Muslimer i Sverige – Del 8

 

Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar handlar smutskastningskampanjen mot Sverige om att svensk socialtjänst kidnappar barn från muslimska familjer genom lagen om vård av unga (LVU). Våldsbejakande islamister i Sverige har varit drivande i den här kampanjen men konspirationsteorin har också spridits av arabiska tv-kanaler med en publik större än Sveriges befolkning. Det har uppmanats till terrorhandlingar och hundratals demonstranter samlades nyligen utanför riksdagshuset.

Intensiteten i den här kampanjen är ny men konspirationsteorierna har varit i omlopp i flera år. Till Folkbildningsrådets granskning av Studieförbundet Ibn Rushd 2019 framförde jag att förbundet och dess medlemsorganisationer året före hade anmält Sverige för rasism, och då fört fram anklagelser om att socialtjänsten på ett diskriminerande sätt omhändertog barn från muslimer. I denna miljö av organisationer med islamistiska företrädare som menar sig vara företrädare för ett ”muslimskt civilsamhälle” hade detta påstående länge varit en del i retoriken om att svenska myndigheter reproducerar islamofobi.

Omar Mustafa, som representerat flera av dessa organisationer och som under uppmärksammade former blev utkastad ur Socialdemokraternas partistyrelse 2013, hade redan i ett valmaterial från 2010 för sidoorganisationen Broderskap berättat om hur muslimska barn i Sigtuna tvångsomhändertogs för att omvändas till kristna.

I Diamant Salihus med rätta hyllade bok Tills alla dör, som handlar om gängkonflikterna på Järva, berättar han om hur en manifestation mot våld 2016 spårade ur när de inbjudna talarna började anklaga socialtjänsten för rasism och kalla politiker för ”smuts och djävulens anhang”. Jag själv och den socialdemokratiska politikern Aida Hadzialic beskrevs som ”husblattar”. Islamiska förbundet stod för mötets polistillstånd. Tyvärr valde många som annars berömmer sig för att vara progressiva och feminister att försvara den här hatretoriken.

Nättidningen Feministiskt Perspektiv publicerade hela det tal där Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund menade att socialtjänstens omhändertagande av ”svarta och bruna barn” var en förlängning av den koloniala ordningen där kolonisatören tar ”vad den behöver från den koloniserade”, även deras barn. Vid den här tiden representerade jag Vänsterpartiet i riksdagen och kunde till min förfäran se hur ledamöter från detta partis ledning gick ut på sociala medier och försvarade Sabunis påståenden.

Myten om svenska socialtjänstens diskriminerande barnarov har länge spridits av samma krafter som också förnekat att det finns hedersförtryck. Nyligen gjorde SVT en granskning av ärenden av tvångsomhändertagna barn och kunde konstatera att 15 procent av dessa fall handlade om hedersutsatta flickor. Inom hederskulturen drar omhändertagna flickor skam över släkten.

Svenska myndigheters arbete mot hedersförtryck, liksom vi aktivister som drivit frågorna, provocerar dessa patriarkala islamistiska krafter.

Jag har över två decenniers erfarenhet av arbete som socialsekreterare i utsatta områden i Stockholm och vet hur illa situationen måste vara i en familj för att flickor ska tas från sin familj. Omhändertagande är ofta sista åtgärden för att skydda en flicka från hedersförtryck. Det finns ingen anledning att tro att socialtjänsten överanvänt LVU och det är därför välkommet att regeringen gått in med subventioner för att kommunerna inte ska undvika familjehemsplaceringar av ekonomiska skäl.

De som sprider konspirationsteorierna gör detta i ett ideologiskt syfte och för att skrämmas. Svenska myndigheters arbete mot hedersförtryck, liksom vi aktivister som drivit frågorna, provocerar dessa patriarkala islamistiska krafter. Tyvärr har det svenska samhället under en längre tid direkt uppmuntrat dessa krafter och organisationer. Miljonbelopp har betalats ut till organisationer och samfund som motarbetar kvinnors och barns rättigheter och som upprätthåller hedersförtryck. I över 16 år har jag och VHEK drivit kraven på att stoppa skattemedel till dessa organisationer. Samma organisationers företrädare har behandlats som legitima representanter för hela minoritetsgrupper och för vanliga muslimer.

Utländska diktaturer som Iran, Qatar, Turkiet och Saudiarabien har kunnat finansiera moskéer och anställa egna imamer i Sverige. Ledare har fått en status som de utnyttjat för att vilseleda andra att det svenska samhället vill åt deras barn. Det är värt att notera att ingen av alla dessa organisationer, som annars berättar om hur ”viktiga de är för integrationsarbetet”, nu går ut i debatten och tillbakavisar konspirationsteorierna. Det måste bli slut på det här nu. Svenska samhället ska inte vika sig utan stå på de utsatta flickornas sida och försvara alla de socialarbetare som arbetar för att upprätthålla svenska lagar. I Sverige måste svensk lag gälla.