Den omhuldade islamisten

 

Journalistiskt bokslut över en tid då åsiktskeppet vände


Iefterordet till sin nyutkomna bok Den omhuldade islamisten: Åren då radikaliseringen tog fart i Sverige (Fri tanke förlag) sammanfattar Dokus Magnus Sandelin med ett par meningar några av islamismens effekter som han menar att det borde vara helt okontroversiellt att skriva under på:

Islamismen i alla dess former bidrar till och förstärker segregation och utanförskap, i första hand muslimer drabbas när självpåtagna moralpredikanter sätter gränser för vad som är tillåtet och inte och offer för de svenska radikalislamisternas och jihadisternas framfart finns också utanför landets gränser.

Som Magnus Sandelin visar i Den omhuldade islamisten har det till synes okontroversiella inte alls varit det. Den tydliga motviljan att ta ord och uttryck som islamism, jihadism och islamistisk extremism i sin mun har haft flera orsaker: okunskap, rädsla för att stigmatisera och för att bli kallad islamofob och rasist, och inte minst oviljan att gå Sverigedemokraterna till mötes. Exemplen är många i boken och de beskriver en process som i alla väsentliga delar varit reaktiv: förändringar i synsätt har närmast tvingats fram av uppmärksammade händelser.

– Vi frågade oss var Somalia låg någonstans och började leta på kartan. Orden kommer från P-O Hellqvist vid Säkerhetspolisen.

Han har sparat en artikel från Göteborgs-Posten från 2001 där han för första gången gick ut i media och sa att Säkerhetspolisen ser att unga män från förorterna reser till Somalia. Det blev ingen reaktion på det, det var alldeles för tidigt och alldeles för få personer. Han beskriver en beröringsskräck som låg som en våt trasa över allting. Den stavades att inte vilja bli kallad islamofob eller främlingsfientlig.

Så sent som 2011 förnekade i stort sett samtliga riksdagspartier både att islamistisk extremism var ett hot att tala särskilt om och att det fanns risker för att svenskar skulle resa utomlands för att träna och strida för terrororganisationer. Justitieminister Beatrice Ask menade till och med att den svenska lagstiftningen och beredskapen var god och tillräcklig för att motverka den sortens terroraktiviteter. Det fick hon ta tillbaka, men det skedde först fem år senare när terrorresorna kriminaliserades. Då hade riksdagen dessförinnan under flera års tid avslagit samtliga motioner som förordade en ny lag. Vid samma tid erkände ledande socialdemokrater, med samma eftersläpning, att ”vi har varit för naiva inför hotet som radikaliseringen och IS har utgjort i Sverige”.

Magnus Sandelin var en av de första svenska journalister som satte islamism, jihadism och islamistisk extremism under lupp. Med sina böcker Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken och Svenska IS-krigare – från al-Qaida till Jihadi cool, och mängder av granskande journalistiska arbeten för press, radio och TV, etablerade han sig tidigt som sakkunnig och följde den politiska och mediala utvecklingen i de frågorna från första parkett.

I Den omhuldade islamisten väver han samman utvecklingen av samhällsdebatten med sina egna granskningar och andra centrala händelser med islamistisk koppling. Boken blir därmed ett slags journalistiskt bokslut över 2000-talets politiska och mediala landskaps förändrade syn på företeelser som islamism och jihadism. I takt med islamismens utbredning och effekter och de journalistiska avslöjandena av det svängde sakta åsiktsskeppet. Medier, politiker och tjänstemän fick en ny verklighet att förhålla sig till.

Magnus Sandelin namnger i boken flera av de offentliga personer som han menar har stått i vägen för en saklig debatt om en av de viktigaste samhällsfrågor som Sverige har stått inför. När det kommer från en såpass kunnig och lågmäld person som Magnus Sandelin förstår man att det ligger sanning bakom orden.


Sofie Löwenmark,

ansvarig utgivare för Stiftelsen Doku och mångårig kollega med Magnus Sandelin