Magdalenas kompisar lever i en låtsasvärld.
Susanna Birgersson
25 sep 2023
Det finns fortfarande partier och politiker som vägrar ta av de migrationspolitiska skygglapparna. Dem vill Magdalena Andersson regera med.
Trycket mot Europas gränser ökar återigen. I år väntas antalet migranter hamna på samma nivåer som under flyktingkrisen 2015. Redan under första halvåret gjordes en halv miljon asylansökningar inom EU.
Det har hittills varit relativt tyst om detta i Sverige. Migranterna har ju inte kommit hit. De har inte synts till på tågstationerna i och runt Malmö. Det finns inga överfulla asylboenden. Delvis beror det på Sveriges strikta regler för uppehållstillstånd, delvis – och kanske huvudsakligen – på att gränserna inom Europa är mer svårforcerade 2023 än de var 2015.
Men reportagen från Sydeuropa blir allt fler och i söndags anordnades till slut en debatt i SVT:s ”Agenda”: Börjar situationen bli så pass pressad att Sverige bör erbjuda sig att ta emot en del av migranterna? Som Tyskland har gjort tidigare under året.
Jo, den inbjudna miljöpartisten Annika Hirvonen hävdade att Sverige måste börja ta emot de människor som kommer i båtar över Medelhavet.
Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet.
Det är så bakvänt. Tanken är alltså att vi ska flyga hit – hur många? 10 000? 20 000? – människor som kommer från Nigeria, Senegal, Ghana, Sierra Leone och andra afrikanska länder. De ska skrivas in i det svenska mottagningssystemet och så påbörja de tidskrävande asylprocesser som med stor majoritet kommer att leda till avslag.
För alla rapporter är samstämmiga: få av migranterna som kommer i år har skyddsskäl.
Och även om de hade haft asylskäl, om det hade varit tal om en flyktingkris i ordets verkliga betydelse? Hade Sverige varit i stånd att ta emot någon betydande andel? Inga problem, tyckte Hirvonen, vårt mottagningssystem är ju inte alls särskilt belastat just nu.
Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet. Som en låtsasvärld, en parallell verklighet till den där utanförskapet växer, där skolor och socialtjänst inte kan fullgöra sina uppdrag, där klanstrukturer, hederskultur och kriminalitet fräter på fundamentet i det svenska samhället.
Ett annat parti som lever i en låtsasvärld är Centerpartiet. Förra veckan kunde man få ta del av partiledaren Muharrem Demiroks syn på invandring och integration i SVT-programmet ”30 minuter”. Halva tiden ägnades åt att programledaren pressade Demirok på ja-eller-nej-frågan om invandringen varit för stor, varpå Demirok upprepade att integrationen inte har fungerat.
Det finns alltså politiker som tror att det någonstans existerar en sådan integrationspolitik som på kort tid hade kunnat integrera två miljoner människor från rätt avlägsna kulturer i ett välfärdsland som Sverige? Tydligen gör det det.
Och dessa politiker återfinns i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Andersson själv bombarderar väljarna med signaler om att partiet står för en tuff migrationspolitik – och dessutom är redo att ompröva den och göra den ännu tuffare. Men partierna hon vill regera med lever i en annan verklighet.
Är det något vi lärt oss från förra mandatperioden är det att de rödgröna stödpartierna om och om igen tillåts skapa kryphål och undantag som underminerar den strama invandringspolitik som Socialdemokraterna säger sig föra.
Kom ihåg det när Magdalena Andersson låter påskina att hon tycker precis som Moderaterna om migrationen.
Det finns fortfarande partier och politiker som vägrar ta av de migrationspolitiska skygglapparna. Dem vill Magdalena Andersson regera med.
Trycket mot Europas gränser ökar återigen. I år väntas antalet migranter hamna på samma nivåer som under flyktingkrisen 2015. Redan under första halvåret gjordes en halv miljon asylansökningar inom EU.
Det har hittills varit relativt tyst om detta i Sverige. Migranterna har ju inte kommit hit. De har inte synts till på tågstationerna i och runt Malmö. Det finns inga överfulla asylboenden. Delvis beror det på Sveriges strikta regler för uppehållstillstånd, delvis – och kanske huvudsakligen – på att gränserna inom Europa är mer svårforcerade 2023 än de var 2015.
Men reportagen från Sydeuropa blir allt fler och i söndags anordnades till slut en debatt i SVT:s ”Agenda”: Börjar situationen bli så pass pressad att Sverige bör erbjuda sig att ta emot en del av migranterna? Som Tyskland har gjort tidigare under året.
Jo, den inbjudna miljöpartisten Annika Hirvonen hävdade att Sverige måste börja ta emot de människor som kommer i båtar över Medelhavet.
Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet.
Det är så bakvänt. Tanken är alltså att vi ska flyga hit – hur många? 10 000? 20 000? – människor som kommer från Nigeria, Senegal, Ghana, Sierra Leone och andra afrikanska länder. De ska skrivas in i det svenska mottagningssystemet och så påbörja de tidskrävande asylprocesser som med stor majoritet kommer att leda till avslag.
För alla rapporter är samstämmiga: få av migranterna som kommer i år har skyddsskäl.
Och även om de hade haft asylskäl, om det hade varit tal om en flyktingkris i ordets verkliga betydelse? Hade Sverige varit i stånd att ta emot någon betydande andel? Inga problem, tyckte Hirvonen, vårt mottagningssystem är ju inte alls särskilt belastat just nu.
Som om det är mottagningssystemet och inte integrationen som avgör vår kapacitet. Som en låtsasvärld, en parallell verklighet till den där utanförskapet växer, där skolor och socialtjänst inte kan fullgöra sina uppdrag, där klanstrukturer, hederskultur och kriminalitet fräter på fundamentet i det svenska samhället.
Ett annat parti som lever i en låtsasvärld är Centerpartiet. Förra veckan kunde man få ta del av partiledaren Muharrem Demiroks syn på invandring och integration i SVT-programmet ”30 minuter”. Halva tiden ägnades åt att programledaren pressade Demirok på ja-eller-nej-frågan om invandringen varit för stor, varpå Demirok upprepade att integrationen inte har fungerat.
Det finns alltså politiker som tror att det någonstans existerar en sådan integrationspolitik som på kort tid hade kunnat integrera två miljoner människor från rätt avlägsna kulturer i ett välfärdsland som Sverige? Tydligen gör det det.
Och dessa politiker återfinns i Magdalena Anderssons regeringsunderlag. Andersson själv bombarderar väljarna med signaler om att partiet står för en tuff migrationspolitik – och dessutom är redo att ompröva den och göra den ännu tuffare. Men partierna hon vill regera med lever i en annan verklighet.
Är det något vi lärt oss från förra mandatperioden är det att de rödgröna stödpartierna om och om igen tillåts skapa kryphål och undantag som underminerar den strama invandringspolitik som Socialdemokraterna säger sig föra.
Kom ihåg det när Magdalena Andersson låter påskina att hon tycker precis som Moderaterna om migrationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar