De politiska partiernas agendor har orsakat Svenska kyrkan stor skada och lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett större rike än det politiska. Det skriver flera debattörer.
Publicerad 2023-09-26
Sverige har sedan 23 år inte längre en statskyrka. Ändå kvarstår fortfarande det internationellt unika systemet med politiska partier som dominerar kyrkans högsta styrande organ, kyrkomötet. Det är en rest från en svunnen tid som behöver avskaffas. Denna höst står både Centern och Sverigedemokraterna inför avgörande vägval som förhoppningsvis kan bana väg för en ny tid med en kyrka som befriats från partipolitiken.
Inget annat land, inte ens de med lutherska statskyrkor, har samma märkliga konstruktion som Sverige, där politiker promenerar över från partihögkvarteret till kyrkomötet för att driva samma politiska frågor de resten av året driver i parlamentet. Det är ett resultat av ett politiskt vägval som gjordes för nästan hundra år sedan, taget i ett helt annat Sverige, i en helt annan tid. Då var Sverige fortfarande ett tämligen homogent land där full religionsfrihet ännu inte var införd. I dag lever vi i ett pluralistiskt samhälle med en bred flora av trossamfund, där Svenska kyrkan är ett. I det läget är det inte rimligt att hålla fast vid ett system som tillhör det förra årtusendet. Och en analys av de tre kvarvarande partierna indikerar att de tycks inse det själva.
De tre partiernas kyrkopolitiska program inför förra kyrkovalet 2021 ger det något motsägelsefulla intrycket att såväl Socialdemokraterna, Centern som Sverigedemokraterna själva inser att kyrkan egentligen är en främmande värld för dem. Centerns partistämma står nu inför att bekräfta föregående stämmas inriktningsbeslut att skapa en fristående organisation inom partiet för kyrkofrågor. Partiets vice ordförande Linda Modig sammanfattade läget väl som troende kristen: ”Mycket hårdraget kan jag inte leva med att Jesus Kristus är underordnad en sekulär partistyrelse.”
Därnäst på tur står SD:s landsdagar, där det faller sig naturligt att partiet följer med i samma riktning. Partiet förklarade inför förra kyrkovalet öppet att det inte vill se kyrkan styrd av sekulära politiska dogmer, utan tvärtom vill försvara kyrkans teologiska grund. Det faller sig därför rimligt att även Sverigedemokraterna beslutar att koppla loss den formella partikopplingen till kyrkopolitiken.
Om SD tar det steget skulle Socialdemokraterna bli ensamt som politiskt parti i en kyrka som frikopplats från staten. I det läget borde även S inse att det inte finns någon annan väg än att modernisera relationen mellan stat och kyrka, genom att sluta ställa upp i kyrkoval som parti. Detta vore en både välkommen och naturlig förändring som skulle gynna alla parter.
Det finns förstås fortsatta utmaningar i kyrkopolitiken även om de kvarvarande tre partierna formellt skulle kliva av. Också bland de halvpolitiska grupperna finns ett behov av att långsiktigt reglera relationen till partierna. 2021 arbetade exempelvis Vänsterpartiets partiledning aktivt med att marknadsföra den egna gruppen inför kyrkovalet. På andra områden brukar partierna betona vikten av armlängds avstånd mellan politik och fria rörelser i samhället. Den principen bör rimligen gälla också i relationen till kyrkan. Här finns ju också en devis som inarbetad sedan tvåtusen år, nämligen att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren, men åt Gud det som tillhör Gud.
De politiska partierna har orsakat Svenska kyrkan stor skada genom att driva agendor som hör hemma i den politiska världen och därmed lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett större rike än det politiska. En partipolitisk kyrka är ett system som sedan länge har överlevt sig självt. De kyrkligt engagerade i de olika partierna är självfallet fortsatt välkomna att ta aktiv del i kyrkans liv och beslutsfattande. Men låt rätt engagemang blomstra på rätt plats. Riksdagen är den svenska demokratins huvudarena för partipolitiska debatter och beslut. Men när vi går in genom kyrkporten bör partiboken en gång för alla lämnas i vapenhuset.
Tiden är nu kommen att ta konsekvensen av den relationsförändring – i dagligt tal skilsmässan – mellan stat och kyrka som genomfördes redan vid millennieskiftet.
Sverige har sedan 23 år inte längre en statskyrka. Ändå kvarstår fortfarande det internationellt unika systemet med politiska partier som dominerar kyrkans högsta styrande organ, kyrkomötet. Det är en rest från en svunnen tid som behöver avskaffas. Denna höst står både Centern och Sverigedemokraterna inför avgörande vägval som förhoppningsvis kan bana väg för en ny tid med en kyrka som befriats från partipolitiken.
Inget annat land, inte ens de med lutherska statskyrkor, har samma märkliga konstruktion som Sverige, där politiker promenerar över från partihögkvarteret till kyrkomötet för att driva samma politiska frågor de resten av året driver i parlamentet. Det är ett resultat av ett politiskt vägval som gjordes för nästan hundra år sedan, taget i ett helt annat Sverige, i en helt annan tid. Då var Sverige fortfarande ett tämligen homogent land där full religionsfrihet ännu inte var införd. I dag lever vi i ett pluralistiskt samhälle med en bred flora av trossamfund, där Svenska kyrkan är ett. I det läget är det inte rimligt att hålla fast vid ett system som tillhör det förra årtusendet. Och en analys av de tre kvarvarande partierna indikerar att de tycks inse det själva.
De tre partiernas kyrkopolitiska program inför förra kyrkovalet 2021 ger det något motsägelsefulla intrycket att såväl Socialdemokraterna, Centern som Sverigedemokraterna själva inser att kyrkan egentligen är en främmande värld för dem. Centerns partistämma står nu inför att bekräfta föregående stämmas inriktningsbeslut att skapa en fristående organisation inom partiet för kyrkofrågor. Partiets vice ordförande Linda Modig sammanfattade läget väl som troende kristen: ”Mycket hårdraget kan jag inte leva med att Jesus Kristus är underordnad en sekulär partistyrelse.”
Därnäst på tur står SD:s landsdagar, där det faller sig naturligt att partiet följer med i samma riktning. Partiet förklarade inför förra kyrkovalet öppet att det inte vill se kyrkan styrd av sekulära politiska dogmer, utan tvärtom vill försvara kyrkans teologiska grund. Det faller sig därför rimligt att även Sverigedemokraterna beslutar att koppla loss den formella partikopplingen till kyrkopolitiken.
Om SD tar det steget skulle Socialdemokraterna bli ensamt som politiskt parti i en kyrka som frikopplats från staten. I det läget borde även S inse att det inte finns någon annan väg än att modernisera relationen mellan stat och kyrka, genom att sluta ställa upp i kyrkoval som parti. Detta vore en både välkommen och naturlig förändring som skulle gynna alla parter.
Det finns förstås fortsatta utmaningar i kyrkopolitiken även om de kvarvarande tre partierna formellt skulle kliva av. Också bland de halvpolitiska grupperna finns ett behov av att långsiktigt reglera relationen till partierna. 2021 arbetade exempelvis Vänsterpartiets partiledning aktivt med att marknadsföra den egna gruppen inför kyrkovalet. På andra områden brukar partierna betona vikten av armlängds avstånd mellan politik och fria rörelser i samhället. Den principen bör rimligen gälla också i relationen till kyrkan. Här finns ju också en devis som inarbetad sedan tvåtusen år, nämligen att ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren, men åt Gud det som tillhör Gud.
De politiska partierna har orsakat Svenska kyrkan stor skada genom att driva agendor som hör hemma i den politiska världen och därmed lagt hinder i vägen för kyrkans roll som fristående röst för ett större rike än det politiska. En partipolitisk kyrka är ett system som sedan länge har överlevt sig självt. De kyrkligt engagerade i de olika partierna är självfallet fortsatt välkomna att ta aktiv del i kyrkans liv och beslutsfattande. Men låt rätt engagemang blomstra på rätt plats. Riksdagen är den svenska demokratins huvudarena för partipolitiska debatter och beslut. Men när vi går in genom kyrkporten bör partiboken en gång för alla lämnas i vapenhuset.
Tiden är nu kommen att ta konsekvensen av den relationsförändring – i dagligt tal skilsmässan – mellan stat och kyrka som genomfördes redan vid millennieskiftet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar