Muslimer i Sverige – Del 12

Rikstoken Guillou bör få vård för sin bisarra omvärldsanalys!

Lögnerna har större spridning än vi tror. // CHRISTER EL-MOCHANTAF

Uppfattningen att Sverige kidnappar barn är inte bara utbredd bland de mest extrema islamisterna.

I samhället sprids lögnerna bland vanliga medborgare som tror att socialtjänsten kidnappar barn, tvingar dem att äta fläsk – och ha sex. Det är ett akut problem, men också en viktig debatt.

Islamistiska influencers, utvisningshotade imamer och en medlem i klanfamiljen Ali Khan ligger bakom lögnerna som nu sprids i alla samhällsskikt.

Just det har en annan skicklig reporter, Sofie Löwenmark på Doku, rapporterat om. Hon har även som fristående kolumnist på Expressens ledarsida beskrivit den hätska tonen i sociala medier, samt hur ilskan sprids bland muslimer.

Väl genomförda försök att förklara vad som pågår i samhället.

Det beklagliga är att få journalister är lika pålästa som Hamadé och Löwenmark.

På söndagsmorgonen publicerade Aftonbladet en krönika av Jan Guillou där han tar heder och ära av främst Löwenmark efter en text i Expressen. Han frågar sig hur hon vet att dessa ”rykten sprids från mun till mun och lyfts i en del moskéer och föreningar”? Har hon ett nätverk av agenter i moskéerna?”.

Jag häpnar.

Den rike författaren skriver sina rader från en mångmiljonvåning på Sveriges dyraste gata på Östermalm. Nu ifragasätter han i Sveriges största tidning hur en journalist kan veta hur det ser ut i samhället.

Det låter på Guillou som att Löwenmark beskrivit invånarna på Uranus.

Hade Jan Guillou doppat sina tår i verkligheten någon gång hade han också sett samma sak som vi andra.

Jag har själv i mitt arbete som journalist tillgång till en mängd grupper på sociala medier där svenskar med muslimsk bakgrund nu oroas i tron om att de är utsatta för krig.

Och det stämmer att avsändarna oftast är extrema islamister. Exempelvis partiet Hizb ut-tahrir som i flera klipp håller brandtal till muslimer om hur syftet bakom de svenska lagstiftningarna är att förgöra islam.

Men problemet är inte just avsändarna: Det är hur många som lyssnar på dem.

Jag visar gärna Jan Guillou hur fasansfulla sägner och konspirationsteorier sprids om den svenska socialtjänsten.

Det förekommer kommentarer om att flickor kidnappas och tvingas till analsex. Att fläskkött märks om till lamm och serveras barnen i smyg.

Att alla som står emot den västerländska sodomin stämplas som hot mot rikets säkerhet.

Och visst sprids det från mun till mun.

I fredags åkte jag taxi med först en somalisk man, sedan en palestinier. Halvtimmes långa resor med män som har bott i Sverige i över ett decennium, som är pappor, som är skattebetalare, som är muslimer – och som är övertygade om att deras levnadssätt aktivt kränks av den svenska staten.

”Det handlar inte om att hjälpa barnen, det handlar om att Sverige har en annan kultur som står över vår”, menade palestiniern.

Han som var så arg att han svor åt ”grisarna” och ”syndarna” och ”hororna”. Som var på plats på torget i dag.

Och som helt enkelt kokade ner det till: Varför ska svenska staten bestämma att deras uppfostringssätt är bättre än någon annans?

För att förstå den här avgrundsdjupa klyftan mellan en betydande del av befolkningen och staten behöver man förstå kulturen varifrån detta kommer.

Den har inte alltid med religion att göra. Men det är en patriarkal, konservativ och hård gemenskap. I vissa delar präglad av en hederskultur som i olika grader gör sig påmind beroende av vilken del av spektrat man uppfostrats i.

Det i sig är inte så problematiskt eftersom världen ju ser olika ut – alla kan inte förväntas leva som vi.

Kollisionen sker dock när man lever just här.

När en nyanländ familj kommer till Sverige och barnen omhändertas ifall de kommer till skolan med blåtiror.

Det är en krock som måste diskuteras, hanteras och framför allt: Legitimeras som ett problem.

Här krävs informationskampanjer, god journalistik, politiska samtal och kunskap.

Och även lite insikt i att man inte alltid har rätt.

LVU-lagen är nämligen inte oproblematisk.

Alla dessa familjer som fått barn omhändertagna, har de verkligen fått tillräcklig hjälp och stöd?

Hur många barn har omhändertagits på grund av tjänstemän som inte orkat undersöka, mötas halvvägs, förstå?

Och var går egentligen gränsen mellan att låta en familj leva enligt sina sedvänjor och sin tro utan att staten ska bestämma?

Jag har inte svaret på det.

Men det jag vet är att vi journalister alltid har mötts av föräldrar i upplösningstillstånd över myndigheternas beslut. Oftast etniska svenskar med svenska namn.

Jag är övertygad om att det finns familjer som med rätta känner sig överkörda av lagstiftningen.

I vissa fall för att de aldrig informerats om hur det fungerar här. För att de aldrig möter svenskar i sina bostadsområden. För att de inte lärt sig språket.

Det absolut farligaste man kan göra är att förbise dessa vanliga medborgares rädsla och oro – och förringa utbredningen av den.