TEXT: STEN WIDMALM
När forskaren blir viktigare än själva forskningen
Bemötandet av Sameh Egyptsons avhandling om islamismen i Sverige är ett sorgligt exempel på hur politiserad akademin är i dag.
Debatten om Sameh Egyptsons avhandling tycks handla mycket om vetenskapligheten i hans arbete. Flera av debattinläggen repeterar argumenten från den ledamot i betygsnämnden som röstade för att avhandlingen skulle underkännas – men i ett hårdare tonläge.
Men är det omsorg om vetenskaplig kvalitet som främst ligger bakom uppmärksammade inlägg från till exempel Elena Namli, Carl-Henric Grenholm och Mattias Gardell?
Gardell upprörs över att Egyptson bryter mot ”god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer”. Han själv har länge styrt och varit vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet.
Han ingår fortfarande i ledningen för verksamheten, och har under senare år samarbetat med den Erdoğan-vänliga turkiska tankesmedjan SETA som årligen publicerar ”European Islamophobia Report”. I den pekar CEMFOR-forskare ut och namnger individer, bland annat i Sverige, på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister.
Om Egyptson ska kritiseras för hur olika individer exponeras så är i alla fall inte Gardell rätt person att lyssna på.
Uppsalaprofessorerna Namli och Grenholm angriper avhandlingens ”politiserade karaktär” och säger att slutsatserna saknar belägg. Namli har emellertid kritiserats för just det slags osaklighet hon själv nu anklagar Egyptson för. Hon hävdade i en debatt i SvD 2017 att regimen i Ryssland inte kunde ses som ansvarig för ”paramilitära” truppers agerande i östra Ukraina, och gjorde bedömningen att de baltiska staterna inte var hotade av den ryska ockupationen. I den kontroversen angav hon aldrig några källor som stöd för sina ståndpunkter utan hänvisade till sig själv och ”många forskare i olika länder”. Egyptson, däremot, anger källor i sin avhandling.
Att Grenholm vill dra en lans för analyser utan politisk färg är något förvånande. Han är professor emeritus i etik och är i Sverige känd för sin framträdande roll i den radikala kristna vänsterrörelsen (se t.ex. Johan Sundeens ”68-kyrkan” från 2017) och de extrema ståndpunkter som han i sin ungdom intog i Palestina- och Israelfrågan. Grenholm har varit verksam som präst i Svenska kyrkan och tycks själv ha varit en av upphovspersonerna för en politiseringsprocess som banade väg för vad som enligt flera kritiska röster har lett till samarbeten mellan Svenska kyrkan och Islamiska förbundet i Sverige. Egyptson har deltagit i den stundvis hårda debatten och han tar i avhandlingen upp just Svenska kyrkans roll i utvecklingen. Den bakgrunden kunde ha nämnts för alla de Expressenläsare som sannolikt har begränsad inblick i ämnet – om det hade funnits seriösa intentioner att sakligt diskutera intressen och motiv i forskning.
Men saklighet är nu inte ledmotivet i Egyptson-debatten. Utan någon som helst självrannsakan ägnar sig Namli, Cederholm, Gardell med flera åt karaktärsmord. Det är ledsamt att beskåda med tanke på att Sameh Egyptson så tydligt uttrycker en ambition att föra diskussionen om islamism framåt – med hjälp av forskning. Här rekommenderar jag att den som inte har möjlighet att sätta sig in i hans 740 sidor långa avhandling i vart fall läser exempelvis Evin Ismail, Mats Lindberg, Khaled Salih och Andreas Johansson Heinö som redogör för förtjänsterna i avhandlingen. Mycket talar för att debatten om vetenskaplig oredlighet i betydande utsträckning handlar om något annat.
Namli och Grenholm säger nämligen att ”Vi kan inte erinra oss något annat exempel i modern svensk universitetshistoria där lika allvarliga avsteg har gjorts från vedertagna normer för akademisk examination.” Mattias Gardell är lika upprörd. Men vad är detta? Helt oväntat tycks Karl Poppers vetenskapsteoretiska perspektiv, eller till och med gammeldags hårdkokt positivism, försvaras som rättesnöre för humanvetenskaperna. Plötsligt är alla extrema former av postmodernism, kritiska studier, och avkoloniseringsstudier som bortblåsta. Ska detta tolkas som en ny våg av stöd för rationalism och positivism i den svenska universitetsvärlden? Så är det självfallet inte.
Egyptsons kritiker beter sig nämligen inte konsekvent. Det finns såklart mängder av avhandlingar som kritiserats hårt för att vara ovetenskapliga. Men tidigare har det inte varit lätt att få gehör för sådan kritik. Jag vill nämna två exempel som får illustrera problemets natur.
Historikern Jonny Hjelm har under flera år framfört kritik mot politiseringen av sameforskningen i framför allt Sverige och visat, bland annat i boken Hålla huvudet kallt hur till exempel ”avkoloniseringsstudier” tränger bort vetenskapliga metoder och principer (se även Respons 2/2021 och Fokus 2023-02-27) . När han gjort detta har det fått begränsat eller inget stöd i den offentliga debatten. Intrycket är snarast att inläggen har tigits ihjäl. Däremot har Hjelm råkat ut för cancelleringsförsök till följd av det han skrivit. Samma sak gäller Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi som kritiserade svenska universitet för att i alltför stor utsträckning lägga vetenskapliga principer åt sidan för att uppnå politiska mål. Av boken Genusdoktrinen framgår det hur universitet och forskning politiserats och att det är allt för vanligt att ovetenskapliga avhandlingar godkänns. Författarna tar upp ett flertal empiriska exempel som knappast kan avfärdas som enstaka olycksfall i arbetet. Men när Genusdoktrinen släpptes så tegs den mestadels ihjäl vid universiteten. Forskare vid Stockholms universitet uppmanade kolleger att inte diskutera boken. Wyndhamn och Arpi skulle cancelleras. Jämför man de olika fallen så tycks variationen i teman för forskningen spela stor roll för hur mycket vetenskaplighet betonas. Den som kritiserar forskning om samer och genus bemöts med tystnad. Den som skriver om islamism utsätt för högljudd kritik eller något värre (se bland annat organisationen Hjärtas kampanj mot Egyptson i digitala medier).
Debatten om Egyptsons avhandling slutar inte här. Men två slutsatser kan dras av ovanstående resonemang. Den första är att Egyptsons avhandling fick en bedömning som var ovanligt hård och som vanligtvis bara förekommer när det uppdagats att en avhandling innehåller omfattande och systematiska plagiat. Måttstocken som tillämpades mot honom är en annan än den som tillämpas vid disputationer i andra ämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och teologi.
Den andra är att debatten om Egyptsons avhandling är vilseledande. På ytan verkar den handla om att Egyptson har hittat på sina resultat och att de som har reagerat mot avhandlingen främst värnar om vetenskaplighet, god forskningssed och rationell dialog. Men det är i flera fall precis tvärtom. Det handlar snarast om ett slags metodologisk opportunism. Just i det här fallet läggs alla postmoderna traditioner åt sidan och det ställs krav på att avhandlingen måste följa en positivistisk tradition. Själv välkomnar jag sådana krav för ett ämne som det Egyptson disputerar i. Men kritikerna backar sedan tillbaka in den relativistiska dimman och formulerar en kritik som bygger på antaganden och normativa spekulationer. Att Egyptson har belägg för sina slutsatser spelar ingen roll. Han är ju ”islamofob”. ”Metoddebatten” tycks mest vara till för att maskera underliggande ideologiska positioner. Det är verkligen synd att det har blivit så. För Egyptson säger något som är viktigt för den som vill verka för integration och försvara demokratin i Sverige.
Bemötandet av Sameh Egyptsons avhandling om islamismen i Sverige är ett sorgligt exempel på hur politiserad akademin är i dag.
Debatten om Sameh Egyptsons avhandling tycks handla mycket om vetenskapligheten i hans arbete. Flera av debattinläggen repeterar argumenten från den ledamot i betygsnämnden som röstade för att avhandlingen skulle underkännas – men i ett hårdare tonläge.
Men är det omsorg om vetenskaplig kvalitet som främst ligger bakom uppmärksammade inlägg från till exempel Elena Namli, Carl-Henric Grenholm och Mattias Gardell?
Gardell upprörs över att Egyptson bryter mot ”god forskningssed genom att hänga ut namngivna personer”. Han själv har länge styrt och varit vetenskaplig ledare för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR) vid Uppsala universitet.
Han ingår fortfarande i ledningen för verksamheten, och har under senare år samarbetat med den Erdoğan-vänliga turkiska tankesmedjan SETA som årligen publicerar ”European Islamophobia Report”. I den pekar CEMFOR-forskare ut och namnger individer, bland annat i Sverige, på ett sätt som gör dem till måltavlor för religiösa extremister.
Om Egyptson ska kritiseras för hur olika individer exponeras så är i alla fall inte Gardell rätt person att lyssna på.
Uppsalaprofessorerna Namli och Grenholm angriper avhandlingens ”politiserade karaktär” och säger att slutsatserna saknar belägg. Namli har emellertid kritiserats för just det slags osaklighet hon själv nu anklagar Egyptson för. Hon hävdade i en debatt i SvD 2017 att regimen i Ryssland inte kunde ses som ansvarig för ”paramilitära” truppers agerande i östra Ukraina, och gjorde bedömningen att de baltiska staterna inte var hotade av den ryska ockupationen. I den kontroversen angav hon aldrig några källor som stöd för sina ståndpunkter utan hänvisade till sig själv och ”många forskare i olika länder”. Egyptson, däremot, anger källor i sin avhandling.
Att Grenholm vill dra en lans för analyser utan politisk färg är något förvånande. Han är professor emeritus i etik och är i Sverige känd för sin framträdande roll i den radikala kristna vänsterrörelsen (se t.ex. Johan Sundeens ”68-kyrkan” från 2017) och de extrema ståndpunkter som han i sin ungdom intog i Palestina- och Israelfrågan. Grenholm har varit verksam som präst i Svenska kyrkan och tycks själv ha varit en av upphovspersonerna för en politiseringsprocess som banade väg för vad som enligt flera kritiska röster har lett till samarbeten mellan Svenska kyrkan och Islamiska förbundet i Sverige. Egyptson har deltagit i den stundvis hårda debatten och han tar i avhandlingen upp just Svenska kyrkans roll i utvecklingen. Den bakgrunden kunde ha nämnts för alla de Expressenläsare som sannolikt har begränsad inblick i ämnet – om det hade funnits seriösa intentioner att sakligt diskutera intressen och motiv i forskning.
Men saklighet är nu inte ledmotivet i Egyptson-debatten. Utan någon som helst självrannsakan ägnar sig Namli, Cederholm, Gardell med flera åt karaktärsmord. Det är ledsamt att beskåda med tanke på att Sameh Egyptson så tydligt uttrycker en ambition att föra diskussionen om islamism framåt – med hjälp av forskning. Här rekommenderar jag att den som inte har möjlighet att sätta sig in i hans 740 sidor långa avhandling i vart fall läser exempelvis Evin Ismail, Mats Lindberg, Khaled Salih och Andreas Johansson Heinö som redogör för förtjänsterna i avhandlingen. Mycket talar för att debatten om vetenskaplig oredlighet i betydande utsträckning handlar om något annat.
Namli och Grenholm säger nämligen att ”Vi kan inte erinra oss något annat exempel i modern svensk universitetshistoria där lika allvarliga avsteg har gjorts från vedertagna normer för akademisk examination.” Mattias Gardell är lika upprörd. Men vad är detta? Helt oväntat tycks Karl Poppers vetenskapsteoretiska perspektiv, eller till och med gammeldags hårdkokt positivism, försvaras som rättesnöre för humanvetenskaperna. Plötsligt är alla extrema former av postmodernism, kritiska studier, och avkoloniseringsstudier som bortblåsta. Ska detta tolkas som en ny våg av stöd för rationalism och positivism i den svenska universitetsvärlden? Så är det självfallet inte.
Egyptsons kritiker beter sig nämligen inte konsekvent. Det finns såklart mängder av avhandlingar som kritiserats hårt för att vara ovetenskapliga. Men tidigare har det inte varit lätt att få gehör för sådan kritik. Jag vill nämna två exempel som får illustrera problemets natur.
Historikern Jonny Hjelm har under flera år framfört kritik mot politiseringen av sameforskningen i framför allt Sverige och visat, bland annat i boken Hålla huvudet kallt hur till exempel ”avkoloniseringsstudier” tränger bort vetenskapliga metoder och principer (se även Respons 2/2021 och Fokus 2023-02-27) . När han gjort detta har det fått begränsat eller inget stöd i den offentliga debatten. Intrycket är snarast att inläggen har tigits ihjäl. Däremot har Hjelm råkat ut för cancelleringsförsök till följd av det han skrivit. Samma sak gäller Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi som kritiserade svenska universitet för att i alltför stor utsträckning lägga vetenskapliga principer åt sidan för att uppnå politiska mål. Av boken Genusdoktrinen framgår det hur universitet och forskning politiserats och att det är allt för vanligt att ovetenskapliga avhandlingar godkänns. Författarna tar upp ett flertal empiriska exempel som knappast kan avfärdas som enstaka olycksfall i arbetet. Men när Genusdoktrinen släpptes så tegs den mestadels ihjäl vid universiteten. Forskare vid Stockholms universitet uppmanade kolleger att inte diskutera boken. Wyndhamn och Arpi skulle cancelleras. Jämför man de olika fallen så tycks variationen i teman för forskningen spela stor roll för hur mycket vetenskaplighet betonas. Den som kritiserar forskning om samer och genus bemöts med tystnad. Den som skriver om islamism utsätt för högljudd kritik eller något värre (se bland annat organisationen Hjärtas kampanj mot Egyptson i digitala medier).
Debatten om Egyptsons avhandling slutar inte här. Men två slutsatser kan dras av ovanstående resonemang. Den första är att Egyptsons avhandling fick en bedömning som var ovanligt hård och som vanligtvis bara förekommer när det uppdagats att en avhandling innehåller omfattande och systematiska plagiat. Måttstocken som tillämpades mot honom är en annan än den som tillämpas vid disputationer i andra ämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och teologi.
Den andra är att debatten om Egyptsons avhandling är vilseledande. På ytan verkar den handla om att Egyptson har hittat på sina resultat och att de som har reagerat mot avhandlingen främst värnar om vetenskaplighet, god forskningssed och rationell dialog. Men det är i flera fall precis tvärtom. Det handlar snarast om ett slags metodologisk opportunism. Just i det här fallet läggs alla postmoderna traditioner åt sidan och det ställs krav på att avhandlingen måste följa en positivistisk tradition. Själv välkomnar jag sådana krav för ett ämne som det Egyptson disputerar i. Men kritikerna backar sedan tillbaka in den relativistiska dimman och formulerar en kritik som bygger på antaganden och normativa spekulationer. Att Egyptson har belägg för sina slutsatser spelar ingen roll. Han är ju ”islamofob”. ”Metoddebatten” tycks mest vara till för att maskera underliggande ideologiska positioner. Det är verkligen synd att det har blivit så. För Egyptson säger något som är viktigt för den som vill verka för integration och försvara demokratin i Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar