Sveriges interreligiösa råd – SIR

Först något om islams fundament

Rådsmedlem: icke-muslimer saknar moralisk auktoritet
Posted By: Doku 16 september, 2024

Sveriges interreligiösa råd säger sig vara en viktig röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet. Men på sociala medier låter det annorlunda. Där torgför en av rådets företrädare uppfattningen att icke-muslimer inte kan ha moralisk auktoritet och att Svenska kyrkan därför inte heller har det. – En sådan position skulle jag kalla religiös fundamentalism i en bokstavlig mening, säger Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi.

Ärkebiskopen Martin Modéus uttalade nyligen stöd för Ibn Rushd efter Folkbildningsrådets beslut om att inte ge studieförbundet statsbidrag för de kommande tre åren. För det har han fått omfattande kritik, vilket flera medier har berättat om.

Mindre känt är att ärkebiskopen också har kritiserats av företrädare för muslimska organisationer, men då från en annan utgångspunkt.

I en Facebooktråd med rubriken Varning för Judaskyssen! kallar Islamakademins verksamhetsutvecklare Valley Ghanem ärkebiskopens stöd till Ibn Rushd för en hycklar-insats eftersom han tidigare försvarat Israel. Hon skriver att han vänder kappan efter vinden och fortsätter: ”Vilken tur för ÄB Martin att islamofobin kan erbjuda cherry-picking tjänster som anpassas efter kyrkans egna intressen”.

När en framstående medlem i Hizb-ut-Tahrir – som Säpo beskriver som en radikal islamistisk, antisemitisk och antidemokratisk rörelse som förespråkat våld mot judar – i samma tråd skriver ”Får se hur många muslimer som kommer att välkomna ”fredens duva”, aka ÄB” gillar Islamakademins företrädare inlägget och svarar med en kommentar om muslimers mindervärdeskomplex.

Imamen Salahuddin Barakat, Islamakademins grundare, påpekar i en kommentar att han har varit i ”religionsdialogsgamet” ett bra tag. Han hävdar att Svenska kyrkan låtit sig pressas av en del judiska organisationer i frågor som berör Israel, att kyrkan håller på att förlora dialogerna med muslimerna och att ”det är något som de inte har råd med”.

Kommentaren om att han ser religionsdialogen som ett ”game” som han har erfarenhet av syftar på det judisk-muslimska dialogprojekt som Islamakademin drev under flera år tillsammans med den judiska församlingen i Malmö. Amanah-projektet, som finansierades med offentliga bidrag i mångmiljonklassen, havererade efter att Islamakademin samma dag som Hamas 7-oktoberattentat gav sitt oreserverade stöd åt Palestina utan att beklaga den då pågående massakern.

En annan person som yttrar sig i diskussionstråden är Haris Delic, utbildad läkare. Han tar till viss del ärkebiskopens uttalande om Ibn Rushd i försvar genom att ifrågasätta kopplingen mellan stödet för Ibn Rushd och ställningstagandet för Israel.

Därefter kommenterar han på följande sätt ett påstående om att ärkebiskopen handlat moraliskt fel i Palestinafrågan:

I sådana fall blir det ännu märkligare att du skriver att SvK är en moralisk auktoritet (vilket jag inte anser f ö – det är emot min egen aqeedah [ung. stark trosuppfattning; vår anm] att anse någon icke-muslim ha någon moralisk auktoritet då den är grundad i felaktig uppfattning om existensen).

Haris Delic, som uttrycker uppfattningen att icke-muslimer inte har någon moralisk auktoritet, har sedan många år verkat som imam och företrädare för ett antal muslimska föreningar och samfund. Han är dessutom en av styrelseledamöterna och kassör i Sveriges interreligiösa råd, där ärkebiskopen Martin Modéus är suppleant.

Haris Delic sitter i det interreligiösa rådet på uppdrag av det Islamiska samarbetsrådet, som är den organisation som fördelar statsbidrag till och företräder de sex islamiska trossamfunden Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, Islamiska Kulturcenterunionen i Sverige, Bosniakiska Islamiska Samfundet, Sveriges Muslimska Förbund, Islamiska Shiasamfunden i Sverige och Islamiska Fatwabyrån i Sverige.

Det interreligiösa rådet består av 19 medlemmar som representerar 11 trosinriktningar. Enligt stadgarna ska rådet främja och skapa förutsättningar för interreligiöst samarbete, motarbeta antisemitism, antimuslimsk rasism och religionsfientlighet och betona religionens roll för fred och samförstånd. Rådet ska också vara en röst i det offentliga samtalet om etik och andlighet.

Svenska kyrkan och ärkebiskopen har nyligen argumenterat för att regeringen bör se rådet som en naturlig samtalspart för det offentliga och som en utvecklingsbar plattform över religionsgränserna för gemensamt lärande, tillit och trygghetsbyggande.

Eftersom det interreligiösa rådet ska vara en röst i det offentliga samtalet om etik över religionsgränserna har Doku frågat ärkebiskopen Martin Modéus hur han ser på uttalandet om att icke-muslimer saknar moralisk auktoritet och vad det innebär för samarbetet i det interreligiösa rådet.

Ärkebiskopen har genom sin pressekreterare svarat att han avböjer att delta i en intervju.

Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet, besvarar på följande sätt Dokus fråga hur Haris Delics uttalande kan och bör förstås:

”Min spontana reaktion är att Delic uppvisar en religiöst fundamentalistisk syn på moral. Man kan ju för kontrastens skull tänka sig en religiöst icke-fundamentalistisk ståndpunkt, där man visserligen utgår från att den som inte delar ens egen religiösa tro inte kan vara en auktoritet i just religiösa frågor. Det skulle ju inte vara så märkligt om t.ex. en troende hindu inte vill låta sin gudstro eller sina föreställningar om korrekt gudsdyrkan påverkas av vad t.ex. en kristen eller en muslim gör gällande i just dessa frågor.

Men Delic tar resonemanget ett steg vidare. Han hävdar inte bara att en icke-muslim inte kan vara en religiös auktoritet, utan att ingen icke-muslim kan vara en moralisk auktoritet. Dvs. Delic menar att i alla frågor som rör moraliskt rätt och fel, rättigheter och skyldigheter, rättvisa osv. och inte bara i frågor som rör specifikt religiöst fromhetsliv så har icke-muslimer inget av värde att tillföra diskussionen.

Rätt och fel blir då en fråga inte bara om vad den egna religionen föreskriver, utan enbart en fråga om vad den egna religionen föreskriver. Moralisk kunskap förutsätter islamisk tro, och ingen som inte är muslim (i den mening som Delic ger detta ord) kan veta vad som är rätt och orätt.

En sådan position skulle jag kalla religiös fundamentalism i en bokstavlig mening – islamiska normer blir för Delic inte bara en del av moralen utan utgör hela moralen. Det som islam tillåter kan inte vara orätt och det som islam förbjuder får inte tillåtas; islam är utgångspunkt och slutstation för varje resonemang om rätt och orätt, och den som argumenterar i moraliska frågor från en position utanför islam förtjänar inte tilltro.

Delic tänker sig att det finns något sådant som moralisk kunskap (man kan ha en ”felaktig uppfattning om existensen”), vilket i och för sig inte är konstigt. Det finns gott om exempel på sekulära moralteorier där man tänker sig att det går att ha kunskap om vad som är rätt och orätt, att moralomdömen kan vara sanna eller falska, osv. Det speciella med Delic är att han förefaller mena att endast den som är muslim (på det sätt som Delic menar att man bör vara muslim) kan ha moralisk kunskap. Insikten om det rätta är förbehållen den som tror på Gud på ett visst sätt. Med den utgångspunkten kan man ju fråga sig varför han över huvud taget skulle vilja sitta i det interreligiösa rådet. Vad får han ut av det? Vad får medlemmar av andra samfund ut av hans deltagande i rådet?”

Doku har också kontaktat Islamiska samarbetsrådets företrädare Haris Delic som meddelar att han inte vill ge några kommentarer.

Nu har Sverige fått en interreligiös samordnare

26 augusti 2015

Kampanjen Vägra hata. Buddistisk lokal i Stockholm 150201Interreligiös gudstjänst under manifestationen “Vägra hata!” tidigare i år.

Foto: Magnus Aronson.

Frågor om tro, religion, vad som är kristen tro och om det är skillnad på olika trossystem är helt plötsligt tillbaka på debattsidorna i de stora tidningarna. Något har hänt i vårt sekulariserade Sverige, härligt! Helt plötsligt finns rum för diskussion om Nathan Söderbloms teologi och kyrkans budskap – eller avsaknad av budskap. Teologi engagerar och ges plats. Ord som ekumenik, nämns som om de inte behövde förklaras, i tidningar som inte är Dagen, Kyrkans tidning, Sändaren eller Världen idag. Spännande, roligt och utmanande!

Så låt också mig fundera över ekumenik och religionsdialog, interreligiöst samarbete och om det är möjligt med religionsöverskridande gudstjänster.

Denna vecka har jag välkomnat Elias Carlberg, tillträdande projektledare och samordnare för Sveriges interreligiösa råd (SIR). Hans första uppgift kommer vara att inrätta ett kontor på Ekumeniska Centret i SKRs korridor. Elias har sin hemvist i judiska församlingen. Det känns jätteroligt att vi har kommit så här långt och har möjlighet att fördjupa och intensifiera det interreligiösa arbetet. För att göra detta möjligt har det interreligiösa rådet sökt och beviljats medel från Sveriges regering. Dialogen äger vi tillsammans, det är viktigt. SIR samlar åtta religioner och har funnits sedan 2010 och arbetet har hittills bestått i att besöka varandra, lyssna till varandras berättelser och om respektive religions kärna, historik och centrum. Ordförandeskapet innehas av den som gästas. Beslut fattas i konsensus. Några viktiga uttalanden har gjorts, bland annat i februari 2012. Det största och mest spridda ut i landet var manifestationen ”Vägra hata!” i februari i år. Budkavletexten mejslades fram som ett viktigt uttalande.

Om jag ska sammanfatta syftet med SIR så är det att stödja varandras rätt att tro och att uttrycka sin tro. Det händer att vi bjuder in varandra till högtider, men det har inte varit på tal att ordna gemensam bön eller gemensam gudstjänst. Det finns likheter i våra religioner, absolut, men det finns också skillnader. Jag vill respektera skillnaden och jag vill bli respekterad. Inom såväl religionsdialog som det kristna enhetsarbetet menar jag att det finns en djup visdom i att erkänna skillnaden och ändå stå vid varandras sida.

Ordet ekumenik – hela den bebodda världen eller hela Guds hushåll – kan i princip omfatta religionsdialog, men det har kommit att beteckna det kristna enhetsarbetet, och jag ser en skillnad mellan dessa två. Inom kristenheten är vi kallade att arbeta för den kristna enheten, det är ett försoningsarbete vi har att hela Kristi kropp. Det är nödvändigt för vår trovärdighet och det är på Jesu uppmaning i Johannes 17. Religionsdialog i syfte att samexistera med olika tro är också nödvändigt i och för vår värld idag. Dessutom berikande och djupt medmänskligt.

Jag har personligen inte svårt att tänka mig delad gudstjänstlokal för olika religioner. Det finns fina exempel på att det är möjligt, till exempel på flygplatser, sjukhus, universitet och fängelser. Jag är gärna gäst i en annan religions gudstjänst och jag välkomnar människor av annan tro till kyrkan. Däremot vill jag inte säga att vi har samma tro, det är liksom inte upp till mig, det är något flera i så fall måste komma fram till. Jag tänker mer att olikhet inte är farligt, olikhet i tro är okej, det finns många andra likheter i att vara människa där vi kan stödja varandra i rätten till olika tro. Därför behöver vi prata och lära känna varandra och så finna – om inte en broder och syster i tron – en broder och syster i världen. Det är också fint. Eller som scoutlagen säger; ”En scout söker sin tro och respekterar andras”.