Kvinnokraft 4.0
8 mars: Varför vågar så få feminister och progressiva se och tala klarspråk om sharia?
av Caroline Thelning 8 mars
Den 8 mars är en dag då kvinnors frihet ofta står i centrum.
8 mars: Varför vågar så få feminister och progressiva se och tala klarspråk om sharia?
av Caroline Thelning 8 mars
Den 8 mars är en dag då kvinnors frihet ofta står i centrum.
Historier om rösträtten, om kampen för utbildning, arbete och självbestämmande berättas återigen.
Namn som Fredrika Bremer och Elin Wägner lyfts fram – kvinnor som utmanade sin tids lagar och maktordningar när de begränsade kvinnors liv.
De möttes av hån, misstänkliggöranden och anklagelser om att splittra samhället. Men de fortsatte ändå, därför att de såg – och vågade kritisera – det som andra inte ville se: att kvinnors underordning inte var huggen i sten utan upprätthölls av ett system av normer och lagar.
Just därför är vår egen tids tystnad så svår att förstå.
Under flera decennier har stora delar av den västerländska kvinnorörelsen – organisationer, progressiva politiska rörelser och opinionsbildare som säger sig försvara kvinnors rättigheter – visat en anmärkningsvärd ovilja att analysera sharia som norm- och rättssystem.
Just därför är vår egen tids tystnad så svår att förstå.
Under flera decennier har stora delar av den västerländska kvinnorörelsen – organisationer, progressiva politiska rörelser och opinionsbildare som säger sig försvara kvinnors rättigheter – visat en anmärkningsvärd ovilja att analysera sharia som norm- och rättssystem.
När frågan har väckts i Sverige har den nästan alltid flyttats bort från lag, rättigheter och makt.
I stället har diskussionen ofta reducerats till en fråga om representation, identitet och individuella val.
Fokus hamnar på kvinnans rätt att bära ett plagg, på synlighet i reklamkampanjer och offentlig kommunikation eller på rätten att uttrycka religiös tillhörighet – medan frågan om lagar och makt försvinner ur bilden.
Samtidigt försvinner den avgörande utgångspunkten: att plagget i sitt ursprungliga sammanhang är kopplat till ett norm- och rättssystem som reglerar kvinnors kropp, sexualitet, familjeliv och sociala rörelsefrihet. Resultatet blir en märklig omtolkning där det som i sitt eget rättssystem markerar könssegregering i västerländsk debatt presenteras som ett uttryck för kvinnlig självständighet.
Men sharia är inte ett identitetsuttryck. Det är ett system av religiöst grundade regler där kvinnor och män i centrala delar ges olika rättslig ställning. Det är därför kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära hijab. Det är därför lagar om äktenskap, skilsmässa, arv och vittnesmål i shariabaserade rättssystem konsekvent behandlar kvinnor annorlunda än män.
Detta är välkänt. Det finns i religiösa texter, i rättslärda traditioner och i lagstiftning där systemet tillämpas. Ändå har många av dem som i Sverige säger sig försvara kvinnors rättigheter valt att titta bort.
Fokus hamnar på kvinnans rätt att bära ett plagg, på synlighet i reklamkampanjer och offentlig kommunikation eller på rätten att uttrycka religiös tillhörighet – medan frågan om lagar och makt försvinner ur bilden.
Samtidigt försvinner den avgörande utgångspunkten: att plagget i sitt ursprungliga sammanhang är kopplat till ett norm- och rättssystem som reglerar kvinnors kropp, sexualitet, familjeliv och sociala rörelsefrihet. Resultatet blir en märklig omtolkning där det som i sitt eget rättssystem markerar könssegregering i västerländsk debatt presenteras som ett uttryck för kvinnlig självständighet.
Men sharia är inte ett identitetsuttryck. Det är ett system av religiöst grundade regler där kvinnor och män i centrala delar ges olika rättslig ställning. Det är därför kvinnor i Iran riskerar livet för att slippa bära hijab. Det är därför lagar om äktenskap, skilsmässa, arv och vittnesmål i shariabaserade rättssystem konsekvent behandlar kvinnor annorlunda än män.
Detta är välkänt. Det finns i religiösa texter, i rättslärda traditioner och i lagstiftning där systemet tillämpas. Ändå har många av dem som i Sverige säger sig försvara kvinnors rättigheter valt att titta bort.
Organisationer som gärna lyfter historiska kvinnorättskämpar har varit märkligt tysta om den könsordning som sharia representerar. Politiska partier som talar varmt om jämställdhet har ofta undvikit att ens beskriva systemet, och feministiska rörelser som annars snabbt analyserar patriarkala strukturer i västerländska samhällen har i detta fall visat en nästan demonstrativ ovilja att göra just det.
Det är en paradox som blir ännu tydligare när man ser den i ett historiskt perspektiv. De kvinnor som en gång drev igenom rösträtt och rätt till utbildning möttes ofta av samma invändningar som i dag riktas mot kritik av sharia: att frågan var känslig, att den riskerade att skapa konflikt och därför borde lämnas därhän. Historien visar vad sådana argument i praktiken innebär. De bevarar alltid den rådande maktordningen.
Det väcker en enkel fråga: varför?
Om kampen för kvinnors frihet verkligen är universell borde den rimligen också omfatta kritik av de normsystem som i vår egen tid tydligast begränsar kvinnors rättigheter. När hijaben presenteras som en neutral symbol i offentlig kommunikation, när dess rättsliga och normativa bakgrund aldrig diskuteras och när kritiska frågor avfärdas som intolerans sker något märkligt. Då skyddas inte kvinnor. Då skyddas det system som förtrycker.
När eftervärlden granskar vår tid kan den mycket väl komma att ställa följande frågor till dagens feminister, kvinnorörelser och progressiva politiker:
Hur kunde rörelser som talade så mycket om jämställdhet vara så ovilliga att analysera det norm- och rättssystem som begränsar kvinnors frihet i stora delar av världen?
Hur kunde samma rörelser dessutom bidra till att normalisera dess symboler i Sverige?
Den frågan kommer att kräva ett svar. Kvinnors frihet har aldrig försvarats genom att tiga om de system som begränsar den. Den har alltid försvarats genom att våga se verkligheten och tala klarspråk om den. Det gäller fortfarande.
Det är därför hög tid att Sveriges feminister, kvinnoorganisationer, progressiva politiker och medieredaktioner – som säger sig försvara jämställdhet – gör det som länge har undvikits: att granska sharias norm- och rättssystem med samma skärpa som andra maktordningar. Att tiga är också ett ställningstagande.
Caroline Thelning
Kvinnokraft 4.0
Det är en paradox som blir ännu tydligare när man ser den i ett historiskt perspektiv. De kvinnor som en gång drev igenom rösträtt och rätt till utbildning möttes ofta av samma invändningar som i dag riktas mot kritik av sharia: att frågan var känslig, att den riskerade att skapa konflikt och därför borde lämnas därhän. Historien visar vad sådana argument i praktiken innebär. De bevarar alltid den rådande maktordningen.
Det väcker en enkel fråga: varför?
Om kampen för kvinnors frihet verkligen är universell borde den rimligen också omfatta kritik av de normsystem som i vår egen tid tydligast begränsar kvinnors rättigheter. När hijaben presenteras som en neutral symbol i offentlig kommunikation, när dess rättsliga och normativa bakgrund aldrig diskuteras och när kritiska frågor avfärdas som intolerans sker något märkligt. Då skyddas inte kvinnor. Då skyddas det system som förtrycker.
När eftervärlden granskar vår tid kan den mycket väl komma att ställa följande frågor till dagens feminister, kvinnorörelser och progressiva politiker:
Hur kunde rörelser som talade så mycket om jämställdhet vara så ovilliga att analysera det norm- och rättssystem som begränsar kvinnors frihet i stora delar av världen?
Hur kunde samma rörelser dessutom bidra till att normalisera dess symboler i Sverige?
Den frågan kommer att kräva ett svar. Kvinnors frihet har aldrig försvarats genom att tiga om de system som begränsar den. Den har alltid försvarats genom att våga se verkligheten och tala klarspråk om den. Det gäller fortfarande.
Det är därför hög tid att Sveriges feminister, kvinnoorganisationer, progressiva politiker och medieredaktioner – som säger sig försvara jämställdhet – gör det som länge har undvikits: att granska sharias norm- och rättssystem med samma skärpa som andra maktordningar. Att tiga är också ett ställningstagande.
Caroline Thelning
Kvinnokraft 4.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar