Vänsterfolket försöker hysteriskt mörka att hederskultur i allmänhet och könsstympning i synnerhet har etniska dimensioner.
I ren panik tar de till Whatabotismens idiotiska argument för att omfokusera från könsstympningens härkomst.
Därför är det så tyst från vänstern om könsstympning
”Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism” skriver Jakob Sjölander.
Kampen mot kvinnlig könsstympning har kommit av sig de senaste åren. Man kunde nästan få för sig att problemet är löst, trots att cirka 100.000 kvinnor i Sverige går runt med sönderskurna kön.
Varför denna tystnad? Skälet är att vänstern inte gör sitt jobb. Vänstern påstår sig vara de som står upp mot orättvisor och kvinnoförtryck. Och de är de ju också, på sätt och vis. Ofta har de problem att identifiera orättvisor, men det är en annan sak. Hur kommer det sig att vänstern övergivit de könsstympade kvinnorna?
Vid första ögonkast borde engagemanget vara självklart. Orättvisan är uppenbar. Brottet drabbar kvinnor och invandrare, vänsterns favoritgrupper. Könsstympning är en patriarkal och traditionell företeelse, sådant vänstern annars tycker om att spotta på.
Det främsta skälet till vänsterns oförmåga att stå upp mot könsstympandet är att man inte får säga något styggt om specifika invandrare, då det kan misstas för kritik av invandrare i allmänhet. Detta trots att den absoluta majoriteten av invandrare finner könsstympning lika vidrigt som svenskar. Det är särskilt svårt för vänstern att stå upp för invandrare när förövarna också är invandrare. Här blir det kortslutning.
Det går inte att erkänna att invandrare kan vara förövare, åtminstone om man inte kan skylla på västerländsk kolonialism. Denna svårighet syns i vänsterns oförmåga att ta itu med eller ens erkänna att sådant som gangstervåld, klanvälde, och hederskultur existerar.
Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism.
Det andra skälet för vänsterns slapphänthet är transfrågan. Idag är det inte bara invandrare som stympar sina barn, utan även svenska medelklassföräldrar och den svenska staten. Det är svårt att kritisera andra för sådant man själv gör.
Även i transfrågan handlar det om vidskepligheter, mer specifikt om att folk föds i ”fel” kropp, och att detta kan avhjälpas med kirurgi. Denna tro har blivit högsta mode, och i vissa samhällssegment har de som känner sig drabbade ökat med tusentals procent. Barn och unga förklarar sig nu vara trans som de tidigare kallade sig punkare beatniks, eller hippies. Till skillnad från dessa grupper är dock inträdesbiljetten till transkulten dyr, och det är en enkelbiljett.
Precis som med invandrares könsstympning drivs transpersonerna av social press från omgivningen, och övergreppet framstår därför ofta som ”frivillig.” Detta är ett kryphål som egentligen stängts av 80-talets kloka lagstiftare.
Den svenska lagen mot könsstympning (1982:316, paragraf 1) säger: ”Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.” Det är dags att vi börjar följa denna lag, och ser till att lagen gäller lika för alla. Både invandrarkvinnor och vilsna svenska tonåringar har rätt till vårt beskydd.
Vänstern – gör ert jobb för en gångs skull! Var är ni? Här har ni en riktigt patriarkal orättvisa att stångas med!
”Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism” skriver Jakob Sjölander.
Kampen mot kvinnlig könsstympning har kommit av sig de senaste åren. Man kunde nästan få för sig att problemet är löst, trots att cirka 100.000 kvinnor i Sverige går runt med sönderskurna kön.
Varför denna tystnad? Skälet är att vänstern inte gör sitt jobb. Vänstern påstår sig vara de som står upp mot orättvisor och kvinnoförtryck. Och de är de ju också, på sätt och vis. Ofta har de problem att identifiera orättvisor, men det är en annan sak. Hur kommer det sig att vänstern övergivit de könsstympade kvinnorna?
Vid första ögonkast borde engagemanget vara självklart. Orättvisan är uppenbar. Brottet drabbar kvinnor och invandrare, vänsterns favoritgrupper. Könsstympning är en patriarkal och traditionell företeelse, sådant vänstern annars tycker om att spotta på.
Det främsta skälet till vänsterns oförmåga att stå upp mot könsstympandet är att man inte får säga något styggt om specifika invandrare, då det kan misstas för kritik av invandrare i allmänhet. Detta trots att den absoluta majoriteten av invandrare finner könsstympning lika vidrigt som svenskar. Det är särskilt svårt för vänstern att stå upp för invandrare när förövarna också är invandrare. Här blir det kortslutning.
Det går inte att erkänna att invandrare kan vara förövare, åtminstone om man inte kan skylla på västerländsk kolonialism. Denna svårighet syns i vänsterns oförmåga att ta itu med eller ens erkänna att sådant som gangstervåld, klanvälde, och hederskultur existerar.
Något säger mig att man hade varit betydligt handlingskraftigare om det var Jimmie Åkesson som sprang runt och knipsade av invandrarkvinnors blygdläppar. Vänsterfolk tillåter att invandrare utsätts för vilken ondska som helst så länge de själva slipper misstänkas för rasism.
Det andra skälet för vänsterns slapphänthet är transfrågan. Idag är det inte bara invandrare som stympar sina barn, utan även svenska medelklassföräldrar och den svenska staten. Det är svårt att kritisera andra för sådant man själv gör.
Även i transfrågan handlar det om vidskepligheter, mer specifikt om att folk föds i ”fel” kropp, och att detta kan avhjälpas med kirurgi. Denna tro har blivit högsta mode, och i vissa samhällssegment har de som känner sig drabbade ökat med tusentals procent. Barn och unga förklarar sig nu vara trans som de tidigare kallade sig punkare beatniks, eller hippies. Till skillnad från dessa grupper är dock inträdesbiljetten till transkulten dyr, och det är en enkelbiljett.
Precis som med invandrares könsstympning drivs transpersonerna av social press från omgivningen, och övergreppet framstår därför ofta som ”frivillig.” Detta är ett kryphål som egentligen stängts av 80-talets kloka lagstiftare.
Den svenska lagen mot könsstympning (1982:316, paragraf 1) säger: ”Ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) får inte utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte.” Det är dags att vi börjar följa denna lag, och ser till att lagen gäller lika för alla. Både invandrarkvinnor och vilsna svenska tonåringar har rätt till vårt beskydd.
Vänstern – gör ert jobb för en gångs skull! Var är ni? Här har ni en riktigt patriarkal orättvisa att stångas med!
Försöket:
För nitton år sedan, den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal, tjugosex år gammal, av sin far. Ett par månader tidigare hade Fadime i ett tal i riksdagen sagt ”Oavsett vilken kulturell bakgrund man har, bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”
Fadime är tyvärr långt ifrån ensam om att ha mördats i Sverige i hederns och familjens namn, hon är en av många. Hedersvåldet utövas med hjälp av kollektiva kontrollmekanismer och sanktioneras många gånger av släkt och omgivning. Hederskulturen bygger på föreställningen att vi inte är individer, utan bara en del av familjen eller släkten. Att familjens rykte är viktigare än vår egen vilja.
För oss i Vänsterpartiet är det här inte någon fråga vid sidan om jämlikhets- eller jämställdhetspolitiken. Det är en fråga mitt i den. Inga tjejer eller killar i Sverige tillhör sin släkt eller sin familj. Det finns inget försvar för det. Alla ska kunna bestämma över sitt eget liv och med vem de vill gifta sig. Hedersförtrycket visar att vi är långtifrån klara. Att bekämpa hederskultur är i grunden en fråga om att skydda människors frihet. Det är främst flickor och kvinnor som drabbas, men även pojkar är utsatta och en särskilt utsatt grupp är hbtqi-personer.
Eftersom många tvingas foga sig i förtrycket behöver det inte alltid sluta med fysiskt våld. Det kan göra det svårt att upptäcka. När är det bara en snäll storebror som följer med till badstranden för att lillasyster är för liten för att gå själv – och när går det över till övervakning?
Det är inte heller bara något som polisen och hårdare lagar kan lösa. Det kräver hela samhällets uppmärksamhet. Ofta är det den gemensamma välfärden som står för de öppna ögonen. De finns i skolan, i socialtjänsten. Det behövs tillräckliga resurser för att arbeta med att fånga upp dem som förtrycks. Men det ligger också i allas vårt ansvar som helsingborgare och medmänniskor.
Könsdiskriminering, förtryck och våld ska kallas och ses för vad det är – inte tillåtas och kamoufleras bakom kulturella och/eller religiösa regler och ritualer. Samhället ska vara aktivt i att påverka värderingar och vara tydlig med att beteenden som hedersförtryck inte hör hemma i vare sig Helsingborg eller någon annanstans.
Vi har alla ett ansvar för att inte blunda. För Fadimes skull och för alla andra som levt och lever under hedersförtryck. Hedersförtryck och hederskultur ska och måste bekämpas.
Inte ett ord om kopplingen till invandringen från Mellanöstern och Afrika! – Inte ett enda ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar