Berikning

Exakt hur berikar islam vårt land, Tobias Billström? Publicerad 2023-07-16

”Muslimer berikar vårt land”. Så uttryckte sig utrikesminister Tobias Billström (M) nyligen i ett offentligt uttalande i samband med att han bjöd in företrädare för en internationell islamistisk organisation till Rosenbad. Detta i hopp om att gjuta olja på de vågor av våld och terror som sköljt över såväl Sverige som den muslimska världen i spåren av att det här är tillåtet att skämta om och kritisera islam precis som alla andra ideologier, exempelvis genom att rita en Muhammedkarikatyr eller elda upp ett exemplar av Koranen.

Billström sade vidare att han ville uttrycka sin avsky mot islamkritik, eller som han formulerade det, ”islamofobiska handlingar” och islamkritiker som han kallade ”extremister och provokatörer”. Han bedyrade å hela regeringens vägnar att han har full förståelse för att muslimer blir så arga när deras religionsideologi kritiseras att de i Sverige och andra länder går man ur huse och iscensätter våldsamma upplopp. Utrikesministern beklagade att islamkritik skyddas av svensk grundlag.

Det här är bara det senaste i raden av servilt krypande och fjäskande offentliga utspel i Sverige där man förklarat sig villig att ersätta delar av Sveriges grundlagsskyddade medborgerliga fri- och rättigheter med sharialag och även följt upp dessa avsiktsförklaringar med skarpa åtgärder. Att ändra grundlagen är krångligt och tar tid. Men interimistiskt kringgår man den med ad hoc-lagar och -bestämmelser som enklare och snabbare kan komma på plats som de facto inskränker rätten och möjligheten att kritisera islam.

Sverige har varit ett kristet land i tusen år och en demokrati med lika rösträtt för alla medborgare i hundra år. Även om kristendomen som statsreligion så som den formaliserades under romarriket har varit auktoritär så har den ändå utgjort en öppnare plattform för en samhällsutveckling i riktning mot upplysning och demokrati än islam.

Den muslimska världen står strukturellt utvecklingsmässigt fortfarande och stampar där vi i väst befann oss för tusen år sedan. Att man bytt till sig västerländsk teknologi mot olja förändrar inte den saken. Muslimska länder befinner sig samtliga på en skala mellan diktatur och failed state. Inte något är ens i närheten av vad vi i väst menar med ett demokratiskt och utvecklat samhälle.

Undantaget som bekräftar regeln är möjligen Turkiet, vilket dock endast beror på att landets grundare Mustafa Kemal Atatürk i sitt statsbildningsvärv tog till sig av hur styresskicket i västvärlden är uppbyggt med sådant som maktdelning, separation av stat och kyrka med mera och att de militärjuntor som tidvis styrt landet efter det också varit fast beslutna att upprätthålla dessa strukturer och inte tillåta en utveckling i riktning mot muslimskt/islamistiskt kalifat.

Under islamistiska AKP och dess ledare Recep Tayyip Erdogan har emellertid dessa principer och gränser börjat luckras upp. Vore det inte för att Turkiet är med i den västliga militäralliansen Nato och har ambitioner på att få tillträde också till EU skulle denna samhälleliga kräftgång sannolikt gått ännu snabbare. Nu måste Erdogan hålla i sig lite.

Den turkiska baklängesvandringen är ändå ingenting jämfört med exempelvis den i Iran. Det frihetligt och sekulärt västliga strukturella och kulturella inflytandet, inte minst på jämställdhetsområdet, hade kommit en god bit på väg när de muslimska krafterna i landet 1979 tog makten i landet och förpassade det i allmänhet och kvinnorna i synnerhet tillbaka till medeltiden.

Det tidigare kristna Libanon är ett annat exempel på hur ett välfungerande land på god väg mot västlig upplysning och demokrati förvandlades till en failed state och ett kaos av inbördeskrig efter att ett folkutbyte med en massiv muslimsk invandring ägt rum.

Mot bakgrund av ovanstående och alla de oräkneliga andra exempel som kan radas upp av samma slag borde bevisbördan ligga hos den som i Sverige hävdar att ”muslimer berikar vårt land”. Ett sådant uttalande borde kritiskt granskas och ifrågasättas av media och den som uttalat det ställas mot väggen med tuffa frågor. Men det sker sällan eller aldrig. Det i Sverige vänsterliberalt hegemoniska mediaetablissemanget hindrar i stället att sådana påståenden nagelfars genom att svartmåla sådan kritik som rasism och främlingsfientlighet och rentav ett hot mot demokratin.

Mer bakvänt än så kan det knappast bli. Hotet emanerar självfallet i stället från de som trivialiserar eller medverkar till att svensk demokrati trycks tillbaka av muslimska/islamistiska krafter, de som inte står upp för det sekulära styret mot de aktörer som vill ersätta det med ålderdomlig vidskepelse.

Men så här har det sett ut under hela massinvandringsepoken. Att byta ut stora delar av eller på sikt helt ersätta den svenska befolkningen med människor från tredje världen har av det politiska och mediala etablissemanget inte bara beskrivits som berikande utan rentav en nödvändighet för landets fortsatta existens och överlevnad.

”Utan invandring stannar Sverige” har det hetat. Man har talat om ”kompetensregn”, om att invandringen lönar sig ekonomiskt och mycket annat som varit rena lögner men som inte bara tillåtits passera utan aktivt trummats in som fakta och sanningar av ett journalistskrå som lierat sig med makten i stället för att granska den.

Ingen hög politiker skulle komma undan med att säga ”nazister berikar vårt land” eller ens ”kommunister berikar vårt land”, även om koketterande med att vara kommunist fortfarande går an i de fina salongerna som en övervintrad kvarleva från 1968. Ingen skulle heller komma på att kalla den som protesterar mot sådana utsagor för rasister, hur kränkta nazisterna och kommunisterna än skulle känna sig av att få sina livsåskådningar kritiserade.

Man anses inte tillhöra någon ras eller folkgrupp därför att man är nazist eller kommunist, även om dessa med fog kan hävdas vara av en särskild sort. HMF-undantaget i åsikts- och yttrandefriheten är inte tillämpligt. Men inte heller muslimer är någon ras eller folkgrupp, i synnerhet inte i det sammanhang som här är aktuellt. Man är precis som nazister och kommunister bara människor som är bärare av en totalitär ideologi om hur samhället ska styras och vars antidemokratiska idéer det är lika angeläget att hålla stånd mot som nazisternas och kommunisternas.

Men känner man sig ändå obekväm med att tala om muslimer på samma sätt som nazister och kommunister och vill undvika en avledande metadebatt, kan man i stället välja att tala om islam, nazism och kommunism, fokusera på själva ideologin i stället för på de människor som tror på den. Samtidigt bör man ändå hålla i minnet att dåliga idéer i sig själva inte är farliga, det blir de först när de får anhängare.

Men man kan ändå, när Tobias Billström formulerat sig som han gjort, be honom precisera på vilka sätt han menar att ”muslimer berikar vårt land” i egenskap av att vara just övertygade muslimer. Då duger det inte med argument från den generella invandringsdebatten som att ”de går till jobbet varje morgon och betalar skatt som alla andra”. Det gör det stora flertalet nazister och kommunister också – att döma av arbetslöshetsstatistiken till och med i väsentligt större omfattning.

Anekdotiska exempel med någon enstaka migrant från ett muslimskt land som utmärkt sig inom idrott, musik eller annat fungerar inte heller och givetvis inte heller hänvisningar till någon exotisk maträtt. Här talar vi om ett uttalande från utrikesministern i samband med en invit till en uttalat religionsideologisk organisation som med hänvisning till denna åskådning och inget annat kräver att vi i Sverige gör avkall på vår demokratiska politiska åskådning.


Vad i islam är det som berikar Sverige?

Det Billström är förpliktad att ge svar på när han hasplar ur sig den här sortens floskler är exakt vad det är med islam och hur det ser ut i muslimskt styrda länder som han anser att Sverige berikas med och kan lära av.

Är det islams teokratiska styresskick, där all offentlig makt utgår från Allah och hans profet i stället för folket, som kan ge oss nya intressanta perspektiv? Dess ska vi säga minimalistiska inslag av yttrande- och åsiktsfrihet? Lite schysst retro från fördemokratisk och förupplyst tid?

Är det kanske synen på kvinnor som värda en fjärdedel av en man, slöjtvånget, hänvisningen till ett liv inom hemmets väggar, kravet på att som en av fyra fruar underkasta sig sin makes vilja och att om hon inte gör det straffas med spöslag?

Måhända är det synen på homosexuella som personer som ska avrättas genom att hängas i lyftkranar eller kastas från hustak som Billström tagit intryck av och tycker låter spännande och berikande? Eller synen på judar som ett folk som bör utrotas från jordens yta?

Eller är det som han antyder i sitt besked till den uppvaktande missbelåtna islamistiska organisationen, muslimers sedvänja att visa sina känslor på ett sått som vi tråkiga grå svenskar inte gör, som att ta till jihadistiskt våld och terror när man känner sig kränkt av något inslag i den västerländska demokratin?

Eftersom Billström förklarar sig beredd att göra ändringar i sådant som vi länge betraktat som hörnstenar i vår demokrati, är det rimligt att han svarar på den här frågan och förklarar precis hur Sverige kommer att bli ett bättre land om vi anpassar oss mer till islam.

Hur kan ett hot vara berikande?

Mot bakgrund av att utrikesministern som ett argument hänvisar till rikets säkerhet i spåren av det muslimska våldet, vore det också intressant att höra honom förklara hur han logiskt får ihop att i det ena andetaget säga att det berikar Sverige att omfamna en ideologi som han i nästa andetag påstår utgör ett säkerhetshot mot Sverige.

Om Billström är rädd för islam och muslimer förstår jag honom. Det är det många i Sverige som är, precis som många var rädda för nazisterna när de invaderade länder i syfte att byta ut det demokratiska mot det nazistiskt totalitära. Det krävdes en hel del mod då att säga vad man egentligen tyckte om nazismen och mod krävs det för att sätta sig upp mot den muslimska invasionen idag.

Se bara på Salman Rushdie, Theo van Gogh, Kurt Westergaard, Lars Vilks, redaktionen på Charlie Hebdo och så vidare. Självcensuren gentemot islam i Sverige och andra västländer är redan omfattande. Vi lever i ett ”skuggkalifat” menar den profilerade opinionsjournalisten Ivar Arpi. Hittills har det mest handlat om informell anpassning i civilsamhället, men det som nu sker är något kvalitativt annat – ett paradigmskifte, för att använda ett ord som trendar, där islam och dess sharialagar ska tillåtas göra intrång i våra grundlagsfästa demokratiska samhällsstrukturer.


Farlig trivialisering och vittvättning

Att inte pressa regeringen på ett svar och fortsätta låta den oemotsagd inte bara trivialisera hotet från islam utan rentav beskriva denna med nazism och kommunism närbesläktade religionsideologi som något berikande för vårt land är oerhört farligt. Vi är många som vill veta om det verkligen är regeringens officiella hållning att de som försvarar vår demokrati mot totalitär islam och i det värvet använder sig av sina grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter är de som ska kallas extremister i det här dramat. Vi som undrar lutar åt att det i stället är de muslimer som med hot, våld och terror nu försöker inskränka och avskaffa vår demokrati som förtjänar epitetet extremister.

Det är skarpt läge nu. islam är islam och demokrati är demokrati och aldrig mötas de två, för att lätt travestera den insiktsfulle författaren och Nobelpristagaren Rudyard Kipling som också skrev den framsynta och kanske idag mer än någonsin aktuella dikten The White Man’s Burden. På vilken sida står Sveriges regering?

Treenighetsläran är en teologisk teoribildning inom kristendomen, som redogör för en gudsuppfattning, enligt vilken Gud är en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer – Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur och som inkarnerad människa) och Anden (Den Helige Ande).

Förespråkare av denna teori hävdar att förekomsten av tre hypostaser möjliggör tanken att Sonen nedstiger till jorden som människan Jesus Kristus, samtidigt som Gud Fadern likväl är kvar i himlen, och utan att den monoteistiska tron på en Gud i första budets mening, förnekas. Gud Fadern sände Sonen Jesus, också Gud, till jorden för att lida och dö för mänsklighetens synder. Om Sonens gudomlighet förnekas, menar trinitariska kristna, äventyras människans frälsning. Se även Trinitarisk teologi.

Treenighetsläran stöds av de flesta kristna kyrkor och samfund,[3] både de västliga (katolska och protestantiska) och de östliga kyrkorna (Ortodoxa kyrkor) liksom de förkalcedonensiska eller orientaliska kyrkorna, men avvisas av andra rörelser som också åberopar Bibeln som helig skrift. Under 200- och 300-talen e.Kr. hade främst arianerna den största konflikten med anhängarna av treenighetsläran, i det att arianerna med stöd av bland annat Johannes 14:28 ("... jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.") och Johannes 14:31 (... "världen måste få veta att jag älskar Fadern och gör som Fadern har befallt mig.")[4] hävdade att Jesus var ett skapat väsen, underordnad och åtskild från Gud. Under reformationen avvisades treenighetsläran av unitarier, inom bland annat anabaptismen, och i nutid av exempelvis Jehovas vittnen, Kristadelfianer, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, reformationsrörelsen och unitarismen, samt delar av den messianska rörelsen, till exempel messiansk judendom.[5] Kritiken består oftast i att man menar att de tre personerna i treenigheten utgör ett polyteistiskt system. För muslimer och bahá'íer är Anden ett verktyg, Jesus en människa, om än en ovanlig sådan i egenskap av Guds budbärare, och tron på Guds absoluta enhet och odelbarhet gör att någon diskussion om aspekter av Gud aldrig är aktuell.

Treenighetsläran växte fram successivt under de första århundradena efter Kristus, med anspråk på att uttrycka och sammanfatta apostlarnas och profeternas, alltså Bibelns, lära om Gud.