Det var 1775, under upplysningstiden, som Gustav III gav invandraren och juden Aaron Isaac rätt att bosätta sig i Stockholm utan att konvertera. Han fick också bilda Sveriges första judiska församling.
Det skulle dröja ytterligare 100 år innan judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter. Men 1775 var en milstolpe. Därför har 2025 utropats till jubileumsår: 250 år av judiskt liv i Sverige har uppmärksammats och firats runtom i landet.
Men försöken att arrangera Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö, mellan den 29 november och 2 december, har grusats. Inte en enda biograf, kommersiell eller ideell, har upplåtit sin lokal, ofta med hänvisning till säkerhetsskäl.
I Sydsvenskan pekade filmredaktören Mattias Oscarsson särskilt ut Panora – stadens främsta filmfestivalbiograf – som drivs av ideella Folkets Bio. Där skyllde man på hög arbetsbelastning.
”Det ser väldigt, väldigt illa ut”, skrev Oscarsson, eftersom Panora årligen hyser Malmö Arab Filmfestival, Europas största arabiska filmfestival.
Vackra ord, men i Malmö är det strid på kniven mellan upplysning och mörker.
Adam Cwejman, Göteborgs-Postens politiska redaktör, gjorde i sin tur ett tankeexperiment: Föreställ er att en Pridefestival omöjliggjorts på samma sätt.
”Skulle det bli skandal? Ett tecken på att något oroväckande håller på att hända med Sverige?”
Svaret är uppenbart.
Och, nota bene, det fanns inga uttalade hot eller protester mot festivalen. Alla lade sig platt för antisemiter – i förebyggande syfte.
Det är kväljande, men inte förvånande.
Malmö är tyvärr världsberömt för antisemitismen i staden. I många decennier har judiskt liv undergrävts av judehat, ofta buret av invandrare från Mellanöstern.
Det har blivit ännu värre sedan Hamas attack i Israel den 7 oktober 2023 – då en bilkaravan med lyckliga demonstranter drog fram med vajande palestinska flaggor.
Det etablerade samarbetet mellan judiska församlingen och Islamakademin lades därmed på is. Ett halvår senare stod Malmö värd för Eurovision Song Contest och då lånade man poliser från både Norge och Danmark för att upprätthålla lag och ordning. Demonstranterna tolererade inte att en israelisk sångerska deltog i tävlingen.
Mot den bakgrunden kan man tycka att det politiska styret i Malmö borde ha agerat proaktivt för att den judiska filmfestivalen skulle bli verklighet under detta jubileumsår.
Det var minst sagt senkommet när stadens starka kvinna, socialdemokraten Katrin Stjernfeldt Jammeh, i förra veckan skrev på Facebook att det är ”fullständigt oacceptabelt” att ingen velat öppna sina dörrar.
”Malmö är en öppen stad”, deklarerade hon. ”Här ska det finnas utrymme för olika röster, berättelser och uttryck.”
Vackra ord, men i Malmö är det strid på kniven mellan upplysning och mörker.
Jammeh lovar att kulturförvaltningen – som har gett ekonomiskt stöd till festivalen – ska ”försöka” stötta arrangörerna så att den också kan genomföras.
Det räcker inte att försöka. Se till att det blir gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar