När jag ser den här intervjun kan jag inte undvika att reagera på flamset och sluddrandet.
Är statsministeraspiranten nykter?
Patrik Kronqvist
Sverige förtjänar en bättre opposition.
Publicerad 29 jun 2024
Socialdemokraterna saknar politik.
I brist på reformförslag ägnar sig Magdalena Andersson åt kulturkrig.
Inför valet 2022 fick Magdalena Andersson frågan om vilket förslag hon skulle vilja driva igenom om Socialdemokraterna fick egen majoritet. Efter en stunds betänketid svarade S-ledaren att hon gärna skulle göra en översyn av… 3:12-reglerna.
I onsdags påmindes Magdalena Andersson om detta kamerala svar av Expressens politiska kommentator Viktor Barth-Kron.
Men när han i intervjun ställde samma fråga på nytt – vad Andersson vill göra om S får över 50 procent av rösterna år 2026 – blev hon svarslös.
I stället hänvisade hon till de arbetsgrupper som håller på att ta fram politiska förslag inför S-kongressen nästa år. De kommer säkert att komma på något bra, menade hon.
Ett gammalt citat från Grönköpings veckoblad gör sig påmint: Med vilja utav stål, går vi framåt utan mål.
För Socialdemokraterna är detta ingen obekant situation.
De två senaste borgerliga statsministrarna har haft mycket tydliga politiska projekt. Fredrik Reinfeldt satsade på arbetslinjen, nu stramar Ulf Kristersson åt migrationen och är mitt uppe i kampen mot brottsligheten
Men vad ville Stefan Löfven och efterträdaren Andersson egentligen använda regeringsmakten till under sina åtta år?
De stora politiska besluten handlade om att driva igenom sådant som Socialdemokraterna länge argumenterat emot: tillfälliga uppehållstillstånd, avskaffad värnskatt och svensk Nato-ansökan.
Löfven och Andersson reagerade mer än de regerade.
Årets Almedalsvecka bjöd på en liten försmak av vad Magdalena Andersson eventuellt kan komma att tycka nästa år.
På en stekhet vind nere i hamnen i Visby presenterade Lawen Redar, som leder arbetsgruppen mot segregationen, en del av sina förslag.
Rubriken på seminariet – ”S går från problembeskrivning till konkret politik” – antydde att det här med sakpolitik är att betrakta som något synnerligen exotiskt inom Socialdemokraterna.
Men hos Redar finns mycket lite av den politiska försiktighet som präglat Magdalena Anderssons och Mikael Dambergs generation av socialdemokrater. Hon vill införa förskoleplikt för alla barn från tre års ålder och sätta stopp för inflyttning av socialbidragstagare till utsatta områden, bland annat.
Det är välgörande. Då finns det något att debattera.
Magdalena Andersson och Socialdemokraterna lämnar än så länge walkover i sakpolitiken.
Lawen Redar fann det dock märkligt, sade hon, att SD-ledaren Jimmie Åkesson i sitt Almedalstal tog strid mot hennes förslag. Men i brist på tydliga besked från S-ledningen är det knappast konstigt om andra partier tar spjärn mot de små rännilar av konkret politik som faktiskt sipprar ut från Sveavägen 68.
Socialdemokraterna kan ju inte förvänta sig att integrationsdebatten ska ta paus tills de har stökat av sin partikongress.
Hur mycket av stoffet på Redars långa lista som kommer att förvandlas skarpa förslag är dock högst oklart.
Socialdemokraterna har ett spretigt väljarunderlag. Så fort partiet flörtar med en grupp riskerar man att skrämma i väg en annan. Detsamma gäller samarbetspartierna – Nooshi Dadgostar och Muharrem Demirok är sällan glada på samma gång.
Det förklarar varför Socialdemokraterna har en historia av att ängsligt backa när politiska utspel möter kritik. Och att tvinga alla treåringar att gå i förskola lär väcka betydligt hetare känslor än att höja ISK-skatten.
Partiets vaga politik är därför en feature snarare än en bugg. Konkretion är något farlig.
Förhoppningarna om en bättre framtid försöker partiledningen i stället projicera på Magdalena Andersson. Gränderna i Visby har varit fulla med Magda-kepsar denna vecka. En tygpåse med ordet ”arbetsgrupp” hade väl inte varit lika entusiasmerande.
Det är i ljuset av denna idélöshet man måste förstå Socialdemokraternas enorma upptagenhet av Sverigedemokraterna.
Visst finns det ideologiska skäl för Magdalena Andersson att ta strid med Jimmie Åkesson. Men genom att sätta SD-frågan i förgrunden kan hon också skyla över partiets brist på idéer och hålla såväl väljare som övriga rödgröna partier nöjda. Motviljan mot Jimmie Åkessons parti är ju det enda som förenar på Anderssons sida av politiken. I stället för sakpolitik – kulturkrig.
I längden är det inte bara dåligt för Socialdemokraterna utan också för Sverige.
Oppositionen har en viktig roll att spela i en demokrati. Man ska agera vakthund mot regeringen – och uppgiften att skälla på Tidöpartierna tar Magdalena Andersson på stort allvar.
Men minst lika viktigt är att erbjuda politiska alternativ. En driven oppositionsledare kan med skarpa reformförslag driva en regering framför sig och därmed vinna stort inflytande.
Det saknas sannerligen inte områden där regeringen behöver få tuffare motstånd – som klimatet och, för all del, även segregationen.
Men Magdalena Andersson och Socialdemokraterna lämnar än så länge walkover i sakpolitiken.
Sverige förtjänar en bättre opposition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar