Barnkonventionens historia
(Själva konventionen
kommer nedanför historiken)
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Bakom de här viktiga bestämmelserna om barns rättigheter ligger många års arbete.
1923 - Deklarationen om barns rättigheter
Det banbrytande dokumentet "Deklarationen om barns rättigheter" skrevs av Eglantyne Jebb, Rädda Barnens grundare, och erbjuder fem grundläggande punkter beträffande barns rättigheter. Internationella Rädda Barnen antog deklarationen och arbetade för att få NF (Nationernas Förbund) att anta den. Och det skedde också, i Genève den 26 september 1924.
1945 - Signerandet av FN:s stadgar
FN:s stadgar signerades i San Francisco och trädde i kraft den 24 oktober 1945. Ingressen säger att FN ska återupprätta tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på människans värdighet och värde och på allas lika rättigheter. FN ska främja universell respekt för och tillgodoseende av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla oavsett ras, kön, språk eller religion.
1946 - UNICEF bildas
Efter andra världskriget bildade FN UNICEF (United Nations International Children’s Emergency Fund) för att hjälpa alla de barn som var på flykt efter all förödelse. Målet för det nyetablerade UNICEF var att tillgodose barnens akuta behov av mat, tak över huvudet, kläder och hälsovård. 1953 beslutade FN att UNICEF skulle bli en permanent del av FN-systemet och tog bort orden International och Emergency från organisationens namn, men behöll alla bokstäverna i förkortningen. UNICEF blev FN:s barnfond (United Nations Children's Fund). UNICEF fortsatte arbeta för barn i katastrofer, men organisationens mål förändrades i takt med de utmaningar som kom med globaliseringen.
1948 - FN:s deklaration om mänskliga rättigheter
FN:s deklaration om mänskliga rättigheter antogs av generalförsamlingen som en gemensam standard att uppnå för alla människor. Även om deklarationen inte är lagligt bindande är den inflytelserik och är idag tillgänglig på 366 språk. Den enda delen av deklarationen som hänvisar till barn är artikel 45 som säger att mödrar och barn har rätt till speciellt skydd och att alla barn, oavsett om de är födda inom eller utanför äktenskapet har samma rättigheter.
1959 - Deklarationen om barns rättigheter
Med Genèvekonventionen från 1924 och deklarationen om mänskliga rättigheter som grund antog FN:s generalförsamling en deklaration om barns rättigheter (resolution 1386). 1959 års deklaration vädjar till föräldrar, enskilda män och kvinnor, frivilliga organisationer, och lokala och nationella myndigheter att erkänna barnets rättigheter och se till att de följs genom lagstiftning och andra metoder. Många av dagens grundläggande principer för att skydda barn tas upp i redan i den här deklarationen: att ha barnens bästa i åtanke, rätten till namn och nationalitet, rätten till näringsrik mat, bostad, hälsovård, rätten till lek, en grundläggande utbildning som är gratis samt skydd mot skadligt arbete.
1966 - Två nya internationella överenskommelser
Den 16 december 1966 antogs två nya överenskommelser av FN:s generalförsamling och blev del av den internationella överenskommelsen om mänskliga rättigheter. Artikel tre i överenskommelsen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter fokuserar på att skydda barn från exploatering och artikel tolv säger att grundläggande utbildning måste vara gratis för alla. Artikel 24 iöverenskommelsen om medborgerliga och politiska rättigheter belyser rätten för alla barn att registreras vid födseln och få ett namn. Den 23 mars trädde båda överenskommelserna i kraft. De nämns också i inledningsparagraferna i barnkonventionen.
1978 - Första utkastet till barnkonventionen
1978 förberedde sig de olika barnrättsorganisationerna för "det internationella barnåret", vilket användes som en plattform för att propagera för ett lagligt bindande dokument som skulle försäkra att regeringar tillgodoser barns rättigheter. Polens regering gick först i denna fråga och föreslog ett utkast till barnkonventionen. 1979 tillsatte FN en arbetsgrupp som skulle bygga vidare på utkastet. Gruppen bestod av regeringsrepresentanter, grupper från civilsamhället, fristående experter på mänskliga rättigheter och olika FN-organ. Arbetet varade till 1989 när konventionen enhälligt antogs av generalförsamlingen.
1989 - Barnkonventionen
Många års arbete för att utveckla ett enhälligt uttalande om barns rättigheter resulterade i barnkonventionen. Barnkonventionen är mer än bara en deklaration om idéer. Det är ett lagligt bindande dokument som övervakas av FN:s barnrättskommitté. Konventionen antogs enhälligt och öppnades av generalförsamlingen för signering och ratificering. För första gången var barns intressen uttryckligen formulerade i form av mänskliga rättigheter. Barnkonventionen trädde i kraft den 2 september 1990.
1990 - Världstoppmötet för barn
Deklarationen om barns överlevnad, skydd och utveckling skrevs under vid detta möte, där man även deklarerade att ”Världssamfundets strävan efter barns välbefinnande speglas i barnkonventionen, vilken enhälligt antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionen sätter en internationell standard för hur man ska skydda barn mot försummelse, misshandel och exploatering, så väl som garantera dem deras grundläggande mänskliga rättigheter, inklusive överlevnad, utveckling och fullständigt deltagande i socialt och kulturellt liv, utbildning och annat som är nödvändigt för deras individuella utveckling. Deklarationen från världstoppmötet ber alla regeringar att så snabbt som möjligt ratificera och implementera barnkonventionen.”
Barnkonventionen trädde i kraft den 2 september 1990 sedan den hade ratificerats av 20 stater.
1991 - FN:s kommitté för barnets rättigheter
Barnkonventionens 43:e artikel nämner etablerandet av en kommitté för barns rättigheter som ska undersöka och övervaka vilka framsteg som görs av länderna beträffande deras åtagande om barns rättigheter. Kommittén består av 18 fristående experter utvalda av FN genom hemlig omröstning. Varje land får nominera en person och man eftersträvar att alla regioner i världen ska vara representerade. Alla länder som har ratificerat konventionen måste avlägga rapport till kommittén och de uppmuntras att se över sina utmaningar såväl som sina framsteg. De första valen till kommittén gjordes den 1 mars 1991.
2000 - Två viktiga tillägg till barnkonventionen
Två tillägg till barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 25 maj år 2000. Tilläggsprotokollet om barn i krig försöker begränsa användandet av barn i krig och höja minimiåldern för rekryterandet till väpnade styrkor till 18 år.Tilläggsprotokollet om trafficking av barn, barnprostitution och barnpornografi innehåller detaljerade krav på att göra brott mot barns rättigheter kriminellt. Det sätter standard för förebyggande, skydd av offer och bestraffning av förövare, samt erbjuder ett ramverk för internationellt samarbete i dessa frågor. Båda tilläggsprotokollen trädde i kraft 2002.
2000 - FN:s millennietoppmöte
I september 2000 hölls ett FN-toppmöte för att planera för nästa århundrade. Millenniedeklarationen säger att alla världens ledare ”har en plikt mot alla världens människor, särskilt de mest sårbara och framförallt världens barn, som ju framtiden tillhör den generation som ska arbeta för utveckling, fred och mänskliga rättigheter. Deklarationen skrevs under av 189 länder och satte 2015 som mål för genomförandet av millenniemålen.
2001 - Förberedelser för barntoppmötet
I FN:s huvudkvarter i New York samlades 404 unga delegater, 8-18 år gamla, för att förbereda ett speciellt möte om barn. På barnforumet diskuterades hur regeringar, organisationer och barn kan arbeta tillsammans för att göra världen till en bättre plats för alla. 13-åriga Gabriela Azurduy Arrieta från Bolivia och 17-åriga Audrey Cheynut från Monaco valdes för att tala inför FN och presentera sitt budskap: ”En värld anpassad för oss”.
2002 - FN:s speciella toppmöte om barn
Den 8 maj 2002 skrevs historia, då två delegater från barnforumet tilltalade FN:s generalförsamling vid ett speciellt toppmöte för barn. Detta var första gången som barn direkt tilltalade generalförsamlingen. Vid avslutandet av mötet antog 190 länder en deklaration och en handlingsplan med namnet ”A world fit for children”. Den nya agendan – för och med barn – fokuserar på fyra huvudsakliga punkter: att främja ett hälsosamt liv, erbjuda kvalitativ utbildning för alla, skydda barn mot utnyttjande, exploatering och våld samt att bekämpa hiv och aids.
2005 - Världstoppmöte och möte om barn
I en rapport om resultatet av toppmötet 2005 ber FN:s generalförsamling alla stater att överväga att ratificera barnkonventionen och tilläggsprotokollen. Dokumentet ber också att länderna ska vidta nödvändiga åtgärder för att undvika att barn rekryteras till väpnade styrkor och att göra sådan rekrytering brottslig.
2006 - Rapport om våld mot barn
FN:s generalsekreterares rapport om våld mot barn gjordes med stöd av kommissionären för barns rättigheter, UNICEF och världshälsoorganisationen (WHO). Rapporten studerar våldet mot barn världen över och rekommenderar handling för att komma tillrätta med det. FN:s generalförsamling bad om studien som ett led i arbetet med barnkonventionen år 2001 och resultatet kom den 20 november 2006.
2011 - Ett tredje tilläggsprotokoll
Den 2 november 2011 antogs ett tredje tilläggsprotokoll till barnkonventionen av FN:s generalförsamling. Det ger barn möjlighet att lämna in klagomål till FN:s barnrättskommitté om deras rättigheter kränkts och de inte haft möjlighet att få upprättelse i hemlandet.
2018 - Barnkonventionen röstas igenom som lag
Den 13 juni 2018 röstade Sveriges riksdag ja till att göra barnkonventionen till lag. Barnkonventionen kommer att bli inkorporerad i svensk lag och börjar gälla från 1 januari 2020. Dessutom har man även beslutat om fortsatt transformering av barnkonventionen i andra lagar, så att relevanta lagar ändras och anpassas till konventionens bestämmelser.
Förutom det mer lagtekniska arbetet kommer ett kunskapslyft att genomföras, för att öka kunskapen om barnkonventionen bland barn och unga, i kommuner, landsting och statliga myndigheter. Utbildning och ökad kompetens är en förutsättning för ett bättre genomslag. En vägledning kommer också att tas fram för att underlätta hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas.
2020 - Barnkonventionen svensk lag
Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Ett resultat av bland annat UNICEF Sveriges opinionsbildande arbete.
FN:s konvention om barnets rättigheter består av 54 artiklar. Nedan presenteras de i en förkortad version och alla artiklar tas inte upp i texten.
Artikel 1
Ett barn – det är varje människa under 18 år.
Artikel 2
Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras.
Artikel 3
Barnets bästa ska alltid komma i första rummet.
Artikel 4
Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina tillgängliga resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka lösningar genom internationellt samarbete.
Artikel 5
Föräldrarna har det yttersta ansvaret för barnet och ska utifrån utvecklingen av barnets egen förmåga säkerställa att det får kännedom om och hjälp i att utöva sina rättigheter.
Artikel 6
Varje barn har rätt att överleva och att utvecklas.
Artikel 7-8
Barnet har rätt till ett namn och en nationalitet. Barnet har rätt, så långt det är möjligt, att få veta vilka föräldrarna är. En stat får inte ta ifrån barnet dess namn eller nationalitet.
Artikel 9
Barnet ska inte hållas åtskilt från sina föräldrar mot sin vilja, utom när det är för barnets bästa. Barn som inte bor med båda föräldrarna ska ha rätt att träffa båda två regelbundet.
Artikel 10
Ansökningar från familjer som vill återförenas över statsgränser ska behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt.
Artikel 11
Ett barn får inte föras bort eller hållas kvar i utlandet utan tillstånd. Staten ska ingå avtal med andra länder för att bekämpa detta.
Artikel 12–15
Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör barnet ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras.
Artikel 16
Varje barn har rätt till sin privat- och familjeliv, hem och post och ska skyddas mot ingripanden i dessa. Varje barn ska också skyddas mot angrepp på sin heder och sitt anseende.
Artikel 17
Alla barn har rätt att ta del av information från massmedia, som syftar till att främja deras välfärd och utveckling. Massmedia ska därför uppmuntras att sprida information särskilt riktad till barn, samarbeta över gränserna, producera barnböcker, sprida information på minoritetsspråk samt skydda barn mot skadligt innehåll.
Artikel 18
Båda föräldrarna har gemensamt det primära ansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Barnet bästa ska för dem komma i första rummet.
Artikel 19
Barnet har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och mot vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller andra vårdnadshavare.
Artikel 20–21
Barnet, som berövats sin familjemiljö, ska ha rätt till alternativ omvårdnad. Vid adoption ska staterna säkerställa barnets bästa i enlighet med gällande lagar.
Artikel 22
Flyktingbarnet har rätt till skydd och hjälp om det kommer ensamt eller tillsammans med föräldrar eller annan person.
Artikel 23
Alla barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som gör det möjligt för dem att delta aktivt i samhället.
Artikel 24
Barnet har rätt till hälso- och sjukvård. Alla länder ska arbeta för att minska spädbarnsdödligheten och bekämpa sjukdomar och undernäring och avskaffa traditionella, hälsofarliga sedvänjor. Gravida och nyblivna mammor har rätt till hälsovård.
Artikel 25
Ett barn som har omhändertagits för vård, skydd eller behandling har rätt att få sin behandling och sitt omhändertagande granskat på regelbunden basis.
Artikel 26 och 27
Varje barn har rätt till den levnadsstandard som är skälig för att trygga barnets utveckling. Föräldrarna har huvudsakligen ansvaret för detta, men om de inte klarar av det, måste staten se till att det finns stödprogram för att säkerställa detta. Även barnets sociala trygghet ska säkerställas med tex socialförsäkringar som ska ges till familjer beroende på vilka tillgångar de har.
Artikel 28–29
Barnet har rätt till gratis grundskoleutbildning. Undervisningen bör förbereda barnet för livet, utveckla respekt för mänskliga rättigheter och fostra i en anda av förståelse, fred, tolerans och vänskap mellan folken.
Artikel 30
Barnet, som tillhör minoritetsgrupper eller ursprungsbefolkningar, har rätt till sitt språk, sin kultur och religion.
Artikel 31
Barnet har rätt till lek, vila och fritid.
Artikel 32
Barnet har rätt att skyddas mot ekonomiskt utnyttjande samt mot hårt arbete som skadar eller hindrar barnets skolgång och äventyrar barnets hälsa.
Artikel 33
Barnet har rätt att skyddas från olaglig användning av narkotika.
Artikel 34
Barnet har rätt att skyddas mot alla former av sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi.
Artikel 35
Bortförande, försäljning eller handel med barn ska förhindras.
Artikel 37
Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning. Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Barnet får inte bestraffas med livstids fängelse eller dödsstraff. Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt. Barnet har rätt att snarast möjligt få juridisk hjälp. Barnet i fängelse har rätt till kontakt med och besök av sin familj.
Artikel 38
Konventionsstater skall vidta alla lämpliga åtgärder för att tillförsäkra att barn under 18 år inte deltar i väpnade konflikter. Barn får inte heller användas eller rekryteras av gerillarörelser m.fl.
Artikel 39
Barnet som blivit offer för vanvård, utnyttjande, försummelse, tortyr, väpnade konflikter eller annan omänsklig behandling har rätt till rehabilitering och social återanpassning.
Artikel 40
Barnet, som är anklagat för brott eller blivit dömt för straffbara handlingar, har rätt till en behandling som främjar barnets känsla för värdighet och för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Artikel 41
Rättigheterna i konventionen gäller inte om andra nationella lagar ger barnet större möjligheter att förverkliga rättigheterna.
Artikel 42
De stater som anslutit sig till konventionen åtar sig att göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland vuxna och barn.
Artikel 43–45
Bestämmelser om hur alla länder som anslutit sig till konventionen ska arbeta för att förverkliga den. En övervakningskommitté inom FN granskar konventionsstaternas rapporter. FN-organ och frivilligorganisationer kan också delta med information till FN.
Artikel 46–54
Regler om hur stater kan ansluta sig till konventionen och när dessa börjar gälla. En reservation som strider mot denna konventions ändamål och syfte skall inte tillåtas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar