Brännboll

Wikipedia


Dagens ungdom för klen för brännboll

I fäders spår för framtids segrar.

Brännbollen har en oanat lång och brutal historia, men enligt nya vittnesmål går den nu mot sitt slut. Skälet är att dagens ungdom inte klarar den fysiska och psykiska påfrestningen. Detta skriver Linnea Klingström.

3 maj 2026

”Alla manhaftiga och krigiska folkslag hava städse under fredens stilla dagar underhållit kroppens styrka och sinnets mandom och hurtighet genom mångfaldiga manliga kroppsövningar, lekar och idrotter, och sålunda förenat strid och frid: lika glatt lekt striden på den blodiga valplatsen ansikte mot ansikte mot landets fiender, och även under fredslugnet lekt striden sins emellan och inför de församlade landsmännen i hemmet.”

Så inleder kulturhistorikern Per Arvid Säve, år 1847, kapitlet om folklekar i sin volym Gotländska samlingar.

Säve gjorde det till sin livsuppgift att rädda Gotlands särpräglade kultur från att falla i glömska. Stort intresse visade han de gamla lekarna som redan på den tiden till stor del försvunnit från det svenska folklivet. De forna folklekarna som präglat generationer av manhaftiga skandinaver levde nu bara kvar ”i pränt eller i dunkla sagor” enligt Säve. Men på det väna och minnesrika Gotland var det annorlunda! Där levde de gamla fosterländska lekarna kvar.

Säve samlade in och nedtecknade reglerna till lekar som skinn-kompass, bränne-kuttä, pärk och gymbur-laiken för att bevara dem till eftervärlden. Säve förstod nämligen att lekarna var en del av vårt unika kulturarv och en bro till våra förfäders liv.

När idrottslärare på svenska skolor nu aktivt plockar bort en av våra folkligaste svenska lekar från lektionerna, kan man tänka sig att Säve vänder sig i sin grav. Brännboll anses nämligen sätta press på eleverna. En idrottslärare säger att det är ”ganska psykiskt påfrestande” för ungdomar att spela brännboll. Och så kan vi ju inte ha det på idrotten i skolan. Press och påfrestning hör ju inte idrotten till. Eller?

Enligt Nationalencyklopedin är idrott ”fysisk aktivitet, som människor utför för att få motion och rekreation eller för att uppnå tävlingsresultat”. Våra förfäder på vikingatiden däremot, hade en annan definition av idrott: förutom rent fysiska prestationer innefattade det även kulturella sådana såsom skaldskap, harpospel och berättarförmåga.

Det är också tack vare vikingarnas berättarförmåga som vi idag känner till så mycket om just deras idrottsbragder. De äldsta berättelserna om ett spel som kan liknas vid brännboll finner vi nämligen i de gamla islänningasagorna. Spelet kallades för ”knatteleikr” vilket rätt och slätt betyder ”bollspel” på norrönt mål. Reglerna var på den tiden så allmänt kända att de tyvärr aldrig nedtecknades. Det vi vet är att det var ett bollspel med flera spelare, ett slagträ eller klubba och någon form av boll. Och att spelet var betydligt mer brutalt än dagens skolbrännboll.

När den isländske skalden Egil Skallagrimsson i början av 900-talet spelade knatteleikr slutade det med att han bytte slagträet mot en yxa som han satte i huvudet på motståndaren. Med detta lilla snedsteg åstadkom han en släktfejd om vilken man kan läsa i Egil Skallagrimssons saga.

I Hords och Holmbrödernas saga, som utspelar sig i slutet av 900-talet, kan man läsa om hur bollspelet gick så hårt till att sex av deltagarna dog redan första dagen! I Viglunds saga drämmer Jökul bollen i Viglunds panna så ögonbrynen lossnar, och när Gisle Sursson spelar knatteleikr på 970-talet slår han bollen så hårt in i motståndarens rygg att han stupar. De isländska sagorna är som synes fulla av skildringar av detta brutala, men populära, bollspel.

Om knatteleikr spelades även i Sverige vet vi inte. När Säve samlade in gotländska folklekar på 1800-talet var reglerna till knatteleikr sedan länge bortglömda. På Gotland, skriver Säve, spelade man över huvud taget inga bollekar med slagträ. Gotländsk ”bränn-båll” eller ”bränne-kutta” spelades med en käpp med vilken bollen skulle slås ner i en håla.

Som begrepp nämns brännboll för första gången i en stadga på 1600-talet. Stadgan förmedlar att den som blev påkommen med att spela ”brennebål” på kyrkogården straffades med böter på 6 öre. Hur det spelades framgår inte. På 1700-talet skriver Carl von Linné om populära svenska lekar, och nämner ”Brän båll” som en av dem. Inte heller han beskriver hur leken går till. Av namnet kan man dock anta att någon del av spelet handlade om att träffa motståndaren med en boll som ”brände”.

Först under slutet av 1800-talet började reglerna för brännboll formaliseras och skrivas ner, ofta med syfte att användas i folkskolans idrottsundervisning. Under 1900-talet införs brännplattan där en ”brännare” får ta emot bollen istället för att den ska kastas på den som springer. Brännbollen blev därmed en mindre smärtsam lek.

Och nu, år 2026, är brännbollen på väg bort från skolidrotten. För att leken är ”psykiskt påfrestande” och sätter press på eleverna. Man undrar vad Egil Skallagrimsson hade sagt om det!

Säve däremot hade nog sagt ungefär samma sak som han sa redan 1847:

”…folkens ande har nu tagit andra vägar; och de så kallade folklekar som ännu här och var skugglikt och i ringa tal fortleva, hava nedsjunkit till en blott ögonfägnad och omanligt åtlöje för den sämsta delen av folket”.