Man kan tycka vad man vill om deras sorti, men att reducera hela historien till ett slags cirkusnummer där Sima sitter på läktaren och fnissar är ren intellektuell lättja. Hon väljer att beskriva dem som ”egotrippade bråkstakar” och ”högljudda”, utan någon egentlig vilja att förklara varför Vänsterpartiet gång på gång hamnar i just sådana här konflikter.
För det finns ett mönster här. Vänstern har i decennier slitits sönder av inre splittringar, ideologiska strider och sekterism. Frågan är inte varför det sker, utan varför ledarskribenter som Jonna Sima aldrig vågar analysera det på djupet. Kanske för att det skulle peka mot en obehaglig sanning: att partiet i grunden bär på oförsonliga motsättningar mellan aktivism och regeringsduglighet. Men där en riktig ledarskribent hade satt fingret på problemet, kallar sig Sima ledarskribent men fungerar mer som partimegafon på Sveavägen 68.
Istället väljer hon den enkla vägen – skadeglädje, billiga skämt och en inramning som gynnar hennes egna. Budskapet blir alltid detsamma: vänstern är lite stökig, högern är farlig – och Socialdemokraterna är räddningen. Slentrian i sin renaste form.
Man får känslan av att Sima inte analyserar politiken – hon hejar på sitt lag. En ledarskribent med ambition hade använt avhoppen för att diskutera politikens förfall, partilojalitetens kris eller varför riksdagen numera fylls av ”vildar” som varken är ansvariga inför väljarna eller sina partier. Men Sima stannar vid att skoja om fika med Jimmie Åkesson. Det är som att kommentera en brand genom att recensera färgen på lågorna.
Jonna Sima låtsas ta politiken på allvar men levererar mest småfniss åt partikamraternas nytta. Att läsa Sima är som att höra en dålig standup – skrattet fastnar när man inser att hon kallar det analys.
Och det är just därför hon borde hålla snattran. Inte för att hon har fel om att Vänstern är splittrad – det vet alla. Utan för att hennes texter reducerar politik till småfniss och intern partipropaganda. Det är ointressant, ohederligt och framför allt förutsägbart.
Man undrar ibland: är Jonna Sima en ledarskribent eller en pressassistent på S-högkvarteret som råkat gå vilse in i Aftonbladets redaktion?
Åkesson borde bjuda Vänsterns vildar på fika
Riazat och Delgado Varas är en gåva till Tidögänget
Jonna Sima
Publicerad 2025-08-27
Aftonbladets ledarsida är (oberoende) socialdemokratisk.
Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas är inte de första som bittert lämnar Vänsterpartiet.
Det är drygt ett år kvar till valet och Vänsterpartiet är upptaget av inbördeskrig. För en utomstående har striderna ett visst underhållningsvärde. Partiet med högst andel akademiker har många företrädare med ett mustigt språkbruk. Någon kallar den ena för ”stalinistisk”, andra kallas för ”trotskistiskt-narcissistiska”.
Men mest blir man väldigt trött på Vänsterns eviga bråkande. Vi har så att säga sett det hända sedan... alltid.
Liknar Gudrun Schyman
Det är ständigt samma dramaturgi. En konflikt uppstår kring en fråga där vänsterpolitikerna egentligen håller med varandra om det mesta. Någon blir sur, bildar ett nytt parti och försöker underminera sina gamla partikamrater.
Den tidigare Vänsterpartiledaren Gudrun Schyman har gjort just detta inte bara en gång – utan två.
Varken Feministiskt Initiativ och Klimatalliansen har fått mer än marginellt politiskt inflytande. Hur många människors liv har de förbättrat? De kan nog räknas på ena handens fingrar.
Nu är det riksdagspolitikerna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas som med buller och bång lämnat Vänsterpartiet. De har länge varit högljudda bråkstakar i partiet.
Listan med övertramp kan göras lång.
Vägrat betala partiskatt
Riazat ska bland annat ha ”agerat olämpligt” mot partikamrater enligt partiledningen. Delgado Varas har i sin tur delat en antisemitisk bild i sociala medier. Och vägrat att betala den ”partiskatt” som alla som företräder Vänsterpartiet ger till partiet från sitt arvode.
Enligt avhopparna själva lämnar de partiet för att Nooshi Dadgostar gjort Vänsterpartiet för socialdemokratiskt. Och stalinistiskt.
Man tar sig för pannan.
Nu verkar de vara ute efter hämnd och stannar därför kvar som politiska vildar i riksdagen. Dessutom har de i vänsterpartistisk tradition skapat en utbrytarförening, ”Framtidens vänster”.
Än så länge har de bara en hemsida utan politiskt innehåll.
Gladast är Tidöpartierna
De som är gladast över Daniel Riazats och Lorena Delgado Varas egotripp är sannolikt Tidöpartierna. Regeringen går uselt i opinionsmätningarna. Ulf Kristerssons ledarskap är ifrågasatt. Men statsministern har åtminstone ett tydligt regeringsalternativ.
Dadgostar har rustat Vänsterpartiet för att ingå i en regering efter nästa val. Kanske. Hon har bland annat satt sina medarbetare i ”regeringsskola” med Anders Borg och Jacob Wallenberg.
De två avhopparna måste ha missat den kursen. Något regeringskansliet säkert är väldigt tacksamma för.
Jimmie Åkesson borde bjuda de politiska vildarna på fika som en uppskattande gest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar