Kommuniststollen och islamkramaren Guillou är en stor tillgång för Aftonbladet.
Medvetandeprogrammerad och imbecill attackerar han bitskt och enfaldigt som en rabiessmittad hund när någon journalist granskar hederskultur, islamistiska skolor och islamistisk terrorism.
Det drar massor med lösnummerköpare som är hjärntvättade med 68-vänsterns retorik.
Jag tyckte länge att Jan Guillous krönikor i Aftonbladet hade ett närmast arkeologiskt värde.
Han utgjorde en sällsynt spillra från den ideologiskt förblindade 68-vänstern, som inte uppdaterat sin världsbild på 50 år.
Det kanske inte är så tokigt för mångfalden, tänkte jag, att en sådan farbror får hållas? Istället för att behöva gräva i arkiven för att förstå drivkrafterna hos en gammal KGB-agent, kunde dinosaurien bekvämt läsas i Aftonbladets app! Men jag har ändrat åsikt. Något Jan Guillou aldrig gjort.
Hans aversion mot kvinnliga journalister, som granskat islamistisk extremism, hedersförtryck eller andra missförhållanden, har blivit direkt obehaglig.
Hatobjekt nummer ett just nu är Inas Hamdan, 26, som trots sin unga ålder redan tilldelats Stora journalistpriset. Hon gjorde karriär på Sydsvenskan och arbetar sedan i september på Expressen.
Nyligen dömdes en Palestina-aktivist för ofredande mot Hamdan, efter att ha ställt sig med megafon nedanför hennes lägenhetsbalkong och ropat ut illa förtäckta hot.
Det har ett pris att granska laddade ämnen. Jan Guillou borde förstå det, han som till och med har fängslats av svenska staten. Men i sin senaste kolumn kallar han Inas Hamdan två gånger för ”muslimjägare”, för att underminera hennes senaste scoop om en misstänkt terrorfinansiär i Malmö.
Reportern som hon samarbetade med, Dan Ivarsson, nämns däremot inte med ett ord.
Aftonbladet vågar uppenbarligen inte vara förnuftiga redaktörer åt Guillou, vilken är en skam. Och för några veckor sedan misstänkliggjorde Guillou hennes avslöjande om imamen i Kristianstad, som uppmanade till hustrumisshandel. Rapporteringen var ”så högervriden att den blir propaganda”, ansåg han.
I våras tryckte han också till henne med orden: ”en ung nybörjarjournalist som kan arabiska” och som prisbelönats ”efter minimal arbetsinsats”.
Mönstret att förminska kvinnliga journalister känns igen. Gång på gång har han spottat på Expressen-kolumnisten Sofie Löwenmark, utgivare för sajten Doku som bevakar islamism.
Häromåret framställde han henne som Säpos förlängda arm, som lät myndigheten – bokstavligt talat – skriva artiklarna.
Även Anna Gullberg, tidigare chefredaktör på Gefle Dagblad och då uppmärksammad för granskningar av Gävlemoskén, tillhör hans antagonister. Att hon senare rekryterades till Expressen blev ytterligare en bekräftelse på Guillous bisarra konspiration om muslimhatarna på den andra kvällstidningen.
Guillou har också problem med ”gangsterjournalistiken”. Han menar att kriminalreportrarnas arbete om den organiserade brottsligheten är ett större problem för demokratin än skjutningarna eftersom journalistiken gynnar en ”fascistisk människosyn”.
Annons En sak ska Guillou i alla fall ha beröm för: han är tydlig. All journalistik där de som granskas kan tänkas ha utländsk, fram för allt muslimsk, bakgrund är suspekt.
Bevakningen är alltid, jag betonar alltid, del av en rasistisk högerkampanj. Det vore skrattretande, om inte Guillou fortfarande var en beundrad person med miljonpublik.
Varför just Inas Hamdan retar gallfeber på honom är heller inget mysterium. Hon kommer själv från en muslimsk familj. Hur har hon mage att ägna sig åt ämnen, där andra med muslimsk härkomst kan riskera att ifrågasättas?
Det är tyvärr inte ovanligt att journalister från minoritetsgrupper möter dessa nedlåtande attityder. Varför granska ”sina egna”? Detta speglar inte bara en kollektivistisk syn på människan och en häpnadsväckande endimensionell maktanalys, utan också att vissa föredrar aktivism framför journalistik. Aftonbladet vågar uppenbarligen inte vara förnuftig redaktör åt Guillou, vilket är en skam. Det är nog bara döden, demens eller möjligen hans fru, den osentimentala förläggaren Ann-Marie Skarp, som kan stoppa honom från att fortsätta baktala kvinnliga grävjournalister.
Låt oss hoppas på det senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar