Hetsjakten på islamkritiker är ett tydligt tecken
på att samhället har underkastat sig islam!
Det närmar sig blasfemilagar speciellt anpassade för islam!
På 700-talet ville ikonoklaster få kristna att sluta med bildkonst som de menade ledde till avgudadyrkan. En av deras efterföljare, Näthatsgranskaren, har nu anmält Richard Jomshof för hets mot folkgrupp, efter att han har delat två satirbilder på X. Dessa pekar enligt anmälarna ut “alla muslimska flyktingar som opålitliga och våldsamma terrorister, mordbrännare och våldtäktsmän”. Under tisdagen blev Jomshof formellt misstänkt och förhördes av Särskilda åklagarkammaren. Utgången kommer bli vägledande, om inte annat för hur satirbilder används.
Man kan tycka vad man vill om det, men man kan inte anklaga Richard Jomshof för att ha hållit sin kritik av islamism hemlig genom åren. I Kvartals Fredagsintervjun menade han att det också var detta som de båda satirbilderna han delat syftade på: "Det handlar om islamism, om man ska få kritisera det eller inte, och det handlar om yttrandefrihet."
Söker man på uttalanden han gjort om islamism genom åren får man lätt intrycket av att han inte tycker att det är något bra. Han tycks till och med ha varit konsekvent i sin kritik. Så varför har han inte utretts för hets mot folkgrupp tidigare?
Jomshof är förvisso musiker, men han har mig veterligen inte gjort några tematiska album om islamism. Nej, han har använt språket som pensel, om ni förlåter mig den pretentiösa metaforen, och avstått från mer konstnärliga uttryck. Skillnaden är alltså att han har delat satirbilder, vilka alltid saknar språkets precision. Han hävdar att hans syfte med delningen är att det som han ser det rör sig om islamister. Det blir upp till domstolen att avgöra om hans uppsåt var ett annat. Och om bilderna sprider missaktning mot hela gruppen muslimer. Om de kommer fram till att så är fallet behöver domstolen också avgöra om Jomshof “insåg” att bilderna kunde tolkas handla om muslimer i allmänhet, och att spridningen av dem i så fall syftade till missaktning mot hela gruppen. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke menar att det finns en risk att Jomshof döms för åtminstone ena bilden. Den föreställer en migrantfamilj iklädda vad som kan tolkas som traditionell muslimsk klädsel som flyttar in i huset ”Europe” där de välkomnas in av en man som säger “Humanity first”. De tänder eld på huset och den välkomnande mannen tycks brinna inne. De springer därifrån och ses säga “islam first”.
Förutom att domstolen behöver inlevelseförmåga nog att bedöma om Jomshof haft i uppsåt att missakta alla muslimer, och inte endast islamister, behöver de även anta rollen som konstkritiker. Inte för att bilderna ska betraktas som konst, annat än i meningen att det finns olika sätt att tolka dem på. Vad visar bilderna, hur bör de tolkas, av vilka skäl kan någon tänkas dela dem? Kanske är konstkritiker fel titel, eftersom domstolen behöver slå fast svaret på dessa frågor med auktoritet nog att kunna döma Jomshof.
Richard Jomshof har aldrig tidigare delgetts misstanke om hets mot folkgrupp, trots att han i decennier har opinionsbildat mot islamism och varnat för massinvandringens konsekvenser. Har han genom dessa två satirbilder på något sätt frångått den linje han hållit i alla år? Eller är detta ett tecken i tiden, där domstolar tolkar lagen mer generöst än tidigare. I så fall kommer många fler att delges misstanke om hets mot folkgrupp framöver. Eller så handlar detta främst om satiriska bilder, inte om ord. Det återstår att se.
Men ligger det inte i satirens natur, att det ibland gör ont, eller att det till och med är syftet? Satir och karikatyrer är alltid orättvisa, alltid elaka mot någon. Det ska svida. Det är roligt, men balanserar på gränsen. Det har aldrig varit en konstform för de finkänsliga och lättkränkta. Men nu när dessa tycks få bestämma alltmer, är det kanske dags att avskaffa satiren som humorform. Åtminstone när det gäller makthavare utan humor, som är beredda att ta till våld.
För detta går helt i linje med den utveckling vi sett sedan lång tid. Jag har tidigare kallat det för ett skuggkalifat, eftersom alla vet att det finns, men få talar högt om det. Sedan Theo van Gogh, Kurt Westergaard, Lars Vilks och Salman Rushdie har den etablerade kulturvärlden lagt munkavle på sig själva, av rädsla för det överhängande terrorhotet. Koranbränninarna av Rasmus Paludan och Salwan Momika ledde till våldsamma reaktioner. I en nyligen presenterad utredning vill man ge polisen befogenhet att förbjuda sammankomster, såsom koranbränningar, om reaktionerna från våldsbejakande islamister eller islamistiska regimer anses hota rikets säkerhet. Inte för att sammankomsten i sig är hotfull, utan för att den svenska staten inte kan hantera reaktionen. Hot och våld tillåts villkora yttrandefriheten. Genom att lägga ett sådant ansvar i polisens händer, riskerar vi att utländska krafter – som muslimska stater – kan diktera vilka åsikter som får uttryckas på svenska gator och torg.
Incitamentet är tydligt: de som kan organisera sig tillräckligt våldsamt kan få staten att begränsa deras meningsmotståndares fri- och rättigheter. Ett hädelseförbud införs, men bara vad gäller islam.
Regeringen argumenterar förvisso att sådana åtgärder kan vara nödvändiga för att upprätthålla Sveriges säkerhet. Varifrån kommer hotet? Jo, från islamisterna som Richard Jomshof varnat för i decennier, men ändå är vänsterliberaler argare på honom än på dem som terroriserar oss alla. Med dessa lagförslag och rättsliga åtgärder mot offentliga personer som Jomshof, som uttrycker oro över islamismens växande inflytande, rör sig Sverige mot en framtid där yttrandefrihet och mötesfrihet inskränks under hot om våld.
När jag debatterade förslaget på den nya ordningslagen med advokaten och socialdemokraten Thomas Bodström tyckte han att det var toppen att begränsa fri- och rättigheterna för dem som kan få våldsverkarna att reagera. I går sprang han återigen islamisternas ärende i SVT Aktuellt, nu i polemik med PM Nilsson, och menade att de två satirbilderna var ett solklart fall av hets mot folkgrupp. Nilsson argumenterade, i likhet med vad jag har gjort, för att en fällning skulle innebära ett hädelseförbud vad gäller islam.
Att en tidigare socialdemokratisk justitieminister resonerar så är inte förvånande, även om det är förkastligt. Socialdemokraterna och de andra vänsterpartierna har en lång tradition av att blunda för islamismen, till och med i sina egna partiled.
Men Bodström har fel i sak. Islamism är inte en skyddsvärd minoritet, även om alltför många tycks ha fått för sig det. Hets mot folkgrupp-lagen ska skydda svaga grupper, inte våldsbejakande ideologier som omfattar hundratals miljoner människor. Islamism är en totalitär ideologi som aktivt arbetar för att underminera de värderingar som gjort våra samhällen fria. Så nej. det är inte de som kritiserar islamismen som hotar demokratin eller minoriteter, det är de som försöker tysta denna kritik som gör det. När vi tillåter lagstiftning som begränsar yttrandefriheten för att undvika islamistiska reaktioner, är det inte bara yttrandefriheten som försvagas, utan hela den demokratiska ordningen.
Problemet är, som sociologen Ruud Koopmans förklarar i vår intervju, att islamistisk extremism knappast är en marginell företeelse. I sin mångåriga forskning – sammanfattad i boken Islams forfaldne hus (Forlaget Pressto 2020) – visar han att fundamentalistiska och islamistiska attityder är mycket vanliga bland muslimer i Europa. Detta innebär att vi inte bara står inför en minoritetsrörelse, utan en betydande del av den muslimska befolkningen som har en världsbild som är oförenlig med de demokratiska värderingar som väst står för. Att ignorera detta, eller ännu värre, att tysta de som vågar tala om det, är inte bara ett misstag – det är ett svek mot de demokratiska ideal vi säger oss försvara.
Kanske bör man till och med få driva med dem som gång på gång terroriserar oss. Kanske bör man till och med få satirisera mördarna i islamistsekterna. Kanske är det inte bilder som är problemet, utan dem som mördar tecknare.
Men här är vi nu. Riksdagsledamöter som kan bli åtalade för hets mot folkgrupp för satirbilder, och ordningslagen ska användas för att skydda våldsverkarna. I toleransens namn, givetvis.
Ivar Arpi
På 700-talet ville ikonoklaster få kristna att sluta med bildkonst som de menade ledde till avgudadyrkan. En av deras efterföljare, Näthatsgranskaren, har nu anmält Richard Jomshof för hets mot folkgrupp, efter att han har delat två satirbilder på X. Dessa pekar enligt anmälarna ut “alla muslimska flyktingar som opålitliga och våldsamma terrorister, mordbrännare och våldtäktsmän”. Under tisdagen blev Jomshof formellt misstänkt och förhördes av Särskilda åklagarkammaren. Utgången kommer bli vägledande, om inte annat för hur satirbilder används.
Man kan tycka vad man vill om det, men man kan inte anklaga Richard Jomshof för att ha hållit sin kritik av islamism hemlig genom åren. I Kvartals Fredagsintervjun menade han att det också var detta som de båda satirbilderna han delat syftade på: "Det handlar om islamism, om man ska få kritisera det eller inte, och det handlar om yttrandefrihet."
Söker man på uttalanden han gjort om islamism genom åren får man lätt intrycket av att han inte tycker att det är något bra. Han tycks till och med ha varit konsekvent i sin kritik. Så varför har han inte utretts för hets mot folkgrupp tidigare?
Jomshof är förvisso musiker, men han har mig veterligen inte gjort några tematiska album om islamism. Nej, han har använt språket som pensel, om ni förlåter mig den pretentiösa metaforen, och avstått från mer konstnärliga uttryck. Skillnaden är alltså att han har delat satirbilder, vilka alltid saknar språkets precision. Han hävdar att hans syfte med delningen är att det som han ser det rör sig om islamister. Det blir upp till domstolen att avgöra om hans uppsåt var ett annat. Och om bilderna sprider missaktning mot hela gruppen muslimer. Om de kommer fram till att så är fallet behöver domstolen också avgöra om Jomshof “insåg” att bilderna kunde tolkas handla om muslimer i allmänhet, och att spridningen av dem i så fall syftade till missaktning mot hela gruppen. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke menar att det finns en risk att Jomshof döms för åtminstone ena bilden. Den föreställer en migrantfamilj iklädda vad som kan tolkas som traditionell muslimsk klädsel som flyttar in i huset ”Europe” där de välkomnas in av en man som säger “Humanity first”. De tänder eld på huset och den välkomnande mannen tycks brinna inne. De springer därifrån och ses säga “islam first”.
Förutom att domstolen behöver inlevelseförmåga nog att bedöma om Jomshof haft i uppsåt att missakta alla muslimer, och inte endast islamister, behöver de även anta rollen som konstkritiker. Inte för att bilderna ska betraktas som konst, annat än i meningen att det finns olika sätt att tolka dem på. Vad visar bilderna, hur bör de tolkas, av vilka skäl kan någon tänkas dela dem? Kanske är konstkritiker fel titel, eftersom domstolen behöver slå fast svaret på dessa frågor med auktoritet nog att kunna döma Jomshof.
Richard Jomshof har aldrig tidigare delgetts misstanke om hets mot folkgrupp, trots att han i decennier har opinionsbildat mot islamism och varnat för massinvandringens konsekvenser. Har han genom dessa två satirbilder på något sätt frångått den linje han hållit i alla år? Eller är detta ett tecken i tiden, där domstolar tolkar lagen mer generöst än tidigare. I så fall kommer många fler att delges misstanke om hets mot folkgrupp framöver. Eller så handlar detta främst om satiriska bilder, inte om ord. Det återstår att se.
Men ligger det inte i satirens natur, att det ibland gör ont, eller att det till och med är syftet? Satir och karikatyrer är alltid orättvisa, alltid elaka mot någon. Det ska svida. Det är roligt, men balanserar på gränsen. Det har aldrig varit en konstform för de finkänsliga och lättkränkta. Men nu när dessa tycks få bestämma alltmer, är det kanske dags att avskaffa satiren som humorform. Åtminstone när det gäller makthavare utan humor, som är beredda att ta till våld.
För detta går helt i linje med den utveckling vi sett sedan lång tid. Jag har tidigare kallat det för ett skuggkalifat, eftersom alla vet att det finns, men få talar högt om det. Sedan Theo van Gogh, Kurt Westergaard, Lars Vilks och Salman Rushdie har den etablerade kulturvärlden lagt munkavle på sig själva, av rädsla för det överhängande terrorhotet. Koranbränninarna av Rasmus Paludan och Salwan Momika ledde till våldsamma reaktioner. I en nyligen presenterad utredning vill man ge polisen befogenhet att förbjuda sammankomster, såsom koranbränningar, om reaktionerna från våldsbejakande islamister eller islamistiska regimer anses hota rikets säkerhet. Inte för att sammankomsten i sig är hotfull, utan för att den svenska staten inte kan hantera reaktionen. Hot och våld tillåts villkora yttrandefriheten. Genom att lägga ett sådant ansvar i polisens händer, riskerar vi att utländska krafter – som muslimska stater – kan diktera vilka åsikter som får uttryckas på svenska gator och torg.
Incitamentet är tydligt: de som kan organisera sig tillräckligt våldsamt kan få staten att begränsa deras meningsmotståndares fri- och rättigheter. Ett hädelseförbud införs, men bara vad gäller islam.
Regeringen argumenterar förvisso att sådana åtgärder kan vara nödvändiga för att upprätthålla Sveriges säkerhet. Varifrån kommer hotet? Jo, från islamisterna som Richard Jomshof varnat för i decennier, men ändå är vänsterliberaler argare på honom än på dem som terroriserar oss alla. Med dessa lagförslag och rättsliga åtgärder mot offentliga personer som Jomshof, som uttrycker oro över islamismens växande inflytande, rör sig Sverige mot en framtid där yttrandefrihet och mötesfrihet inskränks under hot om våld.
När jag debatterade förslaget på den nya ordningslagen med advokaten och socialdemokraten Thomas Bodström tyckte han att det var toppen att begränsa fri- och rättigheterna för dem som kan få våldsverkarna att reagera. I går sprang han återigen islamisternas ärende i SVT Aktuellt, nu i polemik med PM Nilsson, och menade att de två satirbilderna var ett solklart fall av hets mot folkgrupp. Nilsson argumenterade, i likhet med vad jag har gjort, för att en fällning skulle innebära ett hädelseförbud vad gäller islam.
Att en tidigare socialdemokratisk justitieminister resonerar så är inte förvånande, även om det är förkastligt. Socialdemokraterna och de andra vänsterpartierna har en lång tradition av att blunda för islamismen, till och med i sina egna partiled.
Men Bodström har fel i sak. Islamism är inte en skyddsvärd minoritet, även om alltför många tycks ha fått för sig det. Hets mot folkgrupp-lagen ska skydda svaga grupper, inte våldsbejakande ideologier som omfattar hundratals miljoner människor. Islamism är en totalitär ideologi som aktivt arbetar för att underminera de värderingar som gjort våra samhällen fria. Så nej. det är inte de som kritiserar islamismen som hotar demokratin eller minoriteter, det är de som försöker tysta denna kritik som gör det. När vi tillåter lagstiftning som begränsar yttrandefriheten för att undvika islamistiska reaktioner, är det inte bara yttrandefriheten som försvagas, utan hela den demokratiska ordningen.
Problemet är, som sociologen Ruud Koopmans förklarar i vår intervju, att islamistisk extremism knappast är en marginell företeelse. I sin mångåriga forskning – sammanfattad i boken Islams forfaldne hus (Forlaget Pressto 2020) – visar han att fundamentalistiska och islamistiska attityder är mycket vanliga bland muslimer i Europa. Detta innebär att vi inte bara står inför en minoritetsrörelse, utan en betydande del av den muslimska befolkningen som har en världsbild som är oförenlig med de demokratiska värderingar som väst står för. Att ignorera detta, eller ännu värre, att tysta de som vågar tala om det, är inte bara ett misstag – det är ett svek mot de demokratiska ideal vi säger oss försvara.
Kanske bör man till och med få driva med dem som gång på gång terroriserar oss. Kanske bör man till och med få satirisera mördarna i islamistsekterna. Kanske är det inte bilder som är problemet, utan dem som mördar tecknare.
Men här är vi nu. Riksdagsledamöter som kan bli åtalade för hets mot folkgrupp för satirbilder, och ordningslagen ska användas för att skydda våldsverkarna. I toleransens namn, givetvis.
Ivar Arpi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar