KvinnoKraft 4.0
Hemsida
Sharia – ett system som sätter religiös lag över folkvald lag
av Caroline Thelning i Artikel / Fördjupning Publicerat den 16/02/2026
Artikel 3 i serien om sharia som norm- och rättssystem
I de två första artiklarna har sharia beskrivits som ett norm- och rättssystem, format genom tolkningar och upprätthållet av religiösa auktoriteter. I den här delen handlar det om vad det innebär i praktiken. Sharia beskrivs som ett system där lag, moral och makt hänger ihop, och där religion och politik inte skiljs åt.
Kort sammanfattning av föregående artikel
I den förra artikeln låg fokus på tolkningsmakten. Det visades hur sharia får sitt innehåll genom ulama, religiösa rättslärda, hur olika rättsskolor tillämpar systemet och varför variation i tolkning inte förändrar dess räckvidd. Hur sharia tolkas är avgörande, eftersom det påverkar hur människor förväntas leva, även i länder som Sverige.
Mer än tro – ett samhällsstyrande system
I sekulära samhällen förstås religion i regel som en personlig övertygelse. Tron kan påverka individens värderingar och livsval, men den står under lagen och är tydligt åtskild från statens maktutövning. I Sverige skildes stat och kyrka åt stegvis under 1900-talet.
Sharia fungerar annorlunda. Den är inte begränsad till religiösa handlingar eller personlig moral, utan gör anspråk på att reglera samhället som helhet. Det gäller relationen mellan kvinnor och män, familjelivets struktur, barns fostran, ekonomiska frågor och social ordning. Sharia är därmed inte en etik eller religion bland andra, utan ett system som sätter Guds lag över människors lagar. Därför är sharia inte bara religion, utan också en modell för hur samhället ska styras.
Gudomlig lag över mänsklig lag
Kärnan i sharias teokratiska idé är föreställningen om att Gud är den yttersta lagstiftaren. Mänsklig lagstiftning anses endast legitim i den mån den inte strider mot sharia. Därmed underordnas politiska beslut och demokratiska processer ett religiöst normsystem. I ett sekulärt rättssystem som det svenska är utgångspunkten den motsatta. Där stiftas lagar av människor, genom demokratiska processer, och kan ändras när samhället förändras. Ingen lag står över kritisk granskning eller politiskt ansvar.
När dessa synsätt möts uppstår en konflikt. Frågan är: Vem ska bestämma – Gud enligt de religiösa lärdas tolkning, eller folkvalda lagstiftare? I Sverige är den maktfördelningen redan fastställd. Det är riksdagen som stiftar lag. Inget annat normsystem – religiöst eller sekulärt – har rätt att stå över den demokratiskt beslutade lagstiftningen.
Ingen tydlig gräns mellan religion och makt
I shariasystemet finns alltså ingen skarp uppdelning mellan religion, juridik och politik. Normer för bön och fasta existerar sida vid sida med regler för äktenskap, skilsmässa, arv och socialt beteende. Det innebär att det privata och det offentliga vävs samman.
Detta skiljer sig tydligt från den sekulära modellen, där religion betraktas som en del av civilsamhället, inte som grund för lagstiftning. När sharia börjar styra människors liv fungerar inte längre uppdelningen mellan religion och lag. Religionen upphör då att vara en privatsak och görs till en del av hur samhället styrs.
Rättslärda som makthavare
Eftersom sharia bygger på tolkning får de som tolkar systemet en central maktposition. De religiösa rättslärda avgör hur regler ska förstås och hur de ska tillämpas i praktiken.
För att en svensk läsare ska förstå rollen kan den liknas vid en kombination av lagstiftare, domare och juridiska experter – men utan att väljas av folket, utan mandatperiod och utan möjlighet att rösta bort dem.
Deras auktoritet bygger på att de anses tolka Guds vilja. I praktiken innebär det att normer kan fastställas och upprätthållas utan insyn och utan att någon kan ställas till svars. För individen kan gränsen mellan personlig tro och sociala krav bli otydlig. För den som accepterar systemet upplevs detta ofta inte som ett problem, utan som en självklar ordning. Kritik mot sharia tolkas då lätt som ett angrepp på den egna identiteten eller på religionsfriheten.
Men frågan i denna serie gäller inte individers upplevelser, utan hur ett konkurrerande norm- och rättssystem är uppbyggt – vilka källor det bygger på, vem som tolkar det och hur det får genomslag genom religiös auktoritet, social kontroll och parallella normstrukturer i olika lokala sammanhang – och hur detta förhåller sig till en sekulär rättsstat.
Sådana sammanhang kan vara familjer och släktnätverk, religiösa församlingar och moskéer, föreningar och studiecirklar med religiös inriktning, informella råd i familje- och skilsmässofrågor samt sociala nätverk i bostadsområden där normerna delas och förs vidare.
I vissa miljöer kan avvikelse leda till betydande sociala konsekvenser. I extrema fall kan det handla om hot eller våld. Den som lever under sharias normer kan därmed hamna i ett spänningsfält mellan två system: det religiösa och det sekulära.
Vad sharia reglerar
Sharia omfattar långt mer än religiösa ritualer. Det handlar om regler för hur människor ska leva, organisera familjeliv och ordna samhället – regler som i flera avseenden kan stå i konflikt med svensk lag.
• Familjerätt: äktenskap kan ingås genom religiöst kontrakt, mannen har traditionellt ensidig rätt till skilsmässa, och vårdnad kan kopplas till religiös och könsbunden ordning snarare än barnets rättigheter som egen individ
• Könsroller och relationer: män och kvinnor ges olika rättigheter och skyldigheter, exempelvis vad gäller försörjningsansvar, rörelsefrihet och sexuella normer.
• Arv och vittnesmål: i klassisk rätt tilldelas kvinnor i regel hälften så stor arvsandel som män, och en kvinnas vittnesmål värderas annorlunda än en mans i vissa situationer.
• Klädsel och socialt umgänge: normer om kvinnors klädsel och könssegregering motiveras som juridiska plikter, inte som frivilliga rekommendationer.
• Moral och social disciplin: handlingar som i sekulär rätt betraktas som privata kan i sharia omfattas av religiöst sanktionerade regler och sociala eller rättsliga konsekvenser.
Skillnaden mot religion i sekulär mening
I ett sekulärt samhälle är religion underordnad lagen. Individen har rätt att tro, utöva sin religion och organisera sig religiöst – men dessa rättigheter begränsas där de kolliderar med andra grundläggande fri- och rättigheter.
I shariasystemet är förhållandet det omvända. Där är lagen underordnad religionen, och individens frihet definieras inom ramen för ett religiöst normsystem som hon eller han inte själv har varit med och beslutat om.
Sharia utan territoriella gränser
En viktig aspekt av sharia är att systemet inte är knutet till en specifik stat. Det anses gälla oavsett var dess anhängare bor. Det innebär att sharia kan utövas genom normer, social kontroll och religiös auktoritet även i länder där den saknar rättslig legitimitet. Den som lever under sharias normer kan därför fortsätta göra det, frivilligt eller under socialt tryck, även i ett samhälle som i övrigt bygger på sekulär lag.
Religionsfrihetens gräns
I ett demokratiskt samhälle är religionsfriheten grundläggande. Den skyddar individens rätt att tro, att byta tro och att utöva religion tillsammans med andra. Men religionsfriheten är inte avsedd att skydda system som gör anspråk på att ersätta eller konkurrera med den gemensamma rättsordningen. När sharia tillämpas som ett samhällsstyrande normsystem uppstår en tydlig gräns som inte kan lösas genom att säga att det handlar om religion.
I praktiken är det svenska myndigheter, kommuner och offentliga institutioner som avgör var denna gräns dras. När offentliga aktörer normaliserar symboler och normer som är juridiskt förankrade i sharia utan att förklara vad de faktiskt representerar, suddas skillnaden ut mellan individuell religionsutövning och ett normsystem med politiska anspråk.
Det är statens ansvar att värna den sekulära rättsordningen. Religionsfriheten skyddar individen – inte parallella normsystem. När myndigheter brister i denna gränsdragning är det inte religionsfriheten som stärks, utan rättsstatens principer som försvagas.
Hijabens symbol för sharia
Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse kan leda till sanktioner. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.
Nästa artikel
I den avslutande delen av denna serie riktas blicken mot praktiken i Sverige. Hur kan ett system som saknar rättslig legitimitet ändå få genomslag? Vilket ansvar har kommuner, myndigheter och staten när parallella normsystem tillåts verka i offentligheten?
Mer än tro – ett samhällsstyrande system
I sekulära samhällen förstås religion i regel som en personlig övertygelse. Tron kan påverka individens värderingar och livsval, men den står under lagen och är tydligt åtskild från statens maktutövning. I Sverige skildes stat och kyrka åt stegvis under 1900-talet.
Sharia fungerar annorlunda. Den är inte begränsad till religiösa handlingar eller personlig moral, utan gör anspråk på att reglera samhället som helhet. Det gäller relationen mellan kvinnor och män, familjelivets struktur, barns fostran, ekonomiska frågor och social ordning. Sharia är därmed inte en etik eller religion bland andra, utan ett system som sätter Guds lag över människors lagar. Därför är sharia inte bara religion, utan också en modell för hur samhället ska styras.
Gudomlig lag över mänsklig lag
Kärnan i sharias teokratiska idé är föreställningen om att Gud är den yttersta lagstiftaren. Mänsklig lagstiftning anses endast legitim i den mån den inte strider mot sharia. Därmed underordnas politiska beslut och demokratiska processer ett religiöst normsystem. I ett sekulärt rättssystem som det svenska är utgångspunkten den motsatta. Där stiftas lagar av människor, genom demokratiska processer, och kan ändras när samhället förändras. Ingen lag står över kritisk granskning eller politiskt ansvar.
När dessa synsätt möts uppstår en konflikt. Frågan är: Vem ska bestämma – Gud enligt de religiösa lärdas tolkning, eller folkvalda lagstiftare? I Sverige är den maktfördelningen redan fastställd. Det är riksdagen som stiftar lag. Inget annat normsystem – religiöst eller sekulärt – har rätt att stå över den demokratiskt beslutade lagstiftningen.
Ingen tydlig gräns mellan religion och makt
I shariasystemet finns alltså ingen skarp uppdelning mellan religion, juridik och politik. Normer för bön och fasta existerar sida vid sida med regler för äktenskap, skilsmässa, arv och socialt beteende. Det innebär att det privata och det offentliga vävs samman.
Detta skiljer sig tydligt från den sekulära modellen, där religion betraktas som en del av civilsamhället, inte som grund för lagstiftning. När sharia börjar styra människors liv fungerar inte längre uppdelningen mellan religion och lag. Religionen upphör då att vara en privatsak och görs till en del av hur samhället styrs.
Rättslärda som makthavare
Eftersom sharia bygger på tolkning får de som tolkar systemet en central maktposition. De religiösa rättslärda avgör hur regler ska förstås och hur de ska tillämpas i praktiken.
För att en svensk läsare ska förstå rollen kan den liknas vid en kombination av lagstiftare, domare och juridiska experter – men utan att väljas av folket, utan mandatperiod och utan möjlighet att rösta bort dem.
Deras auktoritet bygger på att de anses tolka Guds vilja. I praktiken innebär det att normer kan fastställas och upprätthållas utan insyn och utan att någon kan ställas till svars. För individen kan gränsen mellan personlig tro och sociala krav bli otydlig. För den som accepterar systemet upplevs detta ofta inte som ett problem, utan som en självklar ordning. Kritik mot sharia tolkas då lätt som ett angrepp på den egna identiteten eller på religionsfriheten.
Men frågan i denna serie gäller inte individers upplevelser, utan hur ett konkurrerande norm- och rättssystem är uppbyggt – vilka källor det bygger på, vem som tolkar det och hur det får genomslag genom religiös auktoritet, social kontroll och parallella normstrukturer i olika lokala sammanhang – och hur detta förhåller sig till en sekulär rättsstat.
Sådana sammanhang kan vara familjer och släktnätverk, religiösa församlingar och moskéer, föreningar och studiecirklar med religiös inriktning, informella råd i familje- och skilsmässofrågor samt sociala nätverk i bostadsområden där normerna delas och förs vidare.
I vissa miljöer kan avvikelse leda till betydande sociala konsekvenser. I extrema fall kan det handla om hot eller våld. Den som lever under sharias normer kan därmed hamna i ett spänningsfält mellan två system: det religiösa och det sekulära.
Vad sharia reglerar
Sharia omfattar långt mer än religiösa ritualer. Det handlar om regler för hur människor ska leva, organisera familjeliv och ordna samhället – regler som i flera avseenden kan stå i konflikt med svensk lag.
• Familjerätt: äktenskap kan ingås genom religiöst kontrakt, mannen har traditionellt ensidig rätt till skilsmässa, och vårdnad kan kopplas till religiös och könsbunden ordning snarare än barnets rättigheter som egen individ
• Könsroller och relationer: män och kvinnor ges olika rättigheter och skyldigheter, exempelvis vad gäller försörjningsansvar, rörelsefrihet och sexuella normer.
• Arv och vittnesmål: i klassisk rätt tilldelas kvinnor i regel hälften så stor arvsandel som män, och en kvinnas vittnesmål värderas annorlunda än en mans i vissa situationer.
• Klädsel och socialt umgänge: normer om kvinnors klädsel och könssegregering motiveras som juridiska plikter, inte som frivilliga rekommendationer.
• Moral och social disciplin: handlingar som i sekulär rätt betraktas som privata kan i sharia omfattas av religiöst sanktionerade regler och sociala eller rättsliga konsekvenser.
Skillnaden mot religion i sekulär mening
I ett sekulärt samhälle är religion underordnad lagen. Individen har rätt att tro, utöva sin religion och organisera sig religiöst – men dessa rättigheter begränsas där de kolliderar med andra grundläggande fri- och rättigheter.
I shariasystemet är förhållandet det omvända. Där är lagen underordnad religionen, och individens frihet definieras inom ramen för ett religiöst normsystem som hon eller han inte själv har varit med och beslutat om.
Sharia utan territoriella gränser
En viktig aspekt av sharia är att systemet inte är knutet till en specifik stat. Det anses gälla oavsett var dess anhängare bor. Det innebär att sharia kan utövas genom normer, social kontroll och religiös auktoritet även i länder där den saknar rättslig legitimitet. Den som lever under sharias normer kan därför fortsätta göra det, frivilligt eller under socialt tryck, även i ett samhälle som i övrigt bygger på sekulär lag.
Religionsfrihetens gräns
I ett demokratiskt samhälle är religionsfriheten grundläggande. Den skyddar individens rätt att tro, att byta tro och att utöva religion tillsammans med andra. Men religionsfriheten är inte avsedd att skydda system som gör anspråk på att ersätta eller konkurrera med den gemensamma rättsordningen. När sharia tillämpas som ett samhällsstyrande normsystem uppstår en tydlig gräns som inte kan lösas genom att säga att det handlar om religion.
I praktiken är det svenska myndigheter, kommuner och offentliga institutioner som avgör var denna gräns dras. När offentliga aktörer normaliserar symboler och normer som är juridiskt förankrade i sharia utan att förklara vad de faktiskt representerar, suddas skillnaden ut mellan individuell religionsutövning och ett normsystem med politiska anspråk.
Det är statens ansvar att värna den sekulära rättsordningen. Religionsfriheten skyddar individen – inte parallella normsystem. När myndigheter brister i denna gränsdragning är det inte religionsfriheten som stärks, utan rättsstatens principer som försvagas.
Hijabens symbol för sharia
Inom sharia betraktas hijaben som en juridisk plikt för kvinnor efter puberteten. Den fungerar som ett verktyg för könssegregering och social kontroll, där avvikelse kan leda till sanktioner. Hijaben är därför inte enbart en religiös symbol, utan en integrerad del av sharias norm- och rättssystem.
Nästa artikel
I den avslutande delen av denna serie riktas blicken mot praktiken i Sverige. Hur kan ett system som saknar rättslig legitimitet ändå få genomslag? Vilket ansvar har kommuner, myndigheter och staten när parallella normsystem tillåts verka i offentligheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar