Det komplicerade islam

2024-10-14

Hon visar partiet på ett sunt förhållningssätt till islams dogmer

Magdalena Andersson bör ta chansen att vandra i Hjalmar Brantings fotspår. Gärna med Laila Naraghi som guide på färden.

Laila Naraghi skriver "befriande" om hur socialdemokratin bör förhålla sig till religiösa dogmer varifrån de än kommer. Laila är själv troende. Men att "tro" innebär att man "tror"; inte att man tvärsäkert vet, skriver hon i sin text i Tiden som Folkbladets Widar Andersson har läst.

Den 12 februari i år blev Jamal EL-Haj socialdemokraternas första politiska vilde. El-Haj föddes i Tripoli i Libanon 1960. Väl i Sverige och i S valde han att upprätthålla och utveckla relationerna med politiska islamister med kopplingar till terrorklassade organisationer.

Partiledaren Magdalena Andersson försvarade Jamal El-Haj in i det sista. I en partiledardebatt den 8 oktober 2023 hävdade Andersson att Jamal EL-Haj har "ägnat sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas." Ett uttalande som väl inte åldrats särskilt väl.

I det senaste numret av tidskriften Tiden skriver riksdagsledamoten Laila Naraghi (S) om en "fråga som gnager" i samband med turbulensen runt El-Haj: "Hur kommer det sig att jag - som svensk socialdemokrat och feminist, fostrad i detta parti - under lång tid förväntades försvara en väletablerad man med en konservativ religiös agenda?"

Det är befriande att Laila Naraghi lättar på det gnagande trycket inom sig. Frågorna behöver besvaras. Socialdemokratin behöver utvecklas.

Laila Naraghi skriver långt och innehållsrikt om svenska partiers svårigheter med att "hantera religiös konservatism, inte minst kopplat till islam." Hon levererar också en gedigen "varudeklaration" över sig själv med syftet att förhoppningsvis slippa att slippa det misstänkliggörande som "hänger som en blöt filt över politiska samtal som tangerar etnicitet och religion i allmänhet och Mellanöstern i synnerhet."

Laila Naraghi föddes i Teheran i Iran 1982. Hennes morfar var en jude från Wien som tog sig till Sverige på 1930-talet. Som sakkunnig hos utrikesminister Margot Wallström var hon en stolt medarbetare då Sverige erkände Palestina. "Hela mitt liv har präglats av den islamiska republikens diktatur", skriver hon.

Laila Naraghi anknyter till den tidiga S-ledaren Hjalmar Branting och den unga socialdemokratins stora insatser i motståndet mot den kristna kyrkans dogmer visavi vanligt folk då det begav sig mot slutet av 1800-talet. Samma klarsyn behövs nu gentemot islamistiska dogmer. Konstigare än så är det inte.

Hon påminner om S gamla "hövding" Hjalmar Branting som tog emot böter och fängelsestraff för partitidningens uppmaning till svenskarna att överge kristendomens dogmer. Rätt då av S och lika rätt nu när det gäller islams dogmer.

Laila Naraghi erbjuder sitt parti ett mer sunt värderingsladdat förhållningssätt till människor som kommer från islamska länder. Istället för att "gå vilse" i blyghet inför främmande religioner och i ett värnande av det "förtroende som många av de här svenskarna visat oss vid valurnorna (--) så bör vi påminna oss att det finns många muslimer som inget hellre vill än att se ett slut på de religiösa dogmernas diktatur." Magdalena Andersson bör ta chansen att vandra i Hjalmar Brantings fotspår. Gärna med Laila Naraghi som guide på färden.

En lärdom från söndagskvällens partiledardebatt är hur fel det är att jämställa antisemitism med islamofobi. Begreppet islamofobi är sprunget ur en ambition att relativisera det politiska och strukturella hatet mot judar som bland inneburit fasansfulla utrotningsförsök drivna av nazister, pogromer drivna av kommunister och terrorattacker drivna av islamister. Så ser det ut.

Politisk islam är en stor fara för mänskligheten. Det är ingen sjuklig "fobi" av stater och organisationer att göra vad man kan för att slå till mot och begränsa den politiska islamismens våldskapital.

Huvuddelen av världens alla runt två miljarder människor som lever i muslimska länder - eller som sökt sig till västvärlden för att slippa ifrån prästvälden, analfabetism och moralpoliser - har inget med politiskt islamistiskt våld att göra.

Därför behöver vi se till att hålla västvärlden så fri från politisk islamism som det bara är möjligt.

Det enda "sjukliga" i det här sammanhanget vore att sitta med armarna i kors och låta hedersförtryck, religiöst inspirerad/finansierad gängkriminalitet och antisemitiska normer breda ut sig i Sverige.

 Vänsterledaren Nooshi Dadgostar har det svårt med antisemitismen i sina led. Hon verkar dock vara beredd att göra vad hon kan för att ta itu med i vart fall de grövsta fallen. Det är bra. Hoppas hon har fullt stöd och uppslutning i sin ledningsgrupp.

En annan lärdom från söndagens partiledardebatt i SVT är att Sverigedemokraternas partiledare nu tydligt inser att han leder ett stort parti med en mycket sammansatt väljarskara. Oavsett hur hårdvinklad eller ej som bröllopsgästaffären är så har Jimmie Åkesson slagit in på en defensiv linje där han beklagar, ber om ursäkt och inser allvaret. Det normala för SD/Åkesson har annars varit att gå till attack mot media med flera när det avslöjas konstigheter i partiet. Nu, med en eventuell regeringsmedverkan om några år i siktet, vill det till att anpassa sina göranden och låtanden till de breda uppfattningsstråken i samhället. Och de uppfattningarna kan väl tolkas som att den som är tuffast mot gängkriminella bör vara väldigt noga med sina bröllopsgäster.

En tredje lärdom från partiledarsammandrabbningen i Agenda är att medan samarbetet mellan de tre borgerliga partierna och SD har inbyggda möjligheter för en breddning av borgerligheten ut om vanligt folk så har Magdalena Andersson ett lite svårare läge med sina möjliga bundsförvanter i C, V och MP. Förvisso är det så som Magdalena Andersson sa under debatten att det "är långt till nästa val". Socialdemokraterna vill som vanligt inte gärna binda upp sig vid andra partier långt i förväg. Vilket i det här läget nog är klokt. Men internt bör nog förberedelsesamtalen mellan partierna skruvas upp i intensitet. Ett eventuellt samarbete mellan de fyra partierna behöver när och om det presenteras bygga på samsyn i tunga frågor istället för på hot och hugg och slag á la tidigare tvångsmässiga Jökar och Dökar.

En halv lärdom avslutningsvis. Mentometerknappar är till för publiken och inte för de åtta på scenen.