Kgb-agent Guillou slår till igen

Jan Guillou jagar misshagliga journalister

I dagens samtalsklimat buntas muslimer allt oftare ihop och ses som kollektivt ansvariga för allt från terrordåd till reaktionära korantolkningar. Jan Guillou verkar hålla med.

I förra veckan dömdes en man för ofredande för att ha stått med megafon utanför journalisten Inas Hamdans bostad och skrikit att hon stöttade folkmord och skrev fascistiska texter. Han sade också att hon inte kunde gömma sig och lovade att han och andra skulle komma tillbaka.

Det här skedde dagen efter att Hamdan avslöjat i Sydsvenskan att det i demonstrationerna mot kriget i Gaza framfördes radikalt olika budskap på svenska och arabiska. På svenska krävdes eldupphör och man talade om alla döda barn. På arabiska hyllades Hamas och det uppmanades till terror. Tingsrätten tog hänsyn till att brottet var riktat mot en journalist i hennes yrkesutövning.

Man hade kunnat tänka sig att det journalistiska Sverige skulle sluta upp bakom Hamdan, när rättsväsendet nu slagit fast att hon utsatts för brott för att hon gjort sitt jobb.

Så känner dock uppenbarligen inte Jan Guillou, som i stället i helgen gick ut i Aftonbladet och anklagade Inas Hamdan för att vara ”muslimjägare” och hennes senaste granskning för att vara ”riskfritt förtal”.

Om man är ”muslimjägare” för att man rapporterar om misstänkta terrorister eller reaktionära imamer så innebär det ju att muslimer generellt skulle stå bakom dem

I de texterna skrev Hamdan ihop med Dan Ivarsson om en man i Malmö som dömts i Storbritannien och pekats ut som terrorist i USA. Detta för att han påstås ha smugglat iransk olja och hjälpt till att finansiera terrorgrupper som Huthimilisen i Jemen. Hamdan och Ivarsson lät bland annat undersöka de fartyg som kopplas till mannen och fick fram att flera av dem har skeppat olja från Iran. Fartygen försökte dessutom undvika spårning på ungefär samma sätt som den ryska skuggflottan i Östersjön.

Man kan så klart se sådana avslöjanden som förtal, men är att rapportera om misstankar om terrorfinansiering verkligen samma sak som att jaga ”muslimer”?

Det här är dock inte första gången Guillou attackerat Inas Hamdan. För en dryg månad sedan rasade han mot hennes avslöjande om en imam i södra Sverige som ägnade sin fredagspredikan åt olydiga kvinnor och hur deras makar ska tillrättavisa dem. Om ingenting annat hjälper bör mannen slå sin hustru.

Att skriva om imamens uppmaningar till kvinnomisshandel var, enligt Guillou, ”journalistik till den grad högervriden att den blir propaganda”. Han medgav förvisso att det som sades var ”stolligt”, men det verkligt upprörande var alltså att någon skrev om det. Vad de muslimska kvinnor, vars män instruerades i hur de bäst skulle slå sina fruar, tyckte verkar han inte ha funnit så intressant.

Att rasister och högerradikaler buntar ihop alla muslimer, och ser hela gruppen som ansvarig för allt från islamistiska terrordåd till kvinnohatiska korantolkningar är en sak. Det är trots allt kärnan i deras ideologi.

Men det Guillou gör är samma sak. Om man är ”muslimjägare” för att man rapporterar om misstänkta terrorister eller reaktionära imamer så innebär det ju att muslimer generellt skulle stå bakom dem.

Och det gör de inte. Av svenskar med bakgrund i muslimska länder är det bara en femtedel som över huvud taget är religiöst praktiserande. Och de flesta är dem är förstås varken för partnermisshandel eller terror.

Att muslimer sinsemellan är olika, med olika värderingar och olika drömmar, är självklart. I dagens allt öppnare antimuslimska debatt ser vi hela tiden hur det perspektivet försvinner. Muslimska kvinnor målas upp som å ena sidan som aktörer i det påstådda folkutbyteskriget och å den andra som komplett underkuvade mähän som aldrig skulle kunna välja att exempelvis bära slöja själva.

Och en kvinnlig journalist med muslimsk bakgrund kallas ”muslimjägare” i Sveriges största tidning, bara för att hon gör sitt jobb.

Kampen mot extremism skjuts i sank när Guillou laddar bössan

Jan Guillous osmakliga attack på Inas Hamdan visar hur hans ideologiska slagsida gjort honom blind, skriver Hynek Pallas.

I en kolumn i Aftonbladet kallade Jan Guillou sin unga kollega Inas Hamdan ”muslimjägare”, med anledning av ett reportage hon gjort tillsammans med Sydsvenskans Dan Ivarsson.

I helgen skrev Jan Guillou en välbehövlig kolumn om den utpressning som sker mot forskaren Tobias Hübinette för att denne ska sluta blottlägga svensk högerextremism (Aftonbladet 16/11). Dessvärre kunde Guillou inte avhålla sig från att i samma text förringa och mobba en yngre journalistkollega – paradoxalt nog en reporter vars värv präglas av att avslöja just extremism.

I en serie reportage som sampublicerats av Sydsvenskan och Expressen avslöjade i förra veckan journalisten Inas Hamdan tillsammans med kollegan Dan Ivarsson en utpekad terrorist. Det ogillar Guillou, som återkommande kallar Hamdan för ”muslimjägare”. Och genom att tillägga etiketten ”specialanställd” antyder han att just denna jakt är uppdraget som Expressen har rekryterat Hamdan för.

26-åriga Hamdan arbetade tidigare på Sydsvenskan och har belönats med Stora journalistpriset för en granskning av hur Al Jazeera spred lögner om den svenska socialtjänsten. Hon har avslöjat att det vid Palestinademonstrationer i Malmö uttalats stöd för Hamas, och prisats av Svenska kommittén mot antisemitism.

Det är ingen nyhet att Jan Guillous ideologiska slagsida försvårar förståelsen av hur antisemitism kan finnas över hela det politiska brädet.

Det här har sedan tidigare väckt Guillous misstänksamhet. När Hamdan förra hösten talade på Publicistklubbens 150-årsjubileum sa Guillou från samma podium att hon rapporterar om ”påstådda förgripligheter”. (Detta efter att först, lagom härskartekniskt, glömma bort sin yngre kollegas namn.) När Hamdan efteråt erbjöd sig att tala med Guillou blev svaret ”nej tack”.

Det är ingen nyhet att Jan Guillous ideologiska slagsida försvårar förståelsen av hur antisemitism kan finnas över hela det politiska brädet. I en minnesvärd text förklarade han, på tvärs mot historisk kunskap och forskning, att den som är socialist inte kan vara rasist (Aftonbladet 4/2 2018). Men i fallet Hamdan finns något djupare, något som även avtäcks av att Guillou inte spyr galla över den man med svenskklingande namn som har skrivit de aktuella artiklarna med henne.

Kan det vara avund? Guillou har byggt en karriär där Israel-Palestinakonflikten i kolumner och i romaner fogas in en ram av romantiserade, orientalistiskt doftande pojkrumsäventyr. Tro fan att det är provocerande om en ung, kvinnlig journalist invandrad från regionen – med språkkunskap och kulturell kompetens att förstå den på sätt som Guillou aldrig kan drömma om – stör världsbilden.

November 2023: Inas Hamdan, som då var anställd på Sydsvenskan, tog emot Stora journalistpriset.

Men att som journalistlegendar inte förmå se sina egna begränsningar utan hellre ge sig på en reporter som avslöjar extremism – en person som 2024 blev så utsatt av personer som demonstrerade utanför hennes hem att en man nyligen dömdes för detta – är osmakligt.

Eller som journalisten Niklas Orrenius skriver på X (15/11): ”Att se någon som ”muslimjägare” för att denne granskar terrorvurmare och antidemokratiska krafter är ärligt talat att anamma muslimhatarnas logik”. För Hamdans granskningar uppskattas inte minst av svenska muslimer. Men extremisterna ogillar dem, och hon mottar mängder av dödshot och rasism. Något som Guillou nu förvärrar.

Situationen med Hamdan verkar tyvärr ha fastnat i den polariserade svenska debatten. Från det vänsterhåll där man annars är mån om att framhålla hur utsatta unga kvinnor med invandrarbakgrund är i offentligheten har det varit tyst inte bara om Guillous kränkande beteende utan även om Palestinademonstranterna som har hemsökt Hamdan.

Det är lika ovärdigt som att den Guillou som en gång i tiden avslöjade oegentligheter i det svenska samhället inte bara är blind för kollegor som nu gör samma sak – utan istället förringar och utsätter dem för fara.