Sverige – islamisternas fristad

Sverige ska inte vara en fristad för islamism!

Mellanösterns konflikter har importerats till Sverige. Här har de slagit rot och utgör ett hot mot judar och exiliranier. Detta är inte enbart ett integrationsproblem utan också ett säkerhetsproblem.

Alice Teodorescu

Mars 08, 2026


Hur många etniska konflikter tål Sverige? Förra lördagens historiska amerikanska/israeliska attack på Iran, som bland annat resulterade i att ayatolla Khamenei äntligen togs av daga, aktualiserar frågeställningen. För nu om någonsin är det ställt bortom allt rimligt tvivel att det knappast var omsorgen om palestinska barn som utgjorde den minsta gemensamma nämnare för den brokiga så kallade pro-palestinska rörelsen - utan hatet mot Israel och västvärlden.

I söndags skildrade Doku hur personer ur Palestinarörelsen - islamister, kommunister och postkoloniala vänsteraktivister - under den numera sedvanliga demonstrationen på Gustav Adolfs torg i Göteborg bar på porträtt av Ali Khamenei, som i tal gratulerades till sitt martyrskap och kallades för ”vår älskade ledare”. Vid samma tillfälle hyllades den iranska islamiska republiken, det hårdföra Islamiska revolutionsgardet och Hizbollah.

En kvinna som fick ordet, klädd i svart chadorliknande slöja med en täckjacka över, inledde med att säga att “det är naturligt att känna sorg och fälla tårar för den man älskar: Är du här för Palestina ska du också sörja ledaren som blev martyr i natt. En ledare för motståndet.”

Kvinnan ska sedan ha riktat sig mot de många exiliranier som hade samlats vid Götaplatsen för att fira nyheten om ayatollans död med orden: “För er där borta, för er där borta som firar och dansar – ni är skamliga för hela mänskligheten. Ni har visat världen hur respektlösa och gränslösa ni är. Ni har sålt era själar till pedofiler och barnmördare.” Kvinnan ska också ha sagt att de firande exiliranierna tillhör ”djävulens lag” och ropat “Shame on you!”

I Stockholm har liknande demonstrationer också förekommit där islamister skanderat “Död åt USA!” och “Död åt Israel!”. Därutöver har en minnesceremoni för den likviderade diktatorn ägt rum i moskén Imam Ali Islamic Center, för övrigt den största shiaislamiska församlingen i Norden, i Järfälla. Säpo pekade i januari år 2025 ut moskén som den iranska regimens spioncentral i Sverige. Kort därefter hämtades moskéns imam mitt i natten och utvisades.

Expressen har i dagarna också kunnat visa hur en rad andra shiaförsamlingar, och personer med band till dessa, sörjer den iranske tyrannens död. Det handlar alltså om samma blodtörstiga despot som i januari beordrade massakern på det egna folket, som resulterade i att tiotusentals människor mördades på två dygn; bara för att nämna en av de senare bedrifterna på den kilometerlånga “meritlistan” över bestialiska brott.

Ett språkrör för en av de utpekade imamerna har avfärdat kritiken som kartläggningen genererat som “okunnig”. I en intervju med stjärnreportern Inas Hamdan i Expressen ger han uttryck för en viss ambivalens i förhållande till regimen, menar att man kan likställa sorgen efter den eliminerade ayatollan med den som hade följt bland katoliker om påven dödats, för att sedan helt tappa masken:

“Plötsligt tar han upp pedofilmiljardären Jeffrey Epstein.

– Den israeliska Epstein-maffian har till och med gjort det till ett brott i väst att sörja denna tragedi, säger Ahmed Abbas.

Vad är ”israeliska Epstein-maffian”?

– Den grupp som styrs av de som håller i de egentliga Epstein-filerna. Alla fingrar pekar på Mossad.

– Israel är handen som styr som en marionettdocka. Det är de som bildar konsensus i medier och politiska uttalanden.

Idén om att judar kontrollerar politiker och medier är en välkänd antisemitisk konspirationsteori. Men Ahmed Abbas tycker inte att det han säger är antisemitiskt.

– Vi måste skilja mellan antisemitism och antisionism.

– Vi måste kunna kritisera staters politik utan att det blandas ihop med hat mot människor eller religioner.

Ridå.


Den konflikt som nu utspelar sig i Sverige handlar inte om Mellanöstern. Den handlar om Sverige. Det vi beskådar är således två rörelser - en demokratiskt sinnad som firar despotens död och en auktoritär som sörjer den - som illustrerar den värderingskonflikt som skakar vårt samhälle, och i förlängningen hela västvärlden. Mellan dem löper en djup värderingskonflikt – inte bara om geopolitik utan om själva grunden för det demokratiska samhället.

Att det förhåller sig såhär är föga förvånande; har man spenderat de senaste 2,5 åren åt att hylla Hamas terror mot Israel, som finansierats av Iran, är det logiskt att man sörjer ayatollans död enligt föreställningen om att fiendens fiende är ens bästa vän. För många av vänsterns halvtidshumanister saknar regimens systematiska människorättsbrott mot kvinnor, homosexuella, religiösa minoriteter och dissidenter betydelse så länge Irans hat mot Israel, USA och västvärlden består.

Fienden är därmed inte enbart en avlägsen motståndare som hotar oss utifrån; fienden finns i allra högsta grad innanför våra gränser där den listigt använder sig av demonstrations-, religions-, och yttrandefriheten för att inskränka demokratin inifrån och islamisera Sverige. Vad händer den dagen som dessa människor lyckas kanalisera sina antidemokratiska idéer i praktisk politik också i vårt land? När de kräver sharialagar för att kuva kvinnor, homosexuella, icke-religiösa och judar, och andelen som sympatiserar med den här sortens uppfattningar är så stor att de får genomslag?

För mig som beslutsfattare är det uppenbart att det politiska svaret på konflikten som står i öppen dager måste vara tydligt och resolut: Moskéer som den i Järfälla måste stängas, organisationer som i praktiken fungerar som plattformar för islamistiska idéer och utländsk påverkan avvecklas, statsbidrag till föreningar som cementerar segregation i integrationens namn ska inte reduceras eller “ses över” utan strypas permanent.

Religionsfriheten innebär ingen rätt för främmande makt att sponsra islamism eller bedriva underrättelseverksamhet i Sverige. Den här sortens krafter utgör ett reellt hot mot Sveriges nationella säkerhet och mot utsatta grupper i exil, liksom den judiska minoriteten, då den främjar extremism, splittring och antisemitism.

Människor som sökt sin tillflykt till Sverige har väl här ingen rätt att undergräva de demokratiska värderingar som gjort Sverige till ett land man, hittills, flytt till - inte ifrån. Hyser man antisemitiska, kvinnofientliga, antidemokratiska värderingar - som motiveras med islam - är Sverige helt enkelt fel land att bosätta sig i. Det betyder att den som aktivt verkar för etablering av extremistiska eller antidemokratiska rörelser inte ska kunna räkna med att få vistas i Sverige, än mindre erhålla svenskt medborgarskap.

I klartext: När människor i ett av världens mest sekulära och toleranta länder öppet hyllar en av vår tids största despoter (som motiverat sitt skräckvälde med religion), och därtill skanderar död åt demokratiska länder som går i bräschen för att bringa frihet och stabilitet i Mellanöstern, är gränsen - med råge och sedan länge - nådd.

Under lång tid har svenska regeringar – oavsett kulör och ideologisk hemvist – valt att reagera först när problemen blivit dem övermäktiga. Långt dessförinnan har parallella miljöer vuxit fram där islamistiska, antisemitiska rörelser kunnat organisera sig, samla in pengar, bygga institutioner och etablera inflytande i civilsamhället och inom politiken – ofta med svenska skattemedel - samtidigt som de spridit propaganda och knutit band till regimer som öppet betraktar västvärlden som fienden.

Hur har detta kunnat ske? Därför att vi låtit det ske. Därför att alltför många betraktat islamism som ett socialt fenomen snarare än ett politiskt projekt. Svenska politiker behöver inse att den som betalar imamen också bestämmer innehållet i hans predikan. Om vi inte vågar vidta åtgärder nu, av rädsla för att anklagas för islamofobi, kommer importen av konflikterna att fortsätta, för att sedan förstärkas av islamistiska nätverk, radikal vänsteraktivism och utländska regimer.

Integration - eller funktionell anpassning som det egentligen handlar om - bygger på lojalitet med det samhälle man lever i, liksom i fallet Sverige på respekt av de värderingar som gjort landet till en fristad. Den som hyllar teokrati, antisemitism och politiskt våld har i praktiken redan brutit det kontraktet.

Det vi nu beskådar är emellertid inte längre ett uttryck enbart för bristande integration. Den som hyllar den islamiska regimens terror mot den egna befolkningen och västvärlden är ett säkerhetsproblem - och ska behandlas som ett sådant.

Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi låtsas att det vi bevittnar bara är ytterligare demonstrationer i mängden. Ännu några slagord. Ännu ett importerat bråk. Ännu några gränsförflyttningar.

Eller så inser vi att gränsen faktiskt är nådd - och passerad. Att ett samhälle som inte längre vågar försvara sina egna värderingar till slut förlorar dem. Den dag Sverige inte längre är en självklar fristad för människor som flyr från diktaturer – därför att diktaturernas ideologier fått fäste här – har vi i praktiken redan förlorat det mest grundläggande. Väl förlorat kommer det aldrig att kunna återskapas på nytt.