Folket kommer i tredje hand!
Dagens politiska elit är som chatbottar!
Den uppmärksammade intervjun med kulturminister Jeanette Gustafsdotter tydliggör hur vi fått en samhällselit vars utmärkande drag är rädslan för att tänka självständigt. Frågan är vad det innebär för ett fritt samhälle, att den egenskap som premieras är förmågan att passa in i det för tillfället dominerande tänkandet, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Sällan har det talats så mycket om ”värdegrunder” och så lite om värderingar som i vår tid, trots att de senare rimligen bör ligga till grund för de förra. Men vad händer när värderingarna frikopplats från tankarna och i förlängningen också ifrån handlingarna – och kvar återstår de innehållslösa orden som varken säger något om tankarna eller om handlingarna?
Och vad händer med det fria samhället när människor inte vågar tänka ”fel”, och i konsekvensens namn än mindre ge uttryck för det påstått feltänkta? Vad händer med den som lever under ett sådant konstant förtryck – stagnerar hon intellektuellt så till den grad att hon inte ens reflekterar över vad som gått förlorat eller pågår en inre, tyst revolution?
Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen.
Några av svaren på dessa närmast existentiella frågor broderas med skicklig precision fram i Stina Oscarsons famösa intervju i Svenska Dagbladet med kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S). Emellertid är det inte vad Gustafsdotter svarar som är intressant, utan vad hon inte säger; kanske för att hon inte förmår eller för att hon inte vågar?
Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen; monotona upprepningar av inprogrammerade ord som svårligen kan betraktas som svar på ställda frågor, och efteråt den utmattande känslan av att vara mer förvirrad än innan kontakten togs.
Ett smakprov ur intervjun med kulturministern som syftar till att illustrerar ovannämnda (det är, ska medges, svårt att välja bland alla ”godbitar”):
Hur ser du i förhållande till det (föregående fråga rörde kulturarvet, min anm.) på den debatt som varit de senaste åren om att historien behöver uppdateras? Ska vi till exempel riva gamla stater som för vidare en kolonial syn eller byta porträtten så att det blir fler kvinnor?
För mig handlar det främst om mänskliga rättigheter.
Ja, men konkret. Ska man plocka bort en staty som vissa upplever som kränkande?
Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter.
Och då kan det vara rätt att plocka bort en staty, eller en tavla eller en bok?
Om det visar sig att den personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter så kan det vara rätt, ja. Men är otroligt noggrann med att vi ska inte sudda ut historien.
Men är det då rätt att plocka bort den?
Jag tror inte det finns ett rätt svar på det. Men mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt.
/…/ Du duckar hela tiden i de här frågorna.
Nej, men jag säga ärligt att jag inte tycker att det är så enkelt. Men min värdegrund är klar och tydlig.
Och vad är den, din värdegrund?
Alla människors lika rätt, oavsett vem du är, var du kommer ifrån. Alltid.
I den svenska självbilden ingår förmågan till kritiskt tänkande som en självklar beståndsdel. Det ackompanjeras av karaktärsdrag som rationalitet, vetenskaplighet och sunt förnuft. Det kritiska tänkandet betraktas som en central del av utbildningen i grundskolan, gymnasiet och i den högre utbildningen.
Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret
Men förmågan till kritiskt tänkande förutsätter en rad andra färdigheter för att ha relevans. För att kunna vara kritisk på ett ändamålsenligt vis behövs en kombination av gedigen sakkunskap i botten, generell bildning i mellanskiktet, och ett grundmurat mod att ifrågasätta det som uppfattas som oemotsägliga sanningar i toppen.
Det är ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något exempel.
Det paradoxala i Sverige är att vi å ena sidan tror oss efterfråga individer som besitter kritiskt tänkande, å andra sidan sällan premierar de som framför avvikande eller utmanande uppfattningar. Tvärtom, vilket inte minst den svenska hanteringen av invandringen och pandemin illustrerat, kan det sociala priset för den som framför en avvikande mening visa sig oöverstigligt högt.
Det är med andra ord ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något konkret exempel. Ändå har hon lyckats göra strålande karriär. Eller är det kanske just därför?
Jeanette Gustafsdotter, som tycks veta väldigt lite om kulturens förutsättningar, dilemman och behov, är visserligen socialdemokrat men man ska inte låta sig förledas av det. Risken är nämligen överhängande att en borgerlig minister hade kunnat haspla ur sig liknande plattityder i detta värdegrundsbesatta tidevarv, där den ”rätta” tanken ständigt utmanövrerar den ”fria” tanken.
Gustafsdotter är barn av sin tid. Det intervjun specifikt fångar är snarare hur politiken alltmer kommit att handla om paketering, om bilden av verkligheten, om att inte stöta sig med någon eller i vart fall inte med ”fel” grupp. Om att undvika minfältet.
Men frågan är vad som då istället går förlorat? Vill vi ha politiker som av rädsla för att göra fel avstår från möjligheten att åstadkomma något i linje med den egna övertygelsen? Eller har det gått så långt att det inte längre ens är ett val, alltså att människor på riktigt tror på sina egna floskler? Och borde inte politiken istället handla om att då och då faktiskt trampa i minfältet, att välja och därmed välja bort, att stå för något även när det innebär att en del kommer att uppröras och stötas bort?
I gyllene bokstäver, över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala, står det att läsa: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Kanske borde det kompletteras med något kring att våga tänka överhuvudtaget.
Dagens politiska elit är som chatbottar!
Den uppmärksammade intervjun med kulturminister Jeanette Gustafsdotter tydliggör hur vi fått en samhällselit vars utmärkande drag är rädslan för att tänka självständigt. Frågan är vad det innebär för ett fritt samhälle, att den egenskap som premieras är förmågan att passa in i det för tillfället dominerande tänkandet, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Sällan har det talats så mycket om ”värdegrunder” och så lite om värderingar som i vår tid, trots att de senare rimligen bör ligga till grund för de förra. Men vad händer när värderingarna frikopplats från tankarna och i förlängningen också ifrån handlingarna – och kvar återstår de innehållslösa orden som varken säger något om tankarna eller om handlingarna?
Och vad händer med det fria samhället när människor inte vågar tänka ”fel”, och i konsekvensens namn än mindre ge uttryck för det påstått feltänkta? Vad händer med den som lever under ett sådant konstant förtryck – stagnerar hon intellektuellt så till den grad att hon inte ens reflekterar över vad som gått förlorat eller pågår en inre, tyst revolution?
Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen.
Några av svaren på dessa närmast existentiella frågor broderas med skicklig precision fram i Stina Oscarsons famösa intervju i Svenska Dagbladet med kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S). Emellertid är det inte vad Gustafsdotter svarar som är intressant, utan vad hon inte säger; kanske för att hon inte förmår eller för att hon inte vågar?
Den som någon gång chattat med en digital kundtjänstmedarbetare lär sannolikt känna igen stilen; monotona upprepningar av inprogrammerade ord som svårligen kan betraktas som svar på ställda frågor, och efteråt den utmattande känslan av att vara mer förvirrad än innan kontakten togs.
Ett smakprov ur intervjun med kulturministern som syftar till att illustrerar ovannämnda (det är, ska medges, svårt att välja bland alla ”godbitar”):
Hur ser du i förhållande till det (föregående fråga rörde kulturarvet, min anm.) på den debatt som varit de senaste åren om att historien behöver uppdateras? Ska vi till exempel riva gamla stater som för vidare en kolonial syn eller byta porträtten så att det blir fler kvinnor?
För mig handlar det främst om mänskliga rättigheter.
Ja, men konkret. Ska man plocka bort en staty som vissa upplever som kränkande?
Alltså, jag tycker det är jättesvårt. Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter.
Och då kan det vara rätt att plocka bort en staty, eller en tavla eller en bok?
Om det visar sig att den personen som är på statyn har gjort övergrepp mot mänskliga rättigheter så kan det vara rätt, ja. Men är otroligt noggrann med att vi ska inte sudda ut historien.
Men är det då rätt att plocka bort den?
Jag tror inte det finns ett rätt svar på det. Men mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt.
/…/ Du duckar hela tiden i de här frågorna.
Nej, men jag säga ärligt att jag inte tycker att det är så enkelt. Men min värdegrund är klar och tydlig.
Och vad är den, din värdegrund?
Alla människors lika rätt, oavsett vem du är, var du kommer ifrån. Alltid.
I den svenska självbilden ingår förmågan till kritiskt tänkande som en självklar beståndsdel. Det ackompanjeras av karaktärsdrag som rationalitet, vetenskaplighet och sunt förnuft. Det kritiska tänkandet betraktas som en central del av utbildningen i grundskolan, gymnasiet och i den högre utbildningen.
Socialdemokraterna älskar makten – men inte ansvaret
Men förmågan till kritiskt tänkande förutsätter en rad andra färdigheter för att ha relevans. För att kunna vara kritisk på ett ändamålsenligt vis behövs en kombination av gedigen sakkunskap i botten, generell bildning i mellanskiktet, och ett grundmurat mod att ifrågasätta det som uppfattas som oemotsägliga sanningar i toppen.
Det är ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något exempel.
Det paradoxala i Sverige är att vi å ena sidan tror oss efterfråga individer som besitter kritiskt tänkande, å andra sidan sällan premierar de som framför avvikande eller utmanande uppfattningar. Tvärtom, vilket inte minst den svenska hanteringen av invandringen och pandemin illustrerat, kan det sociala priset för den som framför en avvikande mening visa sig oöverstigligt högt.
Det är med andra ord ingen slump att kulturministern på frågan om hon någonsin tvingats ta ställning i en fråga som har kostat henne någonting på riktigt inte kan komma på något konkret exempel. Ändå har hon lyckats göra strålande karriär. Eller är det kanske just därför?
Jeanette Gustafsdotter, som tycks veta väldigt lite om kulturens förutsättningar, dilemman och behov, är visserligen socialdemokrat men man ska inte låta sig förledas av det. Risken är nämligen överhängande att en borgerlig minister hade kunnat haspla ur sig liknande plattityder i detta värdegrundsbesatta tidevarv, där den ”rätta” tanken ständigt utmanövrerar den ”fria” tanken.
Gustafsdotter är barn av sin tid. Det intervjun specifikt fångar är snarare hur politiken alltmer kommit att handla om paketering, om bilden av verkligheten, om att inte stöta sig med någon eller i vart fall inte med ”fel” grupp. Om att undvika minfältet.
Men frågan är vad som då istället går förlorat? Vill vi ha politiker som av rädsla för att göra fel avstår från möjligheten att åstadkomma något i linje med den egna övertygelsen? Eller har det gått så långt att det inte längre ens är ett val, alltså att människor på riktigt tror på sina egna floskler? Och borde inte politiken istället handla om att då och då faktiskt trampa i minfältet, att välja och därmed välja bort, att stå för något även när det innebär att en del kommer att uppröras och stötas bort?
I gyllene bokstäver, över ingången till aulan i universitetshuset i Uppsala, står det att läsa: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Kanske borde det kompletteras med något kring att våga tänka överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar