Rektorn får inte stå ensam mot klanen
Publicerad 25 apr 2026
Den svenska debatten har en blind fläck.
Rektorer och lärare lämnas ensamma i kampen mot avgrundsdjupa problem.
På bara några decennier har Sverige blivit ett extremt invandringsland. Här finns en större andel utrikesfödda i befolkningen än vad det någonsin har gjort i USA.
I skoldebatten är det perspektivet i regel osynligt.
När medier rapporterar om olovlig frånvaro handlar det om Svensson-familjer som vill resa till Thailand mitt i terminerna. När ämnet är press mot lärare är udden riktad mot medelklassföräldrar som kräver högre betyg åt barnen.
Det är dock bagateller jämfört med de avgrundsdjupa problem som skolpersonal måste hantera i utsatta områden.
Linnea Lindquist – biträdande rektor på en skola på Järvafältet i Stockholm och fristående kolumnist här på Expressens ledarsida – sätter i en ny bok ljuset på några av dem.
Ett är könsstympning. Lindquist beskriver hur en sprallig lågstadietjej plötsligt börjar gå långsamt och släpigt och får hög frånvaro. Till slut berättar flickan att hon har blivit stympad under sommarlovet.
Ett annat är uppfostringsresor. En pojke visar Lindquist ärren på ryggen efter slag från lärare i hemlandet, dit föräldrarna skickat honom för att han skulle lära sig disciplin.
Ett tredje är hedersförtryck. Lindquist noterar hur en pojke ideligen ingriper när hans lillasyster leker med pojkar under rasten. Till slut förstår hon att pojken bara härmar hur pappan agerar mot tonårsdottern i familjen.
Ytterligare ett är klanernas makt. Lindquist skriver om hur barn är rädda för en elev eftersom de vet att han tillhör en familj med stort inflytande. När hon via pappan försöker få bukt med sonens skräckvälde avsäger han sig vårdnaden för att slippa gå på skolans möten.
Linnea Lindquist utkommer nu med boken ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”.
När man läser boken slås man av samhällets stora svek mot skolpersonalen. De utgör den första linjen i kampen mot barnaga, radikalisering och islamism. Men de lämnas ofta helt ensamma.
Rektorer i Sverige måste läsa 30 poäng på högskolan om sådant som skoljuridik, styrning och pedagogisk ledning. Men de får på egen hand klura ut hur de ska hitta barn som tvingas tillbaka till hemlandet för att gifta sig. Några nationella rutiner för frånvaroutredningar finns inte.
Linnea Lindquist har mycket kunskap om kulturerna i Afrika och Mellanöstern. Hon har talat med könsstympade kvinnor i Etiopien, träffat fördrivna palestinier på Västbanken och besökt Umayyadmoskén i Damaskus.
Hon hyllas med rätta som en eldsjäl. Arbetet med att identifiera barn som hotas av hedersförtryck och barnäktenskap kan dock inte stå och falla med enskilda arbetsnarkomaner. Det måste fungera även om rektorn vabbar och skolsköterskan är halvtidssjukskriven.
Linnea Lindquist delar i sin bok ut armbågar åt alla håll. Den som vill kan enögt plocka ut sin favoritkäpphäst och rida vidare på den. Under en paneldebatt om boken i veckan lät det på Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg som om könsstympningar vore en följd av det svenska friskolesystemet.
Men det verkligt värdefulla med boken är att Lindquist visar hur komplexa de här frågorna är. Både högern och vänstern har skäl till självrannsakan.
Ja, friskolemarknaden är ett problem. Det ger rektorer ekonomiska incitament att undvika svåra samtal med föräldrarna om heder och normer. Risken finns ju att de flyttar sitt barn till en annan skola.
Fast lagen om anställningsskydd är också ett bekymmer. Förtursreglerna i kommuner gör att skolor i utsatta områden tvingas anställa personer som talar mycket bristfällig svenska och gör det svårare att hålla borta hedersnormer från personalgruppen.
Standardlösningen från vänster – ”mer resurser” – ger Linnea Lindquist heller inte mycket för. Hon menar tvärtom att skolor i utsatta områden badar i pengar. Det är arbetssätt och pedagogik som behöver förändras – inte budgeten.
Politiker hemfaller gärna åt symbolpolitik när det kommer till integration. Men det finns en rad konkreta reformer som skulle hjälpa Linnea Lindquist och hennes kolleger i första linjen.
Inför en specialistutbildning om hedersnormer och kulturkrockar för rektorer, lärare och andra som ska arbeta i utsatta områden.
Ge Centrum för våldsbejakande extremism i uppgift att ge stöd och råd åt skolledare.
Se över lagstiftningen kring otillåten påverkan för att lättare kunna lagföra personer som trakasserar skolledare.
Rektorer får inte stå ensamma mot klaner och islamister.
Ge inte efter för islamisternas drev mot rektor Linnea!
Det kostar på att stå upp mot hedersförtryck och antisemitism. Starka krafter försöker nu få bort ”rektor Linnea” från sitt jobb. De får inte lyckas.
Linnea Lindquist är biträdande rektor på Husbygårdsskolan.
De senaste åren har Linnea Lindquist gjort sig ett namn som en stridbar debattör, inte minst som fristående kolumnist här på Expressens ledarsida.
Mest känd är ”rektor Linnea” för sin idoga opinionsbildning mot avarterna på friskolemarknaden. Men återkommande teman i hennes inlägg är också hedersförtryck och antisemitism.
Det engagemanget har gjort Linnea Lindquist till en måltavla för islamister.
Just nu pågår ett drev med syfte att få henne avsatt från jobbet som biträdande rektor på Husbygårdsskolan i Stockholm. Hon utmålas som rasist och islamofob, bland annat med hänvisning till texter i Expressen.
På lokala sajter, liksom i vänstertidningen ETC, beskrivs det hela som ett spontant upprop av bekymrade föräldrar på skolan.
Vad som inte nämns är att kampanjen underblåses av den ökände islamisten Amanj Aziz i Göteborg och det så kallade Insan – Institutet för samhällsanalys (tidigare Nyans:Muslim) – som han driver.
Under rubriken ”Islamofobi i Husby” kritiseras Linnea Lindquist bland annat för att ha vittnat om sina erfarenheter av rekryteringsförsök till jihadistorganisationer (”en islamofobisk tankefigur”) och för att ha hyllat debattörer som Nalin Baksi och Sakine Madon (”kända islamofober”).
Detta tar Aziz som intäkt för att svensk skola ”infiltrerats av personer som ser ner på muslimska barn”.
Exemplen framstår som absurda. Men Insan har varit lyckosamt med liknande kampanjer förr, vilket skildrats av SvD:s ledarskribent Peter Wennblad.
Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.
I våras var institutet med och drevade mot rektorn för Vivallaskolan i Örebro efter att hon bland annat uttryckt oro över att elever från en nedlagd muslimsk friskola såg ner på barn med annan tro.
Det slutade med att rektorn fann sig tvungen att be om ursäkt. Efteråt jublade Amanj Aziz och beskrev händelsen som en vändpunkt.
Tyvärr är han ingen ensam dåre. Han har goda kontakter – faktiskt också i riksdagens utbildningsutskott.
Där sitter vänsterpartisten Nadja Awad som suppleant. Hon arbetade länge med Amanj Azizs organisation och stod fram till nyligen som ansvarig för Insans Facebooksida. I våras gick också Awad ut offentligt och kritiserade rektorn i Örebro.
Mönstret med kampanjer mot skolledare är inte unikt för Sverige. Såväl i Frankrike som i Storbritannien har islamistiska krafter bedrivit kampanjer mot rektorer.
I Sverige har minst sju muslimska friskolor stängts de senaste åren efter larm om radikalisering och IS-terrorister bland personalen. Kanske är skolstängningarna en förklaring till att islamister nu i stället riktar in sig på misshagliga rektorer i kommunala skolor.
Linnea Lindquist känner ett starkt stöd från sin arbetsgivare – men det vore bra om även politiken stod upp. För med sitt starka engagemang, sin varma humanism och sina djupa pedagogiska kunskaper är hon precis den typen av skolledare som behövs i särskilt utsatta områden.
Särskilt välkommet vore det om Vänsterpartiet tydliggjorde var man står i denna viktiga värderingsstrid.
Politikerna får inte ge efter för islamisternas drev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar