Vänsterpartiet och terrorismen del 7

 

Terrorromantiken var inte det värsta

Publicerad 10 jun 2026

Vänsterpartister som uttalat stöd för Hizbollah och Hamas är del av ett större problem.

Nalin Baksi synar det politiska språket bakom stängda dörrar.
Nooshi Dadgostar har uteslutit 25 kandidater från Vänsterpartiet efter Expressens granskning.
 

”God morgon till raketsalvorna, god morgon till de palestinska militära operationerna”.

Så skrev en kandidat för Vänsterpartiet den 7 oktober 2023, samma dag som Hamas genomförde den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Andra kandidater har hyllat Hamasledare, sörjt Hizbollahs ledare, spridit antisemitiska konspirationsteorier, ifrågasatt Förintelsen eller deltagit i manifestationer där attackerna firades.

Jag arbetar inom psykiatrin. Vissa dagar bär jag andra människors lidande hela vägen hem. Den här dagen behövde jag vila. I stället möttes jag av ännu ett mörker. Men det som gjorde starkast intryck på mig var inte ens terrorhyllningarna. Inte heller de antisemitiska budskapen. Det var förklaringarna. När Expressen konfronterade en av de granskade kandidaterna sade han att han riktat sig till en arabisk publik utanför Sverige. Därför var detta inget han behövde diskutera i ett svenskt sammanhang.

Då började jag faktiskt skratta. Inte för att det var roligt. Tvärtom. Det var för att uttalandet var så avslöjande. 

 Det visade något som en del av oss sett under lång tid men som få velat tala öppet om. Att det verkar finnas ett budskap för svenska väljare och ett annat för den egna gruppen. Ett språk för offentligheten och ett annat bakom stängda dörrar.

Jag har oroat mig för den växande antisemitismen i vissa muslimska miljöer i Sverige under många år.

Redan 2010 sade jag i Aktuellt att en del av dem som attackerade judar i Malmö hade muslimsk bakgrund.

Reaktionerna blev hårda. Jag anklagades för att sprida fördomar och för att peka ut oskyldiga människor. Petter Larsson skrev på Aftonbladet Kultur: ”I så fall bör hon förklara varför hon pratat i nattmössan och be de utpekade om ursäkt. Det duger ju inte att strö fördomar omkring sig bara för att man, med all rätt, avskyr antisemitism” (Aftonbladet, 4/10 2010).

Det mest anmärkningsvärda är att detta inte handlar om några enstaka personer. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar beskrev det som en ”handfull” kandidater. Expressens granskning visade något annat. Tidningen har identifierat minst 25 företrädare som spridit antisemitism, eller uttryckt stöd för extrema och odemokratiska idéer. Efter Expressens frågor har den ena efter den andra försvunnit från vallistorna. Nu har alla 25 namn strukits.

Det handlar inte om Palestina, om höger eller vänster.

Hur kan människor som hyllat Hamasledare, spridit antisemitiska myter eller försvarat terrorattacker mot civila överhuvudtaget bli kandidater för ett svenskt riksdagsparti?

Fenomenet är inte heller nytt. I min bok ”Mina strider” beskriver jag hur antisemitism, kvinnoförtryck och intolerans alltför ofta relativiseras när de uttrycks av personer som tillhör grupper som betraktas som utsatta.

Expressen visar tyvärr hur relevant detta är. Det handlar inte om Palestina, om höger eller vänster. Det handlar om demokratins grundläggande spelregler.

I ett demokratiskt samhälle måste det finnas en glasklar gräns mellan att försvara palestiniernas rättigheter och att försvara en terrororganisation som Hamas. Den gränsen har alltför många av de granskade kandidaterna haft svårt att dra.
Annons

Nu passar förstås den politiska högern på att använda skandalen i Vänsterpartiet som ett bevis för att de inte är regeringsdugliga. Men problemet är betydligt större. Frågan handlar ytterst om hur politiska partier rekryterar, granskar och väljer sina företrädare.

Våren 2010 avslöjade Dagens Nyheter att moderaten Mats Rudin hade betalat andra personers medlemsavgifter. Syftet var att få röster i det provval som skulle avgöra vilka kandidater som skulle stå på höstens vallistor. Det framkom att Moderaternas ledning i Stockholm kände till fusket men inte agerade förrän uppgifterna publicerades. Dessutom borde de ha ställt sig frågan varför de största föreningarna fanns i Tensta och Rinkeby trots att partiet hade ett mycket begränsat väljarstöd där.

Detta kallar jag för etnifiering av politiken. Företrädare betraktas i allt högre grad som representanter för särskilda etniska grupper snarare än för medborgarna i allmänhet.

Ett annat exempel var den intensiva debatt kring riksdagens beslut 2010 att benämna massakrerna på armenier, assyrier och syrianer som folkmord. Oavsett vad man anser om själva beslutet blev det tydligt hur historiska konflikter från andra delar av världen kan flyttas in i svensk politik och användas för att stärka positioner inom olika grupper.

Demokratin försvaras genom att vi vågar se.

Personer som engagerar sig politiskt efter att ha lämnat länder präglade av långvariga konflikter bär naturligtvis med sig erfarenheter, minnen och ibland starka känslor. Men den som har ett politiskt förtroendeuppdrag i Sverige har ett ansvar att företräda det gemensamma samhällsintresset, snarare än den egna gruppens historiska motsättningar. När partier misslyckas med att upptäcka eller hantera dubbla lojaliteter, riskerar de att öka splittring i stället för sammanhållning i samhället .

Demokratin försvaras genom att vi vågar se. Och därför förtjänar Inas Hamdan ett erkännande. Hon har gjort det journalistiken ska göra: granskat makten, ställt de obekväma frågorna och synliggjort sådant som många helst hade velat slippa tala om.