Anas Khalifa

För cirka 15 år sedan mötte jag en ung muslimsk kvinna som hade tröttnat på Anas Khalifas våldsbevakande extrema budskap och lät mig överta hennes inloggningsuppgifter till de två största muslimforumen Sindbad och ett som SÄPO stängde.

De första åren gick det bra att bara iaktta vad Khalifas svans planerade men till sist frågade jag något som gjorde att forumadministratörerna blockerade mig.

Anas Khalifa var då den stora idolen och hans pudlande nu ger jag inte mycket för men här kommer hans avbön i DOKU. islam.nu

Fakta salafismen

Salafism är en konservativ och bokstavstrogen tolkning inom sunniislam där det anses att den islam som utövades av de tre första generationerna efter profeten Muhammed är den rätta. Salafister menar att det är den autentiska och enda rätta tolkningen. Andra tolkningar, vare sig sunni- eller shia-islamiska anses vara ”avvikelser och irrläror”.

Det får till följd att det finns en rad regler och förbud och att distinktionen mellan muslimer och icke-muslimer och mellan ”rena” och ”orena” muslimer. Salafister är mot demokrati, eftersom den inte styrs av gud.

Långt ifrån alla salafister är jihadister (våldsbejakande). En del är främst puritaner som vänder sig inåt och bort från samhället för att kunna leva efter alla regler och förbud som läran föreskriver.

Källa: Försvarshögskolans rapport ”Mellan salafism och salafistisk jihadism”. 

Under hela sitt vuxna liv har Anas Khalifa varit kontroversiell. Som hårdför salafistisk predikant föreläste han för barn om väpnad jihad, firade 9/11, sympatiserade med massakern mot Charlie Hebdo och såg vänner och anhängare ansluta sig till terrorgrupper. I dag är han den första avhopparen från Sveriges våldsbejakande islamistiska miljöer som talar ut offentligt. Anas Khalifa berättar öppenhjärtigt för Doku om sitt liv och sin resa. Och om den cancer som han numera kallar salafismen för.

Anas Khalifa föddes i Egypten 1983 och flyttade till Sverige med sin familj 1989. Föräldrarna ville hedra sitt nya land genom att ge varje barn även ett svenskt namn och Anas gavs andranamnet Mats.

Oscar Hedins kritikerrosade dokumentär ”Det svider i hjärtat” från 2007 utgick ifrån frågeställningen om vad som driver dem som vuxit upp i det till synes trygga Skandinavien att som martyrer offra sina liv i ett heligt krig. Hedin följde ett par radikaliserade män i Göteborg. En av dem var en ung Anas Khalifa. I dokumentären kunde man se honom föreläsa för unga pojkar om vikten av väpnad jihad.

Redan några år tidigare hade Aftonbladet avslöjat att Anas Khalifa skrev på en sajt som hyllade terror. Där hade han översatt en artikel om fiendskapen mellan muslimer och judar.

I dokumentären ”Islams barn i folkhemmet” från 2006 predikade Anas Khalifa om att judarna förnedrar muslimer men att judarna skulle svimma om man spottade på dem.

Han lärde också ut att studentfirande muslimer hamnar i helvetet och att kristna ska krossas.

Han har suttit två år i fängelse, dömd för momsbedrägeri i en omfattande härva där över 20 miljoner hade försnillats. Inledningsvis misstänktes att en del av pengarna kunde ha finansierat terror utomlands, men den misstanken ledde aldrig till åtal.

I Dokus serie om salafistiska influencers skrev jag om honom under rubriken ”Anas Khalifa har spridit extremism i 15 år”.

Anas Khalifa har utmärkt sig genom att han relativt öppet verkade som extremist. Men också på andra sätt skiljde han sig från de övriga radikala imamerna: han lät inte som dem, han kunde tala gatans språk, han var karismatisk och blandade stränga uppmaningar med humor.

Basen i Göteborg varvades med resor över hela landet där han föreläste för fullsatta lokaler. På sociala medier har han alltid varit mycket aktiv och har tiotusentals följare.

Jag har sökt Anas Khalifa vid ett par tillfällen under åren men aldrig fått något svar.

På sociala medier har jag under de senaste åren noterat en gradvis förändring där hans ton och budskap mildrats och mjukats upp. Han har helt enkelt inte förefallit lika extrem längre, kanske inte extrem alls.

När Anas Khalifa började med serien ”Ofiltrerat” på sin youtubekanal blev det intressant på allvar. Han berättade nu öppet om att han hade lämnat salafismen och han gjorde det med kraft. Han talade bland annat om imamer i Sverige som ett generellt problem. För att de inte kan svenska, för att de varken kan eller är intresserade av det svenska samhället och för att de sprider saudisk islam anpassad till 500-talet. Han talade också självkritiskt om sin egen skuld för unga människors radikalisering.

Hans avhopp inför öppen ridå är unikt och kommentarsfälten har gått varma. Han har mötts av hyllningar, men också av hat och allvarliga hot. Anas Khalifa har absolut inte lämnat islam men han har lämnat extremismen och han kallar idag salafismen för cancer.

Jag söker Anas Khalifa igen. Nu svarar han mig och tackar ja till att ses över en kaffe för att prata förutsättningslöst. Trots att vi bägge bor i Göteborg har våra vägar aldrig korsats ens av slumpen.

Vi ses vid Rosencafét i Trädgårdsföreningen för det första intervjutillfället. När vi köar för att beställa kaffe berättar Anas Khalifa att han arbetat i Trädgårdsföreningen för väldigt länge sedan. Han ler stort och säger att det nog var Säpo som hade ordnat jobbet: ”de ville väl att jag skulle ägna mig åt annat och få andra perspektiv i livet. Men jag gick bara hit en enda dag.”

Det är en strålande sommardag. Vi sätter oss vid ett bord i skuggan och bestämmer oss för att ta alltihop från början.

När och hur blev du så radikal?

– Det är en ganska lång historia. Jag bodde i Småland, i Växjö rättare sagt, och under den perioden var jag väldigt idrottsintresserad.

Jag spelade basket och fotboll och trots att jag var bra och att det tog mycket tid så kände jag att något fattades.

Mina föräldrar var ganska troende och bad och så men det var inte mycket snack om religion hemma. Mamma kunde säga ibland att jag borde försöka be och få kontakt med Gud men det var mer traditionellt.

Men jag började att tänka på det mer efter nian. Jag ville lära mig mer om islam och vi reste till Egypten som vi gjorde varje sommar. Jag försökte bli religiös där men mina vänner och kusiner tänkte att han är från Sverige så de tog bara med mig på en massa fester och discon. Så det hände inget där då mer än att mitt intresse hade startat.

Jag höll vid den tiden på mycket med musik. Jag gjorde olika låtar och beats och sådana där saker och jag frågade mamma om jag kunde låna något kassettband för att spela in.

När jag letade bland kassettbanden hittade jag ett med en speciell bild på omslaget. Det var en tecknad bild på en flyende man framför en moské. Det såg ut som att han sprang iväg ifrån moskén och bakom honom var det som en eld. Jag undrade vad det var för konstig bild.

Mamma sa att bandet innehöll en föreläsning och det var första gången som jag hörde det ordet. Jag visste att det fanns fredagspredikan, min pappa brukade ta med mig till fredagsbönen ibland, men jag hade ingen aning om att folk föreläste om islam.

Jag tog kassetten till mitt rum som var fullt av planscher på basketstjärnor och hiphopartister och där jag hade flera jättestora högtalare.

Jag satte på bandet. Jag minns så väl hur den där mannen skrek. Han skrek på arabiska. Han skrek anklagande: ”Varför ber du inte? Gud har gjort allt för dig och du vänder honom ryggen!” Han skrek så högt att jag blev rädd och jag stängde av. Jag klarade inte av att lyssna. När kvällen kom satte jag på igen och lyssnade på hela föreläsningen. Det var då jag bestämde mig för att börja be.

Jag började alltså be, men jag var fortfarande lite småkriminell och jag insåg när jag lyssnade på bandet att det inte riktigt gick att leva på mitt sätt och samtidigt be. Jag befann mig någonstans mellan att bli religiös eller bli gangster.

Jag fick inte ihop hur jag skulle vara som muslim. I moskén var det bara en massa gubbar som inte kunde bra svenska och som inte förstod någonting om ungdomar.

Jag kände därför starkt att jag ville träffa den där snubben som skrek på bandet och jag sa det till mamma. Hon började gråta av glädje. Kanske inte för att jag ville träffa just honom utan mer för att jag ville bli religiös. Hon visste att jag var ute på nätterna och att jag ljög mycket. Så hon tänkte nog att jag äntligen kunde bli mer seriös.

Då fanns det också en grupp muslimer i Växjö som gjorde hembesök. De ringde på dörrar där det stod invandrarnamn för att tala om islam. De ringde på hemma hos oss.

En dag när vi kom till moskén i Växjö var den gruppen där. Det fanns en man som hade stort rött skägg och typ blåa ögon. Han hade ett väldigt speciellt utseende som intresserade mig. Han såg häftig ut och talade väldigt bra svenska och var skämtsam. Den mannen var Abu Omar.

Efter ett tag fick jag frågan om jag ville följa med. Han och gruppen reste runt i Sverige till olika moskéer.

Jag följde med och vi var borta ett par dagar. Vi åkte till Norrköping, Linköping, Jönköping och andra köping-ställen. Vi bodde i olika moskéer.

Det blev sena nätter där vi satt uppe och pratade. Det var första gången jag kunde fråga om islam och få direkta svar på bra svenska. Jag ställde en massa frågor. Då var det aktuellt med Tjetjenien. Jag kommer ihåg att jag tyckte att de islamistiska krigarna såg coola ut med sitt långa hår.

Vi hade långa vita klänningar på oss den helgen och jag skämdes för att gå runt så. Det var vid lucia, så folk skojade och skrattade åt oss. Men männen tog det så lugnt och bara log. Det imponerade på mig.

Därefter försvann Abu Omar ur mitt liv. Han poppade bara upp någon enstaka gång långt senare.

Men efter den helgen var jag ännu mer intresserad av att träffa den där imamen på kassettbandet och jag tjatade på mamma. Efter ett tag fick vi kontakt och jag bjöds in till honom i Egypten.

Detta var runt år 2000 och jag var så glad över att äntligen träffa mannen som hade fått mig att vilja be. Jag vet inte om det går att förstå det här om du själv inte tror på Gud.

Vi åkte till Egypten, jag och mina föräldrar, för det här mötet. Men det var aldrig planerat att jag skulle bo där med honom. Jag kunde heller inte arabiska så bra så jag var jättenervös.

Jag stannade i moskén i 29 dagar utan att gå ut en enda gång. Jag bodde i moskén. Det var där som jag på riktigt introducerades för salafismen.

Jag och de andra eleverna fick sova i moskéns källare för att på så sätt hålla oss undan säkerhetspolisen. Saken var den att imamen satt i husarrest och fick inte ha elever hemma som inte var godkända av säkerhetstjänsten. Så vi fick inte ens berätta att vi var där.

Den där föreläsningen jag talade om, den hade påverkat så många och imamen – Muhammad Hussein Yacoub – hade så stor makt. Det var fascinerande. Han var så populär. Som Justin Bieber. Folk ville dö för hans skull. Han har miljontals följare.

Och plötsligt satt vi där tillsammans i moskén. Jag var den ende som hade på mig västerländska kläder. Jag var helt tyst. Männen pratade om politik och islam.

Så blev det tal om en 14-årig flicka som ville ta på sig burka men vars mamma vägrade. Imamen frågade om någon var intresserad av att gifta sig med flickan. Vad menar han? tänkte jag samtidigt som en snubbe plötsligt föreslog att jag kunde gifta mig med henne.
Jag tittade på honom. Jag var 16 år gammal och kom från Sverige. Ska en flicka ha barn? var allt jag tänkte. Är han pedofil, vem gifter sig med någon som är 14 år? Mina tankar bara snurrade.

annen föreslog igen att jag skulle gifta mig med henne. Min pappa svarade att ”tja varför inte”. Han tänkte nog att om jag gifter mig så kommer allt att bli bättre. Men jag blev jättebesviken på honom då.

Sedan blev det en grej och jag fick jag träffa flickans mamma och hennes bröder. Jag tänkte bara: ”vad är det som händer?”. Och allt detta för att hennes mamma tyckte att det var för extremt att dottern ville ha burka.

Jag tänkte faktiskt i mitt huvud då att människorna där var terrorister och pedofiler. Det kändes som en sekt. Det var en varningsklocka.

Men du stannade kvar där?

– Ja, imamen föreslog att jag skulle bo där med honom.

”Var beredd på att det finns lite mat, det finns kackerlackor och råttor, du kommer att sova obekvämt. Det blir inte så mycket sömn.” Han drog nästan tortyrliknande metoder.

I bilen när jag skulle hämta min väska sa jag till pappa att jag inte ville. Men mamma sa att det här är en chans: ”Du får lära dig din religion, det blir en uppfostran för din själ och du får gemenskap”. Men jag sa ändå nej. Men mamma blev så ledsen. Hon tyckte att jag var otacksam. Hon sa att folk drömmer om att få fem minuter med imamen och att jag nu skulle kunna få flera dagar.

Jag gjorde det av kärlek till mamma och hon sa till mig att jag får gå därifrån när jag vill. I moskén var det hur som helst väldigt långa böner och väldigt strikta regler. Jag fick ett väldigt intensivt schema för mina studier, tio lektioner om dagen och två-tre timmars sömn. Det var olika typer av dyrkan och tillbedjan på nätterna.

Imamen visade sig vara väldigt hård när det kom till vad man kallar uppfostran: att rensa ut det gamla och förnya sig till en stark individ.

Jag blev nedbruten och förnedrad. Han kunde säga saker som var väldigt hårda. Om jag gjorde något fel så sa han att han hatade mig för Allahs skull. Om jag fick en finne så kunde han säga: ”Se hur dina synder äcklas så av dig att de går ut ur ditt ansikte”.

Det handlade om att knäcka mig. Knäcka mig totalt. Jag skambelade mig själv och kände mig dålig. Han var extremt hård. Även om han också hade snälla sidor. Som en psykopat. Man gör bara inte så.

Vistelsen i moskén i Egypten gjorde ändå ett starkt intryck på dig?

– Ja, den förändrade mitt liv radikalt. Imamen blev som en pappa för mig. I situationer därefter var det så att om min pappa sa en sak och imamen något annat så lyssnade jag på den senare. Han blev min sektledare helt enkelt.

När jag kom dit såg jag ut lite som sångaren Craig David, jag gillade honom och tyckte att han hade snygga kläder. Men snart klädde jag mig religiöst i den där långa vita dräkten.

Jag lärde mig oerhört mycket. Jag kunde nästan memorera hela koranen, det var oerhört intensivt.

Jag minns att han tog upp mig till sitt kontor där han hade extremt mycket böcker. Han hämtade frukter, honung och dyr parfym som han gav mig.

Han sa: ”Anas, ser du alla böckerna – du kommer att kunna alla de här böckerna utantill – för du kommer nu representera islam i Sverige. Det är din uppgift nu”.

Jag kände så starkt när han sa det. Vilket uppdrag. Det här var ingen snubbe från gatan. Det var Muhammad Hussein Yacoub med miljoner följare.

Jag hade varit med honom en hel månad. Jag såg respekten som han möttes av. Alla kvinnorna ville gifta sig med honom och männen stod i kö för att få kyssa hans hand. Som att han var ett helgon. När vi tog farväl gav han mig sitt privatnummer och sa att jag fick ringa när jag ville.

Då bestämde jag mig för att när jag kom tillbaka till Sverige skulle jag aldrig någonsin ta av mig mina nya kläder. Oavsett vad som hände.

– När jag gick till fredagsbönen i Växjö gjorde jag det som en helt ny människa. Jag gick direkt fram till imamen och sa att jag vill göra böneutropet.

Jag ville nu implementera islamiska regler och lagar överallt.

Jag började till och med hålla böneutrop hemma. Från vår balkong. Alla ska be här, tyckte jag. Även bönen mitt i natten. Ja, det var galenskap. Det här var inte normalt ens för salafister.

Grannarna klagade, men jag sa att det är Guds lag så vad kan jag göra. Gud vill det här.

Men i moskén blev imamen glad. En dag kom det journalister dit från Smålandsposten. De såg mig direkt, ”där sitter en salafist”. Imamen noterade det och såg nästan orolig ut.

Journalisten och fotografen satte sig hos mig. Fotografen verkade nervös och ville inte göra fel, Det var en matta med en ring i mitten och han frågade om det fanns någon speciell plats där han kunde sitta. Han var bara respektfull, men jag jiddrade med honom. Jag sa: ”du ser den ringen, du får bara hålla dig innanför den”.

Journalisten pratade om Palestina. Jag kommer inte ihåg vad jag sa men det var säkert sjuka saker.

I lördagsupplagan av tidningen var det en stor bild på mig. Alla mina vänner såg såklart tidningen. Jag tänkte att det var guds plan. Nu ser alla att jag har förändrats. Så jag gick till skolan i mina nya kläder för att visa att det är så här jag ser ut nu.

Tjejerna kom fram och skulle krama mig, men jag signalerade ”don’t touch me”. Jag var nu väldigt tydlig med mina ställningstaganden.

Men jag ville inte bo kvar i Växjö. Där fanns mitt tidigare dåliga liv. Alla minnen av festandet och supandet.

– Vi flyttade först en period till Stockholm. Där var jag mycket i moskén men jag hade inga egna föreläsningar. På helgerna åkte jag till Tensta och Rinkeby för att umgås med Abrar och Bile som båda senare blev IS-soldater, en dog och en sattes i fångläger. De var mina barndomsvänner. Vi växte upp tillsammans i Växjö och vi hade haft vår tid före islam ihop. När vi söp tillsammans och så.

Jag träffade även andra aktivistmuslimer. Jag var salafi, men jag fattade inte så mycket då om att det fanns motsättningar mellan salafiter, järvasalifister och andra olika grupperingar.

Till skolan gick jag med min långa klänning, turban, tofflor, och käpp. Jag var ”all the way in”.

Jag vägrade hälsa i hand med syokonsulenten för att hon var kvinna och jag såg att hon blev irriterad. En snorunge som beter sig så mot en äldre dam.

Tyckte du om den känslan?

– Ja, såklart. Jag kände att jag gjorde rätt. För det var jag som hade rätt och alla andra var vilseledda.

Jag gick in i klassrummet, det var en massa syrianer där som såg arga ut. Läraren sa att vi har en ny elev och alla kollade på mig. Jag ställde mig upp och frågade om jag bara fick säga en grej. Det fick jag och jag gick fram till tavlan. Jag skrev mitt namn och sedan började jag nästan föreläsa för dem. Jag gick runt i klassrummet. Jag var väldigt vågad. Men också väldigt ensam.

En del syrianer försökte bli vän med mig, ta med mig på fester, men jag såg dem som shaytan (djävulen) i miniform som försökte locka mig.

Jag var också jobbig mot min familj under den här perioden. Framför allt mot mina systrar. Jag var väldigt sträng när det gällde salafismen. Jag var noga med rätt hijab, niqab och bönerna i moskén.

Jag vet inte om det var någon sorts Stockholmssyndrom, att de till slut blev bekväma hos mig som min gisslan, men de blev övertygade till slut.

– Så flyttade vi till Göteborg sommaren 2001 som jag ville. Jag bodde tillfälligt första tiden hos en vän, innan vi fick vår lägenhet. Men jag mådde väldigt dåligt för det fanns kvinnor där och jag ville ju inte ha den blandningen.

Så jag brukade promenera mycket och en dag gick jag vid Drottningtorget inne i stan. Jag hade på mig mina islamiska kläder och det kommer en man fram till mig från ingenstans och frågar om jag talar arabiska. Det visade sig att vi bägge var från Egypten och han bjöd med mig hem till honom.

Den mannen var Abo Talal. (Abdel Nasser El Nadi, Vetenskapsskolans tidigare huvudman). Han hittade mig alltså på gatan kan man säga.

Han frågade mig en massa olika saker och såklart såg han en guldgruva i mig.

Han blev som en mentor för mig. Han är ju shejk, han är imam. Han ordnade direkt ett annat boende för mig.

Hela mitt liv var nu dawah. Mitt uppdrag var att missionera och få andra att läsa koranen.

Det var annorlunda på gymnasiet i Angered där det fanns många muslimer. Det var två-tre stycken som bad med mig i korridorerna i skolan från början, sedan var vi 60 personer som bad i grupp under ramadan. Det var helt sjukt.

Skolledningen stod bara och tittade och undrade hur den skulle agera. Syrianerna var arga och sa att de skrämdes av oss muslimer. Det blev konflikter.

Jag fick snabbt en ledarroll och efter en tid var vi 10-15 elever som bar islamiska kläder i skolan. Det var nästan som att vi hade bildat ett litet kalifat.

Abo Talal föreläste på lördagar i en förening som hette FKUF – Framtida kulturella ungdomsföreningen. Han talade på arabiska och en person översatte.

Jag brukade gå dit och vid ett tillfälle började jag rätta personen som översatte. Då pekade Abo Talal bara på mig och sa: ”Kom. Nu gör du det här istället för honom.”

Abo Talals lektioner var inte särskilt roliga för ungdomar. Det var mycket om historia. Han är duktig på det. Med tiden backade han och lyfte fram mig istället. Han sa: ”Du kan svenska så prata du istället”. Och då började jag föreläsa där på lördagar.

Föreningen låg ovanför Bellevuemoskén, där den låg på den tiden. Där SFM ligger idag. Där TUFF låg. Ja, det byttes ju namn varje gång det blev skandal i medier. Jag började i alla fall att föreläsa och jag tog med mig många ungdomar dit från gymnasiet.

9/11

– Sedan hände 11 september. Jag skolkade den dagen och var hemma. Det var en tisdag. Klockan var väl tre någonting, det hände ju på morgonen där i New York.

Jag fick en massa samtal. ”Har du sett? Kom till Angered!”

Så jag åkte till Angered och det var som en stor fest. Alla var så glada och upprymda. Det var inte religiösa muslimer ens, men du vet, det är det här hatet mot USA, imperialism och så.

Var du själv glad?

– Ja, jag var hypad. Helt överglad. Jag tyckte att de förtjänade det. Det var den allmänna uppfattningen och känslan. Att nu får de smaka på sin egen medicin.

Ingen av oss tänkte djupare på saken.

Vi spelade basket, vi snackade och vi skojade. Vi snackade om att det var coolt med flygplanen hit och dit. Men ingen av oss tänkte på att människor dog, att familjer splittrades.

Sedan rullade allt på. Jag började föreläsa mycket mer och på många olika ställen. Jag hade 15 lektioner i veckan. Jag reste jättemycket, runt i hela Sverige. Jag gick knappt i skolan.

Min svenskalärare talade med mig om att prioritera skolan, men det slutade med att jag i stället försökte övertala henne att komma till moskén och bli muslim. Det var inget fel på mitt självförtroende.

Jag fick ju inte heller göra lumpen. Jag fick ett papper om att jag var någon sorts säkerhetsrisk. Jag var ung fortfarande så och jag bara skrattade. Jag ville ju inte heller göra lumpen. Men jag fick inte mönstra, jag fick inte gå dit alls. Jag tänker att de helt enkelt inte ville lägga ett vapen i min hand.

Jag hade hela tiden en väldigt tät kontakt med Abo Talal. Jag var hans högra hand och han lyfte alltid fram mig. När det kom hit folk från Saudiarabien och så, då sa han: ”Vet ni hur många som är muslimer tack vare Anas?”.

Jag var ju pionjär. Jag var den förste föreläsaren på svenska och jag var en ung kille. Jag var tidig med sociala medier, jag var med i dokumentärer, och i media, jag var alltid först och jag var alltid beredd att ta smällen först. Jag var Abo Talals styrka och stolthet.

Det fanns en plan. Det anordnades kurser. Han hade en tanke om att han skulle ha kurser i Hjällbomoskén för arabisktalande och det skulle komma muslimer dit från olika stadsdelar och sedan skulle de fortsätta missionera i sina egna stadsdelar. Jag var spindeln i nätet. Jag var den som hade betalkorten, kontakterna, jag var den man ringde.

Abo Talal var väldigt mån om sitt rykte. Han tog inga risker, vilket jag däremot gjorde, en massa risker.

Jag skämtade med mina kompisar en gång när vi spelade paintball. Abo Talal var den sista levande kvar i spelet eftersom han hela tiden gömde sig bakom en sten, sköt och backade, sköt och backade.

Jag sa att han ju är så på riktigt också. Vi är här framme vid fronten medan han håller sig där bak.

Jag var hela tiden väldigt aktiv och jag hade ju redan förekommit en del i media. Aftonbladet hade skrivit, Per Gudmundson på sin blogg och så vidare. Men det var ingenting som störde mig utan det gav mig bara mer pondus i den här sfären.

Fast en gång efter att jag hade varit med i Uppdrag Granskning (”Så motarbetas integrationen i Sverige” 2006) fick jag klagomål för att jag inte hade varit tillräckligt extrem. Det kom några salafistkillar hem till mig. I själva programmet hade jag sagt att det är strikt förbjudet för muslimer att att ha kristna vänner. Men det fanns en lite längre intervju på SVT:s hemsida. Salafisterna tyckte att jag lät för resonerande. Att jag inte hade varit tillräckligt tydlig och hård. Abo Talal var också missnöjd. Han tyckte att jag framstod som ambivalent.

Abo Talal hade alltid ett gäng runt sig men jag var närmast. Jag insåg senare att det inte var en ömsesidig relation. Jag arbetade hårt men jag fick inte mycket tillbaka.

Han ville anställa mig på Vetenskapsskolan för 10 000 kronor i månaden. Som någon sorts allt i allo. Joker. Han sa att det är så i Sverige om man inte har utbildning. Jag sa: ”försök att hitta en annan Anas Khalifa i Sverige och kom igen sen”. Det var 2012 kanske, strax innan jag hamnade i fängelse.

En period var jag mer frånvarande. Jag var helt slutkörd, När jag kom hem en dag satt de i mitt vardagsrum, som en inkvisition. Där var alla, Abo Talal och hela SFM:s styrelse.

Föreläsning i Vivalla utomhus då kommunen avbokat lokalen. Foto: Privat

De satt där och fjäskade: ”du är stjärnan, du är det ena och du är det andra. Vi behöver dig för islam i Sverige”. Jag var då deprimerad, men jag visste inte om det. Jag hade diabetes men jag visste inte om det heller. Jag kände mig helt enkelt utbränd och utnyttjad.

Alla andra hade jobb och inkomst och tog aldrig några risker. De hade pengar, hus i sina hemländer och semestrade.

En enda gång erbjöds jag en inkomst, det var från TUFF. Men det var inte från deras egna fickor. Det var Ungdomsstyrelsens projektpengar, sex tusen i månaden. Jag jobbade mer än heltid, jag föreläste, jag tog hand om lokalerna, jag gjorde allt. När de hade saudier och qatarfolk här var jag springpojke.

Jag tänkte att det är så man arbetar sig upp i styrka och ödmjukhet. Men jag fick ofta påminna om pengarna. Att jag hade hyra och massa andra utgifter. Ibland kom Abo Talal eller Abo Raad med ett kuvert. Jag började känna mig förnedrad.

Hela tiden hade jag känslan av att inte komma någonstans och av att det var så de ville ha det. De var manipulativa. En gång när saudigänget var här satte de mig i Abo Talals lokaler i Vetenskapsskolan. Vi satt där i flera timmar och jag grät. Det var som att jag hade deras klor i mig.

Abo Talal ville utvidga verksamheten i Sverige. Jag vill visserligen inte baktala honom, hans intentioner är någonting mellan honom och Gud. Men han hade planer.

Sista gången jag träffade honom innan han greps (maj 2019, red:s anm), körde han mig till en lokal. En enorm lokal i Angered. Det var bara vi två. Han sa: ”Det här ska bli vårt nya islamiska center. Det hade kostat 20 miljoner och jag har redan betalat 5 miljoner som handpenning. Detta kommer att vara din lokal. Du ska ha nycklarna”. Han gav mig det löftet. Jag blev ändå lite glad, det ska erkännas. Jag ville ju göra någonting viktigt.

Bin Ladin, Al-Qaida och ISIS

– Synsättet i Göteborgsorganisationerna (TUFF/SFM) var extremt när det kom till moral och så. Väldigt konservativt men det talades inte så mycket om jihad och krig och sådana saker.

Föreläsning Göteborg. Foto: Privat

Det var mer att nu ska du bli muslim i betydelsen av salafi-muslim. Men sedan är det klart att det kom upp saker under den där perioden. Det var ju vid tiden för Afghanistan och Irakkriget.

Saker hände hela tiden och det var legitimt att prata om det och diskutera. Men kanske inte öppet i föreläsningar.

Du vet, jag älskade bin Ladin, han var min hjälte. Han var lugn och fin när han pratade, men ändå stark, modig och hotfull mot fienderna.

Vi hade sittningar där vi fikade och kollade på Bin Ladins tal.

Hur många brukade komma dit när du föreläste?

– Kanske 100 personer, eller mer. Det var alltid packat när jag föreläste.

Mitt budskap kunde ju vara ganska hårt och strikt, men när man säger något strikt på ett skämtsamt sätt så slår det inte lika hårt.

SFM ville utnyttja det. Jag fick prata lite om föreningen, om kurserna, om koranskolorna och värva ungdomar dit. Det var viktigt att ta besökarnas telefonnummer.

Du säger att du älskade Bin Ladin då, men hur ser du på honom idag?

– Bin Ladin och hans gelikar har förstört väldigt mycket för oss muslimer och orsakat en katastrof för världen.

Bin Ladin har uppfattats nästan som en profet, vilket är hemskt. Det har orsakat hat mot islam. Jag har förståelse för allt tal om olja och USA:s imperialism. Men det går ändå inte att förneka hur mycket de islamistiska terroristerna har förstört.

För mig är det nu vidrigt och hemskt. Det är motbjudande.

Men på den tiden var det där för mig nästan som en actionfilm. Det var inte verkligt. Du vet, al-Qaidas mediagrupp, det var coolt och häftigt.

Man satt hemma och tittade på filmer. al-Qaida var ju först med att göra sådana coola filmer med terrorister. Men också filmer bakom kulisserna när de var gulliga och kramades och satt och sjöng fina låtar. Det romantiserades, alltihop. Och här i Sverige var vi så långt borta och tänkte att det såg ut som paradiset på jorden. Tänk att leva så islamiskt!

Men ISIS tog detta till en helt annan nivå såklart med sina filmer, men det här som jag nu pratat om var alltså i början, från 2001 fram till att bin Ladin började att försvinna ur bilden.

För oss var det här helt normalt. Vi levde i en bubbla och umgicks bara i vår egen krets. Vi var alla likadana.

Många ungdomar idag tror att detta är en självklar del av deras religiösa övertygelse. Men oftast är det en ungdomsgrej. Jag var ju föreläsare så för mig var det mer allvarligt.

Jag tänker på barnen som du pratade med om jihad – ville du att de skulle göra verklighet av det – tänkte du så?

– Jag tror att jag ville skapa ett starkt islam. Jag kände att här är sanningen. Jag hade ingen koll på folks ålder. Det var mycket en fråga om uppfostran.

Men om någon åkte till jihad så jag var jag stolt. Yes. Bra jobbat. Det är legitimt. Det är klart att du ska göra det. Du får din belöning, du blir martyr. Som jag sa så levde jag i en bubbla.

Var det likadant när det började i Syrien? Folk började ju resa dit- det började ju ganska tidigt?

– Ja, 2011. Och före Syrien var det en period när många åkte till Somalia. Det var folk jag vuxit upp med, mina elever som hade varit hos mig varje torsdag och studerat.

Bad du någon att resa?

– Nej, aldrig. Jag har aldrig uppmanat någon att resa för jag vågade inte. Jag var helt enkelt för rädd för att hamna i trubbel själv. Jag kunde inte säga så. Jag litade inte på folk.

Tror du att du hade sagt det annars?

– Jag har sagt det på ett sätt. Men bara till folk som jag känner och som jag kunde lita på och om de kom till mig.

En person exempelvis, han kom till mig och sa: ”jag har fått möjlighet att åka till Afghanistan – vad tycker du?”

Då kunde jag säga: ”har du pratat med din mamma, med dina syskon, har du sagt till någon?”

”Nej jag har inte pratat med någon ännu jag vill höra med dig först vad du tänker.”

Då kunde jag säga att om det ger dig styrka så är det väldigt modigt av dig. Typ så. Då har han ju fått någon bekräftelse av mig. Men det är inte alls så att jag har varit med och planerat eller något sådant. Jag ville inte veta. Jag ville inte känna till några detaljer. För om jag skulle hamna i en situation där jag blir torterad exempelvis så vet jag inte. Vi tänkte faktiskt på det sättet.

Har du aldrig velat åka själv eller har du tänkt sådana tankar?

– Jag har nog, alltså jag vet inte. Jag har tänkt på det här väldigt mycket. Jag har fått chansen flera gånger. Om jag hade velat.

Jag kunde dessutom få en ledarroll direkt om jag ville. Om jag hade satt mig i Syrien, eller Afghanistan eller Irak, du vet med min bas, och pratat därifrån på svenska.

Michael Skråmo försökte göra det. Men det var ju fett tråkigt och ingen brydde sig.

Anas Khalifa predikande i bergen hade varit något annat. Han är liksom inte bara där. Men jag måste vara ärlig med mig själv och säga att jag inte tror det.

Jag tror att jag älskade livet för mycket och jag var också någonstans osäker på om det var rätt eller fel. Jag visste inte. Palestina var kanske tydligare för mig. Eller Tjetjenien. Men det gick inte att åka dit så som jag förstod det.

Vart skulle jag åkt då, Somalia? Jag förstod inte Al-Shabab och vad det var med den där domstolen. Vem är rätt och vem är fel?

Men vissa åkte till Somalia. Vissa dog där och vissa kom tillbaka till Göteborg. Detta var ju innan terrorlagen.

Ungefär hur många känner du som åkte?

– Jag tror nästan alla. Alla från Göteborg, direkt eller indirekt. Det var en ganska liten community och jag var överallt hela tiden. Även online.

Känner du själv att du har någon skuld i att andra åkte?

– Ja. Ja.

Jag har pratat mycket med min fru om det.

Jag tycker synd om de här personerna (några välbekanta jihadistnamn nämns). Det låter konstigt men de är egentligen offer.

De är offer för sådana som mig och andra radikala föreläsare. Som omedvetet eller medvetet har pushat på för den här dogmatismen. Det är en dogmatism där det inte finns utrymme för frihet. Inte religionsfrihet, inte tankefrihet, inte yttrandefrihet.

Vi har pushat och bara sagt att det här är den enda rätta vägen. Ni är den räddade gruppen. Vi har pushat så hårt för den här dogmatismen, där de inte har tillåtits att få utmana sina egna tankar.

Så folk tror ju att islam inte är flexibel, inte är pragmatisk utan bara väldigt dogmatisk.

Vår retorik har lett till att andra har tagit den till sig. Det har lett till att vi har fått fram sådana typer. Man har skapat monster.

Hur såg du på alla terrorattentaten i Europa. Exempelvis Charlie Hebdo?

– Det är ju så många. Tyvärr är det nästan svårt att komma ihåg alla.

Men visst var jag var glad och stolt när det hände mot Charlie Hebdo. Jag tänkte att där fick ni för att ni snackade skit om profeten. Men jag tyckte däremot inte att det var smart.

Även om det var vad de förtjänade, så gör man inte så. Det är redan mycket press på muslimer. Ungefär så tänkte jag. Tudelat. Men det var ju inte alls så att jag satt och tänkte på deras familjer eller tyckte att det var fel i den meningen.

Min islamiska övertygelse var trots allt att de här människorna måste dö.

Jag tycker att det är fel med sådana teckningar även idag. Men det är en helt annan diskussion. Man måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Oavsett om det är profeten Muhammed eller Jesus eller religion i allmänhet så tycker jag inte att det är lämpligt.

Lars Vilks då?

 Alltså, jag var nog mer för att det skulle hända något mot Jyllands-Posten. Jag hoppades på det. Men Lars Vilks tyckte jag nog egentligen mer var larvig. I hans fall var det en enstaka konstnär.

Men det är klart. Jag kände ju dem som försökte bränna ner hans hus. Jag föreläste i Landskrona och vi hade också kontakt online.

Och ja, då var jag arg på Lars Vilks och jag ville att han skulle dö. Att någon skulle klippa honom. Och att den som gjorde det inte skulle åka fast. Tankarna fanns i mitt huvud. Men det var ingenting jag sa offentligt, men jag kunde säga det i privata sammanhang.

Men då såg jag det, som sagt var, ur ett enda perspektiv. Jag hade ingen förståelse för något annat. Det som fanns var haram eller halal. Sant eller falskt. Det fanns inga gråzoner.

Jag tycker fortsatt inte om hans hund. Jag tycker att den är onödig. Men å andra sidan. Jag kan inget om konst och jag kan inte heller döma honom. Jag kan tycka att Lars Vilks hund suger – men att han har all rätt att leva som en fri människa.

Han har väl Säpobevakning 24/7. Han kan väl knappt gå ut eller träffa folk. Ingen människa i Sverige ska behöva leva på det sättet. Ingen människa ska behöva fråntas att träffa sin familj eller hindras att leva sitt liv.

Jag hade velat träffa Lars Vilks idag och sitta och prata med honom. Så ser jag på det idag och det gäller även andra som är emot islam.

Därför ville jag också träffa dig. För det är bilden många har av dig. Eller egentligen kanske det inte är så många och främst islamister så det är mer en ära för dig. Du ska inte ta åt dig.

– Jag har svårt för begreppet avhoppare eftersom jag inte har hoppat av min religion. Men jag accepterar avhoppare i brist på annat.

Huvudorsaken till att jag lämnade radikaliseringen, extremismen och salafismen är faktiskt islam konstigt nog. Det var islam som drog in mig i det och det var islam som tog mig ur det.

Det förhållandet ger oss en bild av hur religion fungerar och hur den kan tolkas och förstås. En religion kan göras väldigt farlig eller väldigt god. Den kan göras till ett opium och droga folk, den kan göras till en väckelse som bara gör gott. Om jag inte hade islam tror jag att det hade varit mycket värre.

Jag hade varit inne i en jobbig period. Jag greps flera gånger och framställdes negativt i media. Då är det lätt hänt att man bara blir ännu mer radikal. Men jag började att gräva i mig själv. Utan min fru hade det aldrig funkat. Det kan jag säga rakt av.

Jag hade antingen låst in mig eller så hade jag varit i de mest knasigaste grupperingarna som just nu finns i Sverige eller utanför.

Så det som fick mig ur extremismen var islam och min familj. Som salafister var vi ju av våra lärda förbjudna att läsa vissa böcker. De här böckerna får ni inte läsa för då blir ni vilseledda. Det var förbjudet.

Men så hittade jag vissa personer på nätet som brutit mot de påbuden. Som tidigare har varit salafister. Så då tänkte jag att varför skulle jag inte få läsa.

Jag är inte dum, jag har studerat islam hur länge som helst, jag kan arabiska, jag kan läsa själv. Jag började lyssna på motståndarna, alla som vi hade dissat och kallat för vilseledda. Och när jag började göra det öppnades mina ögon för islam. En religion jag kände att jag kan tro på.

Jag bråkade mycket med mig själv. Det här är ungefär tre år sedan. Runt 2019. Men jag var fortfarande salafi öppet under lång tid. Jag svarade på samma sätt även om jag blev lite mjukare med tiden.

Jag kände att jag ville bli lycklig igen. Jag var deprimerad och jag medicinerade under en period. Jag hade haft en väldigt tung tid och varit väldigt pressad. Min gradvisa förändring gjorde att jag blev mobbad av salafister. Vartenda steg jag tog, vartenda ord jag sa. Salafister är alltid väldigt mobbande.

Och så var det valet 2018. Det var sådan press på mig då. Det kändes som att alla var på mig. Det kom krav på att jag måste gå ut och säga att det är haram. Att demokrati är fel. Det kan låta hycklande, vilket det förmodligen också var. Men jag kände att det inte gick att vara öppen med allting. Jag tänkte att alla inte är redo för sanningen och så.

Men salafisterna var på mig hela tiden, och så kom kanske ni i Doku mitt i allt och ställde frågor. Jag var pressad från alla håll och det var kaos.

Vi reste till Turkiet för att bosätta oss där. Efter en tid plockades jag in av säkerhetstjänsten där. Hela min familj sattes i förvar innan vi deporterades till Sverige. På Arlanda möttes vi av Säpo.

Det hände så mycket. Jag greps misstänkt för bedrägeri men jag släpptes direkt och förundersökningen lades ner. Vi vräktes från vårt hem och min fru blev på grund av mig av med sin daghemsverksamhet.

Jag blev tvungen att börja att rannsaka mig själv. Jag lyssnade på en massa föreläsningar online. Från tidigare salafister som lämnat. Från Egypten, där jag själv varit, till och med från stället jag själv varit på och pluggat. Jag kände wow – har han lämnat salafismen. Han som är kunnig och lärd, han måste ha insett någonting.

Då började jag se det mer traditionella inom islam. Jag menar 90% av muslimerna är inte salafister. Eller mer kanske. Jag började också läsa filosofer. Det fick man aldrig göra tidigare inom salafismen. Aldrig. De ansågs vara icke-muslimer eller kufarer.

Jag läste, lyssnade. Vi talar om hundratals timmar. Jag gjorde knappt något annat. Under den perioden höll jag inga föreläsningar. Jag var knappt aktiv online.

Vi bestämde oss då för att resa till Turkiet igen. Min fru var gravid. Vi hade precis kommit in genom gaten, alla var glada och förväntansfulla. Men vi fick inte komma in. Jag tittade på min familj. Mina barn låg på golvet och min fru var jätteledsen.

Jag tänkte vad är det som händer i mitt liv. Jag får inte föreläsa, jag får inte komma in i ett land, jag får inte det ena, inte det andra. Vad håller jag på med!

Salafister brukar säga att när det är som svårast, när alla är emot dig, betyder det att du är på väg mot sanningen.

Jag tog en bild på mig själv, på mitt ansikte. Jag kände där och då att jag ska ändra mitt liv.

När vi kom tillbaka hem så kände jag att det inte kan vara på det här sättet längre. Jag gjorde mycket dua, alltså bön. Jag bad verkligen till Gud om vägledning och jag pratade väldigt mycket med min fru.

Men jag vågade inte gå ut öppet. Jag ville inte verka knäckt. Jag ville kämpa mig ur det här men jag var inte helt redo då. Jag behövde fixa min hälsa, fixa jobb, fixa allt runtomkring mig och sedan skulle jag gå ut med styrka.

Det var då jag började att planera Ofiltrerat. Det som inspirerade mig var faktiskt en kille från Egypten som har en serie på sex föreläsningar som heter ”varför jag lämnade den moderna salafismen”. Han är bra, men han är ändå lite extrem i vissa saker om jag ska vara helt ärlig. Men åtminstone, han är öppensinnad och han är civiliserad. Och han är lärd på riktigt. Jag började kommentera småsaker öppet men då kom attackerna direkt från salafister.

Var det självklart för dig att skulle tala öppet om att du lämnat?

– Ja. För mig var det en plikt. För att jag har varit offentlig under så lång tid och jag känner att jag har skadat många människor.

Jag är övertygad om att jag har varit orsak till folks fördärv. Direkt eller indirekt. Jag har åtminstone hindrat människor från lycka och från framgång.

Jag har hindrat människor från friheter som de faktiskt har enligt islam och det här är viktigt att poängtera. Jag har hindrat människor till och med från deras islamiska rättigheter, att få arbeta, studera, leva normalt och gå på café. Allt det där. Förstår du vilken makt!

Allt handlade om det kontrollstyrda livet. 24/7 under 20 år. Men att Gud skulle vara så petig med allting. Vilken fot du ska lyfta först, inte plocka ögonbrynen. Ja, allt det där. Det är helt fel.

Det är så många ungdomar som frågar mig varje dag om sådana detaljer.

En ung kille frågade mig på Instagram igår: ”Exakt vilka regler gäller för att gäspa? Jag har hört att shaytan (djävulen) spottar i min mun”.

Alltså att han alls frågar det är för att salafister har sagt något. Under profetens tid gick kanske en snubbe med profeten och han gäspade och kanske profeten sa något till honom. Och så blev det en vers. Det är så salafister förstår islam.

Jag säger nu idag: ”mannen gäspa eller gäspa inte men ta det lugnt. Är du ute bland folk, lägg kanske handen över munnen för det ser finare ut.”

Men frågorna handlar om sådant. Om detaljer. Och om utseendet. Ska kläderna vara över eller under knät?

”Det spelar ingen roll brorsan.” Så säger jag nu idag när jag pratar med folk. Nu ger jag istället känslan av frihet. Det är ingen fara, ta det lugnt.

Men många ungdomar är rädda för att göra fel. För att hamna i helvetet.

Men det går inte att hamna i helvetet för att du exempelvis nopprar ögonbrynen. Det går inte. Gud bryr sig inte om sådana saker.

Men det är det jag menar att salafisterna gör. Salafisterna kidnappar din hjärna för att tänka åt dig. Du får inte tänka själv. Du får inte ifrågasätta. Du ska bara vara tyst, lyssna och lyda. Allt är svartvitt.

Det är utpressning. Det är känslomässig utpressning. Det är knäckande.

Och tänk hur stor vikt som läggs på hur man ska se ut. Som att det vore viktigast. Jag känner till folk som har stort skägg, som går till moskén, som har korta byxor, men som slår sönder sina fruar. Eller som är porrberoende, eller som inte ber alls.

Många av dem mår inte bra. Många har psykisk ohälsa och så är de salafis utöver det. Ibland handlar det inte ens om salafismen utan om att de är psykiskt sjuka. Och visst, är de dessutom salafister blir det bara ännu värre.

Men det är inget riktigt liv. Bara regler. Det passar vissa förstås. Någon kanske är lat och inte vill plugga och får genom salafismen en förevändning. För att det påstås vara haram och inte islamiskt.

Eller det här med kvinnofrågor. Hur stora salafister utnyttjar kvinnor och bollar runt dem. Skiljer sig, ringer en kompis, du kan få henne nu, gifter sig hur som helst. Det är en sjuk sekt.

Jag kan ta ett annat exempel. Du känner ju till den somaliske imamen i Göteborg som dog. Jag kände honom inte alls, jag hade bara mött honom en gång. Jag visste inte ens att han var sufi. Jag hade inte den blekaste aning. Men han var ju raka motsatsen till mig.

Jag läste en tidningsartikel om att hans son hade blivit ihjälskjuten. Sedan såg jag artikeln om att han själv hade dött. Hans fru berättade om sorgen och jag blev rörd av det.

Jag kom i kontakt med familjen och jag erbjöd mig att hjälpa till. Jag ville börja fokusera mer på att hjälpa människor och jag gjorde en insamling.

Men efteråt fick jag se en massa arga meddelanden och kommentarer om att jag hjälpt en sufi. Folk undrade hur jag kunde hjälpa någon som är suf och dessutom är imam hos dem. Dessutom hade han uttalat sig starkt emot salafismen och människor som ni hade lyft honom i media. De kallade honom för avfälling och kättare. Och nu hade jag hjälpt hans familj.

Han har sagt i intervjuer att han ansåg att salafister är värre än nazister och han uttryckte en stark rädsla för att salafismen är ett växande problem som staten och kommuner därtill finansierar med skattemedel trots att han såg hur ungdomarna skickades till IS.

Ja. Han hade rätt.

Men hos salafisterna är han klassad som kafer. Alltså att de inte ser honom som muslim.

När jag sedan läste hans tidigare intervjuer tänkte jag just på det där han sagt om nazister. Jag tror att många icke-muslimer och även en del muslimer likställer ordet salafism eller kanske snarare ordet islamism med nazism. Det är kanske inte helt konstigt egentligen.

Du har själv kallat salafismen för cancer efter ditt avhopp?

– Jag håller fast vid det. Det är som en cancer. Och anledningen till att jag använder ordet cancer är för att det börjar inifrån. Inom den muslimska communityn finns denna cancer. Överallt. Speciellt online. Och de är väldigt högljudda skrikiga och karismatiska.

Ja, det finns ju olika inriktningar men det spelar ingen roll. För i slutändan är det alltid samma sak när det till salafismen.

Det finns dels ISIS och Bin Ladin, dels de här mjuka, gulliga salafisterna. Men det är exakt samma saker. Det är samma ideologi. Den rinner från samma bägare. Vissa är emot ISIS – som Islam.nu. Men betyder det att de plötsligt är gullebarn? De står fortfarande för att om en kvinna begår zina (otukt), så ska hon dödas. Du vet sådana saker. Säg det öppet mer. Stå för det, så andra få se.

Tyvärr finns salafismen nu i nästan alla stora moskéer i någon form. Och så är det Muslimska brödraskapet och det är bara män. Män som vill slå vakt om makt, besökare och pengar. Jag går därför inte till moskéer längre. Inte nu. Det går tyvärr inte.

Men det är också något jag saknar mycket. Känslan inne i en moské.

Och jag är besviken. På de traditionella muslimerna och lärda som har jättemånga följare. Som inte säger de här sakerna öppet. Som inte alls pratar om det. Det stör mig. För ungdomarna hamnar i mitten och förstår inte.

Och salafisterna har så mycket makt. Stora plattformar och mycket pengar.

Hur tycker du det ser ut idag, har extremismen minskat eller ökat?

– Jag skulle säga att det sker tankemässigt någon form av radikalisering. Det vill säga att tankarna finns där och uppfattas som riktiga även hos unga som kanske inte själva är praktiserande.

Det är på grund av de här islam.nu-grabbarna och sådana salafiter. Unga går omkring och känner skuld. Budskapet är hela tiden skuldbeläggande. Varför syndar du?

Så är det. Ungdomar tänker radikalt. Det är väldigt unga killar som attackerar mig nu efter att jag har lämnat salafismen. Pojkar som bara är 12-13 år. Och de svär om vad jag gör för fel. Då ser man verkligen hur grovt inristat detta är i dem.

Jag har absolut inga problem med vad någon tycker är haram – men gå inte runt och säg till folk vad de får göra och inte göra. Speciellt inte i frågor som vi vet tolkas olika hos olika muslimer.

Kärnbudskapet i islam är kärlek och förståelse. Det är kärnbudskapet. Det handlar inte om vad som är haram eller inte.

Hur ser du på religiösa skolor?

– Det är så onödigt och kontraproduktivt med religiösa skolor. Särskilt här i Sverige. Så ser jag på alla religiösa skolor även om vi nu talar om islamiska.

Man ska inte gå till småbarn och få dem att känna skuld för något de inte kommer att fatta. Islam förpliktar inte ens det här. Det är fel. Varför ska vi lägga ytterligare en press på barnen i skolorna.

Det finns något som heter känslomässig utpressning. Man behöver inte ens säga någonting. Men när alla går och ber och du inte gör det så är det självklart att det barnet känner sig utanför.

Se på min dotter, hon fick nästan panik när hon ville ta av sig slöjan för en tid sedan. Hon är ett barn. Varför ska hon alls behöva känna så. Det är det som är problemet med de här skolorna.

De tvingar barn, direkt eller indirekt. Jag har varit med själv och sett hur det funkar i de här skolorna. Jag har jobbat i Vetenskapsskolan, innan Abo Talal tog över den. Mina barn har också gått där en tid. Det sorgliga är att det har skadat många människor. Och det fanns många anställda som var skadliga på Vetenskapsskolan.

Sedan har vi salafisternas fixering vid vissa frågor. Ta det här om att bry sig om vad människor gör i sina sovrum. Varför ska jag sitta och föreläsa i sex delar och berätta i detalj om vad människor får och inte får göra i sina sovrum.

Du har ju själv haft sådana föreläsningar?

– Ja, ja, ja. Såklart. Jag har gått igenom alla kapitlen i böckerna. Men vissa böcker är ju från medeltiden. Jag menar, vi pratar om böcker där man talar om att rida på åsnor och så. Det finns ingen verklighet i det för oss idag.

Att sitta och föreläsa om antal hårstrån och sådana detaljer. Jag tror faktiskt att det gör folk lite mentalt störda.

Det skadar dig i ditt sätt att se på kvinnor och i din syn på världen.

Men det finns ju människor som kan tycka om när andra styr. Framförallt människor som är lite tankemässigt lata. Eller kanske människor som kommer från svåra förhållanden.

En sak som verkligen gjorde mig ledsen är att min gamla lärare nyligen greps i Egypten och han tog då avstånd från salafismen.

Jag blev chockad. Jag har aldrig sett honom så. Han kom in i domstolen i rullstol. Men jag tror att allt är fejk. Att han fejkar med hälsan. Och att han tog avstånd från salafismen, det är 100% fejk. Han fick frågor om al-Qaida och svarade att han aldrig hört talas om dem. Anas Khalifa skrattar högt: ”är du rolig eller?”

Efter att Anas Khalifa lämnat salafismen påstår salafister att han inte har studerat hos Yacoub.

Han har ju hållit tusentals föreläsningar om jihad, alltså om tanken. Men nu säger han att han är helt okunnig. Alltså Allah, jag skämdes. Så pinsamt.

Detta var jättestort i Egypten, det var överallt. Att han sitter där i domstolen och spelar dum. Bakgrunden är att några ungdomar greps i ett område i Egypten för att de ville spränga vissa byggnader. Gruppen är lierad med ISIS på något sätt. Egyptiska myndigheter är ju inte särskilt tillförlitliga men det sägs i förhören att ungdomarna fått sina idéer från de tre stora salafilärda i Egypten.

Så då kallade försvaret in dem att vittna för att spilla över skulden lite.

En kom inte alls, en flydde till Qatar och han den tredje sitter bara där och spelar dum.

Du vet att jag sa just till dig tidigare att salafismen inte kommer att överleva på sikt. Det går inte. Antingen är de sig själva och talar fullt ut om hur sharia och om att jihad är det rätta. Eller så säger de det inte rakt ut och spelar istället gulliga och rara. För att sedan bli påkomna och ljuga som små råttor. Det fungerar inte. Det kan inte fungera. Men revolutionen måste komma inifrån.

Men det var också därför jag blev ledsen när jag såg min imam sitta så som han gjorde i domstolen i Egypten.

Han satt i stort skägg och den ljusa dräkten. Det ska vara något fint. Något respektabelt. Som en präst. Någon man ska kunna känna sig lugn och trygg hos även om du inte är religiös. Men nu när man ser någon som honom, då blir man ju istället mörkrädd. Dessa tokstollar, galningar och terrorister.

Det ska inte vara så och det gör mig ledsen.

– För mig handlar mycket nu om gottgörelse. Min plikt.

Jag varken kan eller vill sudda ut alla spår av den extrema person jag varit under alla dessa tjugo år. Allt jag sagt och allt jag gjort. Det måste finnas kvar där ute och jag måste prata om det. För det är bara ur det gamla som jag kan gå vidare.

Tidigare ville jag ju provocera fram ungdomar till extremismen. Idag vill jag provocera fram ungdomar till att tänka själva. Att alltid tänka själva och att ifrågasätta.

För det är enbart din personliga relation till Gud som är viktig. Ingen annan person, institution, grupp eller moské kan bestämma för dig vad som är rätt och hur du ska leva.

Du kan få inspiration och vägledning. Men det är ditt liv och du måste styra över din egen resa.

Jag kommer att fortsätta att använda sociala medier för att nå ut och med Ofiltrerat på min youtubekanal på fredagar. Något som oroar mig mycket är att det inte finns någon hjälp att få för människor som behöver stöd för att lämna. Det finns så många som mår dåligt och behöver hjälp. Jag blir ju kontaktad hela tiden efter att jag har gått ut med mitt avhopp.

Det kommer förstås också att komma en massa mothugg från salafister. Såklart ännu mer efter denna intervju. Och att jag gör den just för er.

”Titta den där snubben är ingen imam han är inte sheik, lyssna inte på honom!” Men diskutera det jag säger i stället. Ta sakfrågorna. Om ni nu är de riktiga lärda så måste ni våga ta diskussionerna.

Såklart är det en stor press. Jag känner mig ensam i det här utåt.

Min familj är förstås också min stora prioritet. Min fru och våra sex barn. Min familj har alltid varit mitt allt men jag har känt en stor skillnad hemma efter att jag lämnat extremismen. Det är mycket mer avslappnat hemma nu och mina barn mår bättre.

Och nästa år ska jag rösta i valet för första gången i mitt liv. För mig är det jättestort.

Men om framtiden. Som jag sa tidigare. Jag har alltid varit en pionjär och det är jag nu också. Och för den som går först är inte vägen rak och utstakad.


SOFIE LÖWENMARK

Svenska Dagbladet 20210822