Klimatångest

Problematisera inte ungas brist på klimatoro

Klimatångest är inte finare än någon annan typ av existentiell ångest.

Sju av tio ungdomar oroar sig inte för klimatet, rapporterar SVT (26/2). Det visar en pågående forskningsstudie som finansieras av Vetenskapsrådet. Den följer 1 000 gymnasieelever över tre år och undersöker deras känslor inför klimatförändringarna och hur de utvecklas över tid.

Nu finns data från den första enkätstudien. Den visade att 17 procent av de unga var ”klimatresilienta”, vilket innebär att de förvisso känner sorg inför klimatförändringarna men ändå mår bra och engagerar sig i klimatfrågan. Tio procent av ungdomarna mådde väldigt dåligt och kände sig påverkade av klimatångest i vardagen. Och 73 procent av ungdomarna svarade att de hade lågt engagemang i klimatfrågan.

SVT intervjuade en av forskarna i inslaget. Forskaren Marlis Wullenkord, som också är miljöpsykolog, verkade närmast besviken över att det bara var tre av tio ungdomar som kände oro för klimatet. Wullenkord konstaterade att studien ännu inte är klar, men spekulerade kring att unga distanserar sig till klimatfrågan för att hopplösheten är för stark och att de inte känner någon framtidstro.

Det är märkligt att en forskare problematiserar ungdomars avsaknad av oro för klimatet. Som om det vore mer hälsosamt och normalt att känna klimatångest än att inte göra det. Det visar om inte annat vilken särställning som oro för klimatet har fått i samhället.

Att fler unga inte känner oro för klimatet bör knappast ses som ett problem, förutom möjligtvis för den opinion som ser klimatförändringar som det huvudsakliga hotet mot mänskligheten. I dag kryllar det närmast av samhällsfrågor som man kan känna ångest för: AI:s påverkan på arbetsmarknaden, antibiotikaresistenta bakterier, krig i världen och otrygghet i samhället. Det finns ingen anledning att se någon särskild form av samtidsångest som ett bevis på den högsta formen av upplysning.

Det här är snarare ett tecken på att tiden när klimatfrågan var den enda existentiella frågan värd att ta på allvar är förbi. Flera stora samhällsproblem har tillkommit som inte ens var på den politiska agendan för tio år sedan, vilket förklarar varför unga människors oro inte är lika koncentrerad som tidigare. Det är förmodligen därför som klimatfrågan inte väcker lika brett engagemang bland unga som den gjorde på 2010-talet.

Det återspeglas inte minst av Miljöpartiets dalande stöd bland unga. Enligt vallokalsundersökningen Valu har MP:s stöd bland förstagångsväljare sjunkit rejält det senaste decenniet. I riksdagsvalet 2010 röstade hela 16 procent 18-21-åringar på Miljöpartiet, jämfört med bara fem procent år 2022.

Den senaste upplagan av Generationsbarometern, som publicerades häromdagen, visar att unga definierar sig mindre utifrån politiska identiteter än tidigare. Trots att det har skett en högervåg bland unga. Om förstagångsväljare hade avgjort förra valet hade Tidöpartierna fått 58 procent, men det är bara fem procent som definierar sig som konservativa och sex procent som liberala. Etiketten miljövän har också blivit mindre intressant för dagens unga: bara 13 procent kallar sig miljövän i dag jämfört med 27 procent år 2018. Politiska etiketter är helt enkelt mindre tilltalande för dagens ungdomsgeneration.

När ungdomar får välja sina viktigaste politiska frågor toppar ökade resurser till sjukvård och omsorg, minskad arbetslöshet och ökade resurser till skolan. Drygt 30 procent svarar att miljö- och klimatfrågor är en av de viktigaste samhällsfrågorna för dem – jämfört med 48 procent år 2021.

Dagens unga avfärdas ofta som en generation som inte är politiskt intresserad. Men Generationsrapporten visar att samhällsintresset bland unga befinner sig på en historiskt relativt hög nivå: 38 procent svarar att de är ganska eller mycket intresserade av politik. Det handlar snarare om att dagens unga bryr sig om andra frågor än tidigare generationer. Och det är inte konstigt. De har ju vuxit upp i en annan verklighet, där andra samhällsproblem känns mer akuta.

Idéer som sågs som höjden av progressivitet för tio år, som klimatfrågan eller antirasism, har antingen förlorat i popularitet eller blivit så pass mainstream att de har förlorat sin sprängkraft. Det är inget radikalt ställningstagande för dagens unga att vara klimatkämpar om pappa kör elbil, bamba skryter om den klimatsmarta menyn och mamma tjatar om vikten av sopsortering.

Generationsrapporten visar att många unga är upptagna kring frågor som handlar om ekonomisk stress och oro för hur AI-utvecklingen kommer att påverka deras framtid och försörjningsmöjligheter. Det är begripligt med tanke på att arbetsmarknaden förändras i snabb takt och att juniora positioner inom exempelvis finansbranschen och IT rationaliseras bort, vilket gör det första riktiga vuxenjobbet mer ouppnåeligt.

Vuxna som vill förstå hur den nuvarande ungdomsgenerationen känner och resonerar borde utgå mer från deras verklighet och mindre ifrån sin egen.