Sveriges sekulära rättsstat är ingen slump
av Caroline Thelning i Ledare Publicerat den 18/02/2026
År 2006 riktades krav på särskild lagstiftning på religiös grund till riksdagens partier av företrädare för Sveriges muslimska förbund. År 2023 uttryckte en överväldigande majoritet av tillfrågade moskéföreträdare att lagstiftningen bör skydda religiösa symboler från kritik och hån. Detta är långtgående anspråk på hur svensk lag ska utformas utifrån en religions normsystem.
Ändå har reaktionerna varit begränsade. Någon bred politisk diskussion om vad parallella rättsordningar innebär för rättsstaten har inte följt. De medier som annars granskar makt och strukturer har i begränsad utsträckning analyserat konsekvenserna. Frågan har inte heller blivit föremål för den principiella diskussion om kvinnors och barns rättigheter som annars brukar följa när strukturellt förtryck identifieras.
Frågan rör grunden för rättsstaten.
Ska lagar fortsatt stiftas genom demokratiska beslut, eller ska religiösa normsystem ges rättslig betydelse? Om det senare, vem avgör vilka religiösa normer som ska gälla, och hur ska staten förhålla sig när tolkningarna skiljer sig åt?
För att förstå vad som står på spel behöver man påminna sig om hur den svenska rättsstaten har vuxit fram, en ordning där lagen är gemensam, där makten utövas genom demokratiska beslut och där människor ska behandlas lika inför lagen.
På 1200-talet hade varje landskap sin egen lag, och rättskipningen vilade på släktband och lokala sedvänjor. När kvinnofridslagen infördes skedde en avgörande förskjutning. Övergrepp mot kvinnor gick från att vara en angelägenhet mellan släkter till att bli ett brott mot rikets lag. Det innebar inte jämställdhet i modern mening, men det markerade ett steg bort från privat hämnd och mot en gemensam rättsordning.
På 1300-talet kom Magnus Erikssons landslag. För första gången fick större delen av riket en gemensam lagbok. Landskapens skilda rättstraditioner samlades i en lag som gällde för hela riket. Principen om en lag för riket tog form.
Under 1500-talet stärktes kungamakten ytterligare. Staten byggdes ut, förvaltningen organiserades och riket bands samman under en fastare central styrning. Lagen var inte ny, men den fick större genomslag och tillämpades mer konsekvent.
Sveriges gränser har vuxit fram genom krig och avgörande politiska beslut. Skåne blev svenskt 1658 genom freden i Roskilde. Finland förlorades 1809 genom freden i Fredrikshamn. Unionen med Norge upplöstes 1905. Förlusten av Finland blev en nationell chock. Gustav IV Adolf avsattes och 1809 antogs en ny regeringsform. Den begränsade kungamakten och stärkte riksdagens ställning. Ur krisen växte en tydligare konstitutionell ordning fram där makten bands av lag i stället för av person.
Det som har tagit sekler att bygga upp förändras inte i ett slag. Det förändras genom mindre beslut, nya undantag och gradvisa omtolkningar. Så byggdes rättsstaten, men genom liknande förskjutningar kan den ta en annan väg där lagen inte längre är lika för alla.
De lagar som i dag skyddar kvinnors och barns rättigheter har inte alltid funnits. De växte fram genom politiska beslut och genom människor som drev förändring. Rösträtten, reformer inom familjerätten och en stärkt syn på barnets rättigheter är resultatet av en lång utveckling där individens ställning successivt stärkts i förhållande till släkt, kollektiv och tradition.
Sveriges rättsutveckling har rört sig bort från ordningar där tillhörighet – till släkt, religion eller grupp – avgör människors rättigheter. Den har steg för steg lämnat släkt- och klanbaserade strukturer bakom sig och utvecklat en stat där lagen gäller lika för alla. Lokala normsystem har ersatts av en gemensam rätt.
När religiösa normer gör anspråk på rättslig status förändras den balansen.
Om lagstiftning börjar formas för att skydda religiösa föreställningar från kritik, eller om familjerättsliga frågor ges religiös styrning, innebär det att olika grupper omfattas av olika normer beroende på tillhörighet. I praktiken innebär det att medborgarskapet får olika innehåll. Lagen upphör att vara gemensam. Den rättsliga utveckling som under sekler har stärkt individens ställning i förhållande till kollektivet vänder då riktning.
Ska den svenska lagen fortsätta vara gemensam, eller ska den börja anpassas efter religiös tillhörighet? Ska individens rätt stå över kollektiva normsystem, eller tvärtom?
Rättsstaten är resultat av en lång historisk rörelse mot en gemensam lag för riket och mot att individens frihet ska väga tyngre än kollektiva anspråk. Det är den rörelsen som prövas när religiösa krav ställs på lagstiftningen. Där avgörs om lagen ska förbli gemensam.
Caroline Thelning
Grundare, Kvinnokraft 4.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar