Publicerad 18 okt 2025
Imamen i Kristianstad sätter fingret på en öm punkt. Om integrationen ska fungera i Sverige kan vi inte blunda för islams roll.
Imamen Saleh Abouelenen fick sluta efter sin predikan.
”Män har rätt att slå sina fruar”, sa imamen Saleh Abouelenen i Kristianstad i somras. Avslöjandet av Expressens reporter Inas Hamdan för ett par veckor sedan väckte stor politisk upprördhet.
Socialdemokrater och kristdemokrater krävde indragna bidrag, centerpartister ville se en brottsutredning, medan moderater och sverigedemokrater öppnade för utvisning. Mest ambitiös var L-ledaren Simona Mohamsson som förordar en mer liberal, ”blågul” islam.
Och allt detta utlöstes alltså av att en imam citerade en koranvers.
Det är lätt att göra sig lustig över svenska politiker som går till storms mot en 1 400 år gammal världsreligion. Vad vill de se – en statlig utredning? En samordnare? En punktskatt?
Men om man vill få integrationen att fungera kan man inte blunda för islams roll, menar den nederländske sociologen Ruud Koopmans, professor vid Humboldt-universitetet i Berlin.
I veckan besökte han Stockholm för att presentera den svenska översättningen av Halvmånens fall (Fri tanke). I långa stycken är hans bok dyster läsning.
Koopmans beskriver hur muslimska länder i mycket högre grad än andra plågas av krig, fattigdom och analfabetism. De viktigaste orsakerna är bristen på mänskliga rättigheter, otillräckliga satsningar på utbildning och kvinnornas underordnade ställning.
Problemen har förvärrats sedan slutet på 1970-talet då fundamentalister började flytta fram sina positioner – bland annat med stöd av de oljerika gulfstaterna.
Den politik som ofta avfärdas som kall och rasistisk stöttar i själva verket liberala krafter inom islam och främjar integrationen.
Eftersom våldet och förtrycket är så utbrett kommer också en hög andel av flyktingarna i väst från den muslimska världen. Det skapar i sin tur stora svårigheter för integrationen. Muslimska invandrargrupper presterar nämligen sämre än andra när det gäller sådant som arbete, inkomst och utbildning, visar Koopmans i boken.
Han förnekar inte att det finns diskriminering i väst. Men han menar att den främsta förklaringen till muslimers integrationsproblem inte är islamofobi utan samma kulturella och religiösa faktorer som gör att deras hemländer fungerar dåligt.
Till exempel bor muslimer mer segregerat och gifter sig ofta i unga år och inom gruppen. Det gör att de får sämre språkkunskaper, färre kontakter och mindre insikt i det nya landets kultur än andra invandrargrupper.
Mönstret blir tydligt om man jämför kristna och muslimska libaneser i Australien, eller hinduiska och muslimska indier i Storbritannien, där de förra har klarat integrationen betydligt bättre.
I ett Sverige där integrationsdebatten för närvarande bara handlar om ”tvångsblandning” öppnar hans perspektiv för mer konstruktiva diskussioner.
När jag intervjuar Ruud Koopmans i en hotellobby på Östermalm är han tydlig med att han tror att situationen i västvärlden går att påverka. Han tar avstånd från ytterhögerns idéer om storskalig återvandring, han betonar att islam har en plats i väst och han vänder sig mot alla tankar om muslimer och deras religion som enhetliga.
Att religionen är föränderlig visar inte minst fundamentalismens framväxt de senaste 50 åren, påpekar han. Om det varit sufier i Senegal som blivit stenrika på olja – och inte wahhabiter i Saudiarabien – hade dagens mainstream-islam sett radikalt annorlunda ut.
Flera av Ruud Koopmans förslag för att förbättra integrationen går därför ut på att kapa banden mellan extremistiska muslimska stater och diasporan i väst.
Sverige borde inte acceptera finansiellt stöd till samfund från länder som inte skiljer på stat och religion. Det skulle kunna förhindra Saudiarabien, Qatar och Turkiet från att fjärrstyra svenska moskéer.
Väst borde heller inte ge visum till imamer så att de kan verka i moskéer. Helst borde imamer utbildas på svenska här i Sverige.
Staten borde också vara mycket mer noga med vilka muslimska sammanslutningar man legitimerar och samarbetar med. Frihet från utländskt inflytande borde vara ett grundkrav.
När jag lyssnar till Ruud Koopmans förslag slås jag av hur många viktiga steg som Sverige faktiskt har tagit det senaste decenniet.
Islamistiska organisationer har fått sina bidrag indragna, ett förbud mot utländsk finansiering av moskéer utreds, kusinäktenskap är på väg att stoppas och kraven för medborgarskap och bidrag ska skärpas.
Den politik som ofta avfärdas som kall och rasistisk stöttar i själva verket liberala krafter inom islam och främjar integrationen.
Det finns ingen quick fix. Det kommer att ta decennier att lösa integrationsproblemen. Men Sverige är på rätt väg. Politikernas ilska över imamens ord är ett gott tecken.
Håll kursen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar