måndag 28 februari 2022

Guillou vilse i idiotträsket



Jan Guillou i dimman i Aftonbladet 2022-02-28

Förståeligt om journalister undviker vissa ämnen

Det är fullt tillåtet att använda Säpo som journalistisk källa. Det kan till och med vara en lämplig källa, vill jag minnas. Och som jag med eftertryck påpekade i min förra kolumn omfattas den anti-islamistiska kampgruppen doku.nu av ”samma yttrande- och tryckfrihet som vilken syförening som helst. Och det skall så vara.”

Där finns inte problemet, som en och annan liberal låtsats tro på senaste tiden. Man kan teoretiskt tänka sig själva Djävulen som källa. Sannolikt en utmärkt sådan, med tillgång till klart sensationella hemligheter.

Som journalist skall man inför sådana frestelser bara kallt ställa sig två frågor: Är det sant och kontrollerbart? Är det relevant och skall stå i tidningen? I så fall publicerar man. Så långt är allt enkelt.

Sataniska källor kan dock vara ytterst opålitliga. Inte för deras onda uppsåt, komma åt en fiende, skandalisera en konkurrent eller tjäna pengar. Källor med sådana motiv hanterar medierna dagligen med de två prövostenarna: sant och relevant? Men Djävulen vore därvid lättare att hantera än vår politiska polis, Säpo.

Säpo kan nämligen inte agera öppet politiskt i eget namn. Man får gå genom ombud, vanligtvis samarbetsvilliga medier. Sålunda har framför allt Expressen genom åren utmärkt sig genom att med namn och bild hänga ut misstänkta muslimer som påstådda terrorister, skyldiga och oskyldiga huller om buller.

Tidningen har då inte på allvar ställt sig de avgörande frågorna om sanning och relevans. Därför att risken att åka fast varit så gott som obefintlig. De uthängda muslimerna känner inte till Mediernas etiknämnd och inför en tryckfrihetsjury enbart bestående av svenska politiker från riksdagspartierna är de givetvis chanslösa.

Detta var grundkursen, för undvikande av avsiktliga missförstånd. För cirka två år sedan gjorde en 32-årig kvinnlig reporter på Dagens eko en berömvärd serie radioreportage om några misstänkta muslimer som Säpo inte kunnat sätta fast för terroristisk aktivitet, varför man tog till tricket med ”hemliga bevis”, som man ju bara använder mot oskyldiga.

Reportern på Dagens eko kunde avslöja att den domstol som dömde till utvisning för terrorism inte fått ta del av någon som helst bevisning, inte ens ”hemlig” sådan. Domstolen hade likväl dömt som Säpo önskat, istället för att prompt och med förakt avvisa målet. Det var en oerhörd skandal som de inte ville ta upp.

Säpo höll därefter de misstänkta muslimerna under konstant övervakning och avlyssning. Och kunde efter någon tid tipsa doku.nu som själva vare sig kunnat avlyssna eller konstant övervaka dem, om att reportern hade ”en relation” med en av de misstänkta. Där kom sanningens ögonblick för doku.nu att ställa de avgörande frågorna om sanning och relevans.

Om det var sant kunde man svårligen ta ställning till. Men relevant? Jo, i så motto att det skulle bli ett oherrans liv om Sveriges Radios ”vänstervridning” och att reporterns avslöjande av rättsskandalen skulle bli irrelevant.

Så blev det. Doku.nu publicerade den underförstådda sexanklagelsen (”relation”), reportern tvingades sluta på SR med krossad journalistkarriär och en storm av vidrigheter efter sig på nätet för att hon skulle ha haft sex med en arab.

Så kan det gå för den som ger sig på Säpo, blev det otvetydiga budskapet. Åtminstone för den som är ung, kvinna och icke fast anställd. Inte nödvändigtvis för mig eller de två andra gubbjävlar på Aftonbladet som visserligen jagas av doku.nu för vår kritik av Säpo eller bristande rättssäkerhet för muslimer. Men vi har tryggare anställningsförhållanden än kollegan på Dagens eko. Fast vi är få. Det är förståeligt om yngre journalister undviker ämnen som garanterat utlöser drevmobbens huggreflexer.

Häromveckan slog alltså galjonsfiguren på doku.nu, Sofie Löwenmark, än en gång till på Expressens ledarsida och hotade med demokratins undergång (”systemhotande”) på grund av islamister. För att manifestera sin trovärdighet skröt hon om den ”omfattande uppmärksamhet” hon åstadkommit ”efter att jag avslöjat att han inlett en relation med en reporter på Ekot”. Det vill säga det där sexskvallret som inte höll för prövningen sant och relevant. Men som gjorde den unga kollegan på Ekot till Sofie Löwenmarks jakttrofé.

När jag då ifrågasatte det slippriga ordvalet ”relation” återkom en talesperson för doku.nu med en förstärkning av sexanklagelsen i påståendet att organisationen hade ”stöd för uppgiften att Raad al-Duhan levt tillsammans med Ekoreportern” (Expressen 1 juni -21). Det var inte heller sant. Men hon hade lånat ut sin lägenhet till den misstänkte och följaktligen hade hans bil stått parkerad i närheten nattetid. Vilket förstås noga noterats av Säpo.

När jag på nytt, låt vara i mindre vänliga ordalag, kritiserade trafiken mellan Säpo och doku.nu och deras illasinnade sexskvaller blev somliga liberaler rasande.

Liknande älskvärdheter haglade förstås också runt om i den liberala pressen

Den vanligtvis briljanta ledarskribenten i DN, Isobel Hadley-Kamptz, anförde att jag som ”hopplös fördetting … borde gå på grävarkurs” för att lära mig research och för övrigt var för gammal, ”en farbror från förr i tiden”. Expressens kultursida släppte fram en Rysslandsexpert som i en rörig artikel menade att jag var för islamism och dessutom KGB-agent. Ovanstående lysande analyser kom att få skallande bifall på nätet.

Liknande älskvärdheter haglade förstås också runt om i den liberala pressen. Det är tänkvärt att ingen av dessa djupt engagerade liberaler hade ett ord att säga om den dubiösa trafiken mellan doku.nu och Säpo. Eller om den mediala skvallerlynchningen av vår unga kollega på Dagens eko.

För övrigt anser jag att…

… Vladimir Vladimirovitj Putin tveklöst framstår som de svenska Natoanhängarnas bäste vän. De slår nu klackarna i taket och jublar i kollektiva upprop. Putins ”förbud” mot svensk-finsk Natoanslutning riskerar alltså att tvinga in oss under amerikanskt befäl. I värsta fall snart Donald Trumps befäl.


Jan Guillou


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar