JAG ÄR SÅ INNERLIGT TRÖTT PÅ CECILIA UDDÉN!
Ni vet obehagskänslan man kan få när man lyssnar på Sveriges radios nyhetssändningar, känslan av att "Nej, stämmer detta verkligen, på det här sättet?" Det känns hårdvinklat, man hör reporterns egna känslor i rösten, ni vet. Det är sällan jag orkar gå vidare och forska i upphovet till känslan. Livet är ju kort, och så stänger man av och lyssnar på något annat i stället. Men i går gjorde jag ett stickprov.
Cecilia Uddén – ingen närmare presentation behövs - refererade och kommenterade Reza Pahlavis tal. Pahlavi är ett slag iransk "kronprins", sonen till Irans förre shah, han som jagades bort av de islamistiska revolutionärerna 1979. Jag vet inget om honom och har inga känslomässiga skäl att vilja eller inte vilja att han ska leda Iran om mullornas regim faller. Dock kunde man förstå att Cecilia Uddén har starka åsikter!
Hon sa att han lät "donald trumpsk" i sitt sätt att tala om sig själv, om folket stöd och sin egen förmåga att leda Iran. Hon sa att talet syftade till att positionera sig som den enda tänkbara oppositionen. Och hon misstänkliggjorde hans uttalande om att tusentals inom regimens säkerhetstjänster vägrat delta i mördandet och i tysthet signalerat att de stöder Pahlavis framtida regim.
Dels förvred hon hans ord och sa att han påstått att tiotusentals anslutit sig till honom, dels ställde hon frågor av typen: "Det borde väl ha märkts under upploppen?" Hur då, menar hon? Och hur har det INTE märkts? Är Uddén på plats och vet vad som pågår inom regimens maskineri?
Det fanns inget "trumpskt" över Pahlavis sätt att prata. Han sa sig ha en plan, en plan som kunde samla all opposition och som kunde garantera en fredlig och trygg övergång till ett demokratiskt styre, att han har en unik möjlighet att leda övergången, och att folket kallade på honom. Men medan Trump ALLTID lovordar sig själv, hyllade Pahlavi Irans befolkning, dess modiga män och kvinnor som trotsar kulregnet. Han uppmanade omvärlden att hjälpa befrielserörelsen genom att skära alla diplomatiska och ekonomiska band till Khameneis regim. Detta glömde Uddén nämna. Pahlavi talade om hur Abrahamavtalen normaliserat flera arabstaters förhållande till Israel och hur Iran borde gå samma väg, och givetvis dra nytta av goda relationer till USA.
Och här har vi nog pudelns kärna. En man som vill att Iran ska normalisera sina relationer till omvärlden, inklusive Israel, måste misstänkliggöras och Trump-smetas.
Irans hat mot Israel, dess finansiering av proxyarméer vars huvudsakliga syfte är att mörda judar, det är inte ytterligare en försyndelse, utan tvärtom, ett skäl att se mellan fingrarna på de grova övergrepp som regimen begått mot sin egen befolkning i snart fem decennier, och nu i form av den ena massakern efter den andra.
Uddéns referat:
Själva talet:
Nedan: två väsensskilda vinklar på rapporteringen.
Jag är så innerligt trött på att denna kvinna år efter år, decennium efter decennium, får prägla den svenska befolkningens uppfattning om vad som sker i hela den ofantligt stora region som kallas Mellanöstern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar