet. Politisk korrekthet blir inte bättre om den kommer från höger än om den kommer från vänster eller mitten – den är i sig själv fördummande och negativ för samhället. Hämndtanken konserverar sådana destruktiva mönster.
Det är helt enkelt bättre för alla om det finns en intellektuell pluralism, inkluderande starkt avvikande ideologiska positioner. Enskilda, ensidigt engagerade röster behövs hur mycket vi än kan ogilla dem. Det vi bör göra upp med är det svenska kollektiva sektbeteende som tillåtits dominera våra offentliga institutioner.
Sverige och Europa befinner sig i ett säkerhetspolitiskt skymningsläge. Hoten mot vår demokrati och våra västerländska värderingar är inte längre teoretiska; de är högst påtagliga och rör sig fritt i våra offentliga rum. Mitt i detta kaos finner vi en person som under decennier har åtnjutit det högsta förtroende staten kan ge, men som nu systematiskt väljer att agera nyttig idiot åt krafter som vill se vårt samhälle rämna. Det handlar om Anne Ramberg, och det är hög tid att regeringen drar i nödbromsen.
I en nyligen publicerad ledartext i Expressen (29/3) blottlägger Sofie Löwenmark hur Ramberg återigen ställt sig på fel sida av historien. Genom att sprida och legitimera propaganda från extremistiska miljöer – i detta fall kopplat till sekteristiska och islamistiska narrativ – visar Ramberg att hon inte längre besitter det omdöme som krävs för att inneha offentliga uppdrag.
Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, har förvandlat sin offentliga plattform till en megafon för radikala åsikter som undergräver rättsstaten och polismyndighetens arbete. När en person i hennes ställning väljer att misstänkliggöra svenska myndigheter samtidigt som hon stryker extremistiska grupper medhårs, upphör hon att vara en objektiv juridisk röst. Hon blir istället en säkerhetsrisk.
Anne Ramberg företräder en form av elitistisk extremism som är djupt skadlig. Under täckmanteln av ”mänskliga rättigheter” och ”humanism” har hon konsekvent försvarat personer och ideologier som i själva verket föraktar de rättigheter hon påstår sig värna. Att hon tillåts sitta kvar i tunga styrelser, som exempelvis för universitet, är inget annat än en skymf mot de studenter och medborgare som förväntar sig att högre utbildning ska vila på en grund av vetenskap och demokratiska värderingar – inte på en enskild företrädares ideologiska korståg.
Universiteten ska vara centrum för kritiskt tänkande, inte lekstugor för personer som lånar ut sin prestige till sekteristisk propaganda. När Ramberg använder sin tyngd för att sprida desinformation som gynnar destruktiva krafter, förlorar hon rätten att styra över framtidens akademiska miljöer. Hennes närvaro i dessa organ är en legitimering av de åsikter hon torgför, och det skadar förtroendet för hela det statliga utnämningssystemet.
Sverige har länge lidit av en beröringsskräck inför att konfrontera personer i maktens korridorer som tappat förankringen i verkligheten. Men nu har gränsen passerats. Vi kan inte ha en ordning där staten å ena sidan kämpar mot desinformation och radikalisering, och å andra sidan avlönar och ger inflytande åt personer som underblåser just dessa problem.
De andra partierna pratar mer än gärna om att ”vända på varje sten” för att komma till rätta med de krafter som hotar det svenska samhället. Här är en sten som har legat orörd alldeles för länge. Det räcker inte med svala markeringar eller att titta bort. Det krävs handling som känns.
Slutsatsen är oundviklig: Anne Ramberg har genom sitt agerande och sitt stöd för extremistiska narrativ visat att hon är direkt olämplig för offentliga förtroendeuppdrag. Regeringen måste nu visa handlingskraft och en gång för alla sparka Anne Ramberg från alla poster och styrelser där staten har inflytande.
En person som aktivt stöttar propaganda från miljöer som vill montera ner vårt samhälle ska inte ha en plats vid bordet där beslut fattas. Rensa upp i de statliga styrelserna och låt Ramberg fortsätta sin aktivism på egen hand, långt borta från skattebetalarnas pengar och statens förtroendekapital.
Jag inleder med Sofie Löwenmarks dräpande svar på Anne Rambergs
