GP om islam

 

Vi måste hitta ett sätt att tala om islam!

Den muslimska världen lider av allvarliga tillkortakommanden. Ska islam kunna fylla en konstruktiv roll i Europa i stället för motsatsen behövs aktiva åtgärder för att få fram en moderniserad, europeisk form av religionen.

KD-ledaren Ebba Busch har fått utstå kritik efter en intervju i DN i veckan där hon slog fast islam i Europa måste praktiseras på ett sätt som är förenligt med europeiska värderingar. Hon formulerade sig drastiskt: ”Europa kommer gå förlorat” om vi inte står upp mot ett utövande av islam som är oförenligt med europeiska värderingar.

Det Busch avser är åsikter i delar av den muslimska världen, som att homosexuella förtjänar döden eller att hedersvåld mot kvinnor är legitimt, praktiker som går att hitta stöd för i den muslimska rättsskipningen Sharia.

Frågan är både komplicerad och känslig. Man bör för det första ha klart för sig att islam kan utövas och tolkas på många olika sätt. Att vara ”kulturell muslim”, som exempelvis centerledaren Muharrem Demirok beskriver sig själv, behöver inte ens innebära att du är troende. Det är snarast ett uttryck för att du är uppväxt i en muslimskt präglad miljö eller familj. Det är ett förhållningssätt som stämmer in på en stor grupp svenskar med bakgrund i muslimska länder.

Sedan finns det mer moderat troende muslimer och mer bokstavstroende. De senare brukar benämnas ”islamister”. De vill att religionen ska vara den överordnade principen i samhället. I praktiken rör det sig om en glidande skala eftersom islam inte skiljer på världslig och religiös ordning på samma sätt som kristendomen.

Det andra man behöver ha klart för sig är att islam inte är samma sak som kristendom. Det är lätt för sekulära svenskar att se all religion som varianter på samma sak. Men religioner har formats historiskt på väldigt olika sätt.

Det är inte oväsentligt att profeten Mohammed levde i en beduinmiljö som präglades av stamkrig och själv verkade som krigsherre. Detta medan Jesus var en kringvandrande profet i Romarriket som predikade icke-våld. Det är inte heller oväsentligt att Koranen bokstavligen betraktas som Guds ord medan Bibeln är en lång antologi av berättelser med olika författare.

Innehållet i de heliga skrifterna är trots det inte så avgörande som man kan tro. Av större betydelse är den historia som format religionerna. Många av de problem som i dag förknippas med islam – klaner, våld, kvinnoförtryck – är snarast uttryck för den kultur som islam växte fram inom. Islam var delvis ett försök att komma till rätta med problemen. Men precis som andra religioner tvingades islam anpassa sig till de sociala förutsättningar som fanns där religionen uppstod.

Islam bredde ut sig i länder som saknade en stark centralmakt och har därför på ett helt annat sätt än kristendomen behövt alliera sig med klanstrukturer. Islam är därför också en betydligt mer decentraliserad religion där varje imam har stort självbestämmande.

Kristendomen kom tvärtom att formas av det för sin tid urbana romarriket och katolska kyrkan blev starkt centraliserad. Kyrkan fick både möjlighet och anledning att bekämpa klanstrukturer när den expanderade.

Än mer avgörande är att kristendomen tvingats till långtgående reformer, först med Reformationen på 1400- och 1500-talen och sedan av Upplysningen på 1700-talet och välfärdssekulariseringen på 1900-talet. I merparten av västvärlden – och i synnerhet i protestantiska länder – betraktar vi i dag religion som en privatsak, något som är fullständigt onaturligt inom islam.

I en serie artiklar i Kvartal diskuterar Henrik Höjer den holländske Sociologen Ruud Koopmans, professor vid Humboldtuniversitetet i Berlin, och expert på muslimsk integration i väst. Till skillnad från islamologer, som anlägger ett texttolkande perspektiv på islam, har Koopmans studerat islam som ett socialt empiriskt fenomen.

Han påpekar att muslimska länder i dag kännetecknas av en mängd negativa indikatorer: diktatur, inbördeskrig, korruption, kvinnoförtryck och fattigdom. Det går inte att bortförklara detta med att det skulle vara västvärldens, kolonialismens eller judarnas fel – vilket är mycket vanligt att hävda i muslimska länder.

Koopmans menar att man exempelvis kan jämföra Indien och Pakistan/Bangladesh, som fram till 1947 vara samma land under brittiskt styre. Indien är idag ett betydligt rikare land än sina muslimska grannländer, respekten för mänskliga rättigheter, minoriteter och demokrati är också betydligt bättre. Ett annat exempel är Egypten och Sydkorea som hade liknande förutsättningar och ekonomisk standard, men där Sydkorea i dag närmar sig Västvärlden både materiellt och i respekten för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som Egypten stagnerat i fattigdom och diktatur.

Samhällsvetenskap är inte fysik. Det är svårt att skilja ut orsakssamband. Men det är uppenbart att länder som domineras av islam i allt väsentligt klarat sig sämre än länder som domineras av andra religioner (eller som blivit sekulära). Om detta beror på att islam hindrar modernisering eller att länder med problematiska sociala strukturer varit mottagliga för islam är svårt att avgöra. Inget tyder dock på att islam varit en del av lösningen. I stället pekar det mesta på att islam låser fast människor i anti-individualistiska, kvinnofientliga, intoleranta och anti-demokratiska attityder som i sin tur leder till ekonomisk stagnation, korruption och våldsamheter.

Ett tydligt uttryck för den muslimska världens stagnation, enligt Koopmans, är hur lite böcker som trycks där eller importeras dit. Under 1900-talet trycktes fyra gånger så många böcker per invånare i icke-muslimska länder som i muslimska. Utbildningsnivån är signifikant lägre och andelen analfabeter högre i muslimska länder. Detta även om man tar hänsyn till ekonomiska förutsättningar. Orsaken är att utbildning i hög grad likställs med koranstudier.

Allt detta betyder inte att muslimer i Europa önskar att vår kontinent förvandlas till Mellanöstern. De, eller deras föräldrar har ju lämnat den muslimska världen bakom sig. Men islamismen lockar en allt för stor minoritet och den lockelsen har inte minskat med tiden.

Ska ha islam ha en plats i Europa måste det därför vara en annan sorts islam än den som i dag dominerar i den muslimska världen. I det har Ebba Busch rätt. Det är en diskussion som vi har haft svårt att hantera i Europa, och inte minst i Sverige. Vi tillåter exempelvis att några av Mellanösterns mest fundamentalistiska krafter finansierar moskéer i Sverige och vi har länge sett genom fingrarna med imamer som sprider extrema budskap.

Det är en grundläggande liberal tanke att man ska få hysa avvikande åsikter, inklusive starkt konservativa religiösa värderingar, i ett fritt demokratiskt samhälle. Men om allt för många hyser dessa värderingar och organiserar sig efter dem så blir det ett växande problem för både sammanhållningen och den liberala ordningen.

Enligt amerikanska Pew Research Center – som är ett välrenommerat institut – är fem procent av Europas befolkning i dag muslimsk. För Frankrike är siffran nio procent och för Sverige åtta procent. Institutet räknar med att den andelen kommer öka, även utan ytterligare invandring, till ett snitt på 7,4 procent 2050.

En mer realistiskt prognos är att en tiondel av Europas befolkning kommer ha muslimsk bakgrund om 25 år, genom legal och illegal invandring. Då bör man komma ihåg att de flesta öst- och centraleuropeiska länder i stort sett saknar muslimsk befolkning och alltså drar ned snittvärdet.

Hur islam utvecklas på den europeiska kontinenten kommer med andra ord att få stor betydelse enbart av den anledningen att väldigt många människor identifierar sig som muslimer.

Vill vi undvika ökade etniska motsättningar, segregation och andra sociala problem kan inte samhället stå passivt inför utvecklingen. Även om det inte behöver vara så enkelt som att mer hårdföra tolkningar av islam orsakar sådant som hedersvåld, klankriminalitet, terror och utanförskap så krävs det med all säkerhet en mer liberal eller i varje fall icke-politisk form av islam om religionen ska kunna fylla funktionen som någon slags konstruktiv motvikt till sådana sociala problem och inte förvärra dem.

2008 tillsatte dåvarande utbildningsministern, Lars Leijonborg, en utredning om att införa en statlig imamutbildning i just detta syfte. Men ett år senare meddelade utredaren, Erik Amnå, att det skulle ”innebära en inblandning i muslimernas inre samfundsangelägenheter”. Amnå menade även att en sådan reform skulle kunna ”peka ut” muslimer och hävdade att ”det bästa regeringen kan göra är att inget göra”. Så blev det också.

I efterhand kan man nog konstatera att Amnås inställning – och han var inte ensam –blev en björntjänst till den muslimska minoriteten. Passiviteten har lett till ökad intolerans, ökade motsättningar, fler offer för hedersförtryck och stärkta parallellsamhällen. Och utvecklingen går åt fel håll. Det är därför hög tid att göra upp med religionsblindheten och påbörja ett konstruktivt samtal om islams roll i Europa.

Sverige har en hädelselag – men bara för islam

Mordet på Salwan Momika visar att det i Sverige existerar ett straff för att häda mot islam.

Sverige har inga hädelselagar. Enligt lagen går det därför inte att dömas för att häda mot någon religion. År 1970 upphävdes hädelselagarna i Sverige. Den siste att dömas var skådespelaren Nils Eklund för en radiosketch om kyrkor och nattvarden. Den siste att dömas till döden för hädelse var dock långt tidigare, på 1700-talet.

Man kan vara kritisk och oförskämd – det ingår i rätten att yttra sig fritt i Sverige. Men vad som är lagligt är inte liktydigt med att det är populärt.

Väljer man att smäda kristendomen, buddhismen, judendomen eller hinduismen lär reaktionerna inte bestå av jubel och beröm, men du behåller i varje fall livet. Så är inte fallet om man på något sätt smädar islam. Det är i praktiken belagt med ett livslångt straff: ständig osäkerhet och, om du har otur, döden.

Varje person som öppet – och därmed blivit uppmärksammad – har hädat islam i Sverige har fått leva med livslånga konsekvenser. Konstnären Lars Vilks levde med polisskydd dygnet runt. Det var motiverat. Flera mordförsök mot honom avstyrdes.

Algeriern Ali Charaf Damache dömdes exempelvis i USA till ett femtonårigt fängelsestraff för att ha planerat att mörda Vilks. När Vilks för tio år sedan deltog i ett möte i Köpenhamn öppnade Omar Abdel Hamid El-Hussein eld mot mötet, varpå en person dog.

Den kristna irakiern Salwan Momika blev känd då han i Sverige under uppseendeväckande former offentligt eldade koraner. Nu har han skjutits ihjäl i Södertälje. Motivet är ännu oklart, men det är ingen vild gissning att det hade något att göra med hans offentliga handlingar. Fem personer har i skrivande stund anhållits för mord.

På internet firas Momikas död öppet. "Nu hoppas jag alla fattar att man inte bränner en koran" står att läsa i en kommentar på Facebook. "Rätt åt honom" står det i en annan. "Goda nyheter på morgonen" i en tredje. Så fortsätter det. Det finns uppenbarligen ett öppet och ärligt stöd för att den som smädar islam ska plikta med livet.

Det här var det nog få som förväntade sig skulle vara tangentens riktning när hädelseförbudet hävdes för 55 år sedan – att det ett halvsekel senare skulle bli aktuellt med ett i praktiken existerande, men väldigt selektivt, hädelseförbud.

För vad spelar det för roll att yttranden – eller handlingar – som av vissa uppfattas som kränkande gentemot en religion är tillåtna, om de i praktiken inte är det?

I realiteten lyder alla i Sverige under en religiös lagstiftning som gör gällande att man inte tillåts häda islam. Det är en maktdemonstration som heter duga.

Vissa invänder att Momikas handlingar var synnerligen provocerande. Men då gör man det lätt för sig. Författaren Salman Rushdie brände inga böcker – han skrev dem. Det räckte för att han skulle leva med ett livslångt hot över sig. För två år sedan blev han knivhuggen flera gånger och var nära att dö. Lars Vilks brände inga böcker – han gjorde konst med livet som insats.

"Den offentliga makten utövas under lagarna" står det i Sveriges statsskick. Men inte all makt. I Sverige finns en oskriven lag som alla måste följa, och den lagen stiftas inte i riksdagen.

Men som Mats @Skogkar  skriver i  @BulletinLedare  idag:

“Att frukta islam är inte en fobi”

“Islamofobi är ett begrepp som ställer en psykisk diagnos på den som ogillar islam. Islamofobi är ett begrepp som i decennier framgångsrikt använts för att tysta alla som ser med oro på hur en totalitär ideologi i religiös skrud breder ut sig i vårt samhälle. Islamofobi är ett begrepp som avsiktligt blandar ihop rasism med religionskritik i syfte att förhindra det senare.”

“Till det som enligt FN utgör en rasistisk vanföreställning – islamofobi – hör uppfattningen att islam som religion på något sätt står i konflikt med, eller utgör ett hot mot, västerländska värderingar.

Men att en sådan konflikt, ett sådant hot, existerar är ingen vanföreställning. Att FN hävdar något annat är bara ytterligare ett exempel på att denna organisation saknar trovärdighet och relevans.”