salle
@ROGSAHL
Socialdemokratins islamistiska samarbete – en skandal vi inte får glömma
När Anders Lindberg i Aftonbladet påstår att Socialdemokraternas islamistkopplingar är "fantasier", då är det inte bara en retorisk dimridå – det är ett medvetet försök att skyla över ett av de mest långvariga politiska haverierna i modern svensk historia.
Anders vet mycket väl vad som hänt. Han har bara valt sida. Och den sidan är inte de sekulära väljarnas. Den är inte kvinnornas, inte minoriteternas, inte de modiga visselblåsarnas. Den är maktens. Partiets. Den sida som hellre krossar budbäraren än erkänner verkligheten.
Det Anders gör i sin senaste ledare är inget annat än skadehantering. Han vet att S bär ansvar för en lång rad eftergifter till islamister. Så vad gör han? Han skjuter på budbäraren. PM Nilsson, Tidöpartierna, alla som vågar nämna elefanten i rummet. Retoriken är densamma som alltid: "panik", "överdrift", "högerpopulism". Det är reflexmässigt. Slitet. Och ohederligt.
Han skriver som om han vore det sista låset till partiets kollektiva minnesförlust. Men minnet är inte borta. Det är bara obekvämt.
Anders Lindberg kallar det för ”Tidö-paniken” och menar att högern bara låtsas att Socialdemokraterna har islamistkopplingar. Orden är hans egna: ”Tidö-paniken: försöker låtsas att S är 'islamister'.”
Det är inte bara ett slarvigt försök att skydda partiet. Det är en direkt förolämpning mot alla dem som slagit larm – från forskare till kvinnor i förorten. Lindberg vet att samarbetet funnits. Att det finns dokument, inspelningar, beslut, bidrag, riksdagsledamöter och rapporter som bevisar det. Han väljer ändå att kalla det inbillning. Det är inte längre journalistik. Det är funktionell dementi. En verbal filt över partiets smutsigaste allianser.
När han påstår att Socialdemokraternas islamistkopplingar är "fantasier", då räknar han kallt med att du inte minns. Eller att du aldrig fick veta. För sanningen är att partiet har en systematisk historia av samröre med islamistiska miljöer. Det är inte anekdotiskt. Det är strukturellt.
🔹 År 1999 skrev Socialdemokraterna, under Mona Sahlins ledning, ett samarbetsavtal med Sveriges Muslimska Råd (SMR) – en organisation med koppling till Muslimska brödraskapet. S fick röster. SMR fick legitimitet och inflytande. Bytet var tydligt: makt för röster.
🔹 2006 kom det ökända imamuppropet, där religiösa ledare krävde särlagstiftning för muslimer. Flera av dem hade band till föreningar som S samarbetade med. Partiet sa ingenting. Man blundade och hoppades att stormen skulle blåsa förbi.
🔹 S har i åratal försvarat Ibn Rushd, ett studieförbund med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet, trots larm från forskare om antisemitism, könssegregering och demokratifientlig undervisning. När andra kräver stopp skriker S reflexmässigt "islamofobi".
🔹 Kritiker inifrån partiet – som Nalin Pekgul och Carina Hägg – har försökt slå larm. Hägg var tidigt ute och avslöjade samarbetet mellan S och islamistiska aktörer, men frystes snabbt ut av partiledningen. Pekgul varnade för att islamister fått inflytande i förortens föreningsliv. S valde att tiga. Igen.
🔹 Men även kvinnor utanför partiet har protesterat. Amineh Kakabaveh (tidigare V) och Zeliha Dagli (aktiv i Vänsterpartiet Stockholm) har gång på gång belyst hur S gett efter för religiös extremism i förorten. De tog striden – och fick betala priset i form av utfrysning, drev och hot. Så fungerar det när du utmanar makten.
🔹 Jamal El-Haj, tidigare riksdagsledamot för S, deltog på en konferens där han sågs med en känd Hamas-aktivist. Han har också försökt påverka Migrationsverket att dölja sina försök att gynna islamistiska aktörer. Han tvingades lämna partiet – men sitter kvar i riksdagen som vilde. Det är Socialdemokratins odör som fortsätter pyra.
🔹 Omar Mustafa, invald i partistyrelsen 2013, avgick efter att det avslöjats att han bjudit in antisemitiska talare via Islamiska förbundet – där han var ordförande. Hans politiska resa var rak: från brödraskapets sfär till S-toppen.
🔹 Inom SSU Skåne har det förekommit dokumenterade fall av islamistiskt inflytande, antisemitism och motstånd mot arbete mot hedersvåld. Det är alltså inte bara ett problem på riksnivå. Det är inbyggt i rörelsen.
I Anders Lindbergs värld är varje klistermärke ett bevis på nazism, men varje moské med koppling till Muslimska brödraskapet en oskyldig förening för "samhällsengagemang".
Så länge det gynnar Socialdemokraterna är islamism inget problem – det är bara något vi inbillar oss.
Men den som påstår att det inte pågår en islamisering i Sverige i dag förnekar inte bara verkligheten. De deltar aktivt i mörkläggningen.
Anders Lindberg på Aftonbladet gör det han alltid gör: skyddar sin rörelse från kritik genom att rikta strålkastaren åt ett helt annat håll. I sin senaste text kallar han de som tar islamismens utbredning på allvar för "foliehattar"
Det säger mer om honom än om debatten.
Lindberg hånar en fransk rapport som pekar ut Sverige som ett nav för Muslimska brödraskapets europeiska verksamhet – med svepande formuleringar och misstänkliggörande av både rapportförfattare och svenska debattörer. Men samma Lindberg har i åratal tagit Expos stickprov, klistermärkesräkningar och skolgårdsobservationer som bevis för att högerextremismen är ett systemhot.
När någon tränar i grupp på gymmet kan det vara en nazicell – men när en imam förespråkar könssegregering med offentliga medel, då är det mångkultur.
Det är denna typ av intellektuell ohederlighet som banat väg för det svenska islamistproblemet. För medan Anders Lindberg och hans gelikar låtsades att det inte fanns något att se, gjorde Socialdemokraterna upp med islamistiska nätverk för att mobilisera röster i val efter val. Man lät brödraskapsanknutna studieförbund växa med statsbidrag. Man kallade varje försök till granskning för "islamofobi". Man valde makt framför principer – gång på gång.
Ja, det finns människor i Sverige som är kritiska till islam. En del bränner böcker. Andra uttrycker sig osmakligt. Men vet du vad, Anders? Det är fullständigt okej. I Sverige råder religionsfrihet – men också friheten att kritisera religion, att häckla den, att håna den. Det är det som skiljer oss från teokratierna ni verkar vilja blidka. Och att det sedan finns blådårar som går utanför demokratin och ger sig på enskilda muslimer med hot och våld – det är vansinne. Men de två sakerna hör inte ihop. Det vore som att påstå att alla socialdemokrater skjuter sina fruar med jaktgevär – bara för att en sosse gjort just det.
Men Anders Lindberg är inte ute efter att nyansera. Han vill måla upp ett val: antingen tiger du – eller så är du extremist. Det är samma förakt för yttrandefriheten som alltid dyker upp när sanningar hotar vänsterns makt.
Att påstå att det inte pågår en islamisering i Sverige är som att förneka Förintelsen. Det är att ignorera systematiken, institutionerna, det dokumenterade inflytandet – av politiska skäl. Det är inte längre naivitet. Det är medbrottslighet.
För Anders är religiösa extremister just nu inget problem. De finns inte på hans vita villagata, och det är få islamister på Aftonbladets ledarredaktion som skriker om jihad och sharialagar. Så länge det är andra som lider är det inte Anders problem. Hans problem är att de som förtrycks har mage att ifrågasätta förtrycket.
