De inkonsekventa kränkta

Gränsen mellan politik och religion suddas ut. Publicerad 25 jul 2023


”S demoniserar sina politiska motståndare”

Vilket parti beter sig egentligen mest som Donald Trump? Tobias Baudin (S) tycker att regeringens politik hotar demokratin. Karin Enström (M) tycker att Socialdemokraternas retorik är farlig.

Sverige utsätts för hot och våld för att att vi har visat att det lönar sig, skriver debattören.

Magnus Norell är statsvetare och är verksam bland annat på The Washington Institute for Near East Policy, The Wilfried Martens Centre for European Studies och The European Foundation for Democracy.

De tidigare kraven på likabehandling från muslimska samfund har ersätts med krav på att förändra Sveriges konstitutionella rättigheter.

Att kompromissa i rättighetsfrågor för att slippa förklara skillnaden mellan politik och religion visar att hot och våld lönar sig, skriver Magnus Norell.

Den senaste tidens turbulens kring brännandet av, för vissa, heliga böcker har (ånyo!) satt fingret på den ständiga risken för konflikter mellan religion och politik. I detta uppjagade läge kan det därför vara bra att ta ett steg tillbaka och försöka identifiera vad det är som händer i ett lite större perspektiv.

Låt oss till att börja med slå fast att de som brutit mot eventuella lagar och förordningar i Sverige inte är bokbrännarna. Lagbrytarna här är i stället de som högljutt hävdande att de ”är kränkta” går ut för att med våld göra sig hörda och påverka andra.

Det här är inget nytt: redan den så kallade Rushdieaffären för fyrtio år sedan såg detta beteende, och sedan dess har situationen eskalerat. Då som nu var det olika företrädare för islam (inte sällan tillhörande någon del av det muslimska brödraskapet) som gick i bräschen. Och argumenten var att någon gjort något (målat en tavla, satt upp en pjäs eller skrivit en bok) som kränkt islam och muslimer generellt.

Trappar upp kraven

Det underliggande kravet var naturligtvis att inte bara alla muslimer, utan samtliga medborgare, förväntades böja sig för vissa religiösa regler. Utan all våldsanvändning är det väl tveksamt om detta tagits på allvar, men den rad mord och våldsamma upplopp i Västeuropa sedan Rushdieaffären, och som vi nu senast såg riktade mot svenska ambassaden i Bagdad, understryker hotet.

Men även om inte själva det våldsamma beteendet är nytt, så är de senaste händelserna inte enbart en upprepning.

Sverige har i sammanhanget identifierats som den svagaste länken i den europeiska kedjan av liberala, sekulära demokratier.

I Sverige märks det främst på två sätt. Dels har det som tidigare främst handlade om krav från religiösa samfund på undantag från den likabehandlingsprincip som gäller här i skola och på arbetsplatser, glidit över till att det nu ställs krav på ändringar i grundlagen gällande yttrandefrihet och att införa vad som i praktiken är en hädelselagstiftning.

Dels har företrädare för kristna samfund tagit rygg på muslimska företrädare med krav på att särskilda hänsyn skall tas till religiösa samfund och att det ska gälla hela samhället, alltså inte enbart medlemmarna i respektive samfund. Frågor om politik och religion drivs således på en helt annan nivå i dag än tidigare.

Gränserna suddas ut

En konsekvens av detta är att gränserna mellan juridik och religion och politik och religion suddas ut, och det sker medvetet. Den strategi som ligger bakom den verbala och våldsamma upptrappningen mot Sverige skulle knappast ha använts om historien inte visat att Sverige och dess politiker (av alla kulörer!) så lätt faller till föga inför uttalade och även utförda hot.

Sverige har i sammanhanget identifierats som den svagaste länken i den europeiska kedjan av liberala, sekulära demokratier, och därför ansetts som lättast att påverka. Att Sverige både anses som en välfärdsförebild och en svag stat som inte sätter hårt mot hårt, är ett avgörande skäl till att muslimska länder i Mellanöstern reagerat så våldsamt.

Vi har själva bäddat för det här genom att inte i tid, lugnt och stilla, klargjort vad som gäller i ett liberalt demokratiskt land där religion och politik separerats och där lagstiftningen är sekulärt baserat och där religionen är hänvisad till den privata sfären.

Det är därför av största vikt att regeringen nu inte viker ner sig och utan åthävor håller fast vid de grundläggande principer som gäller i ett sekulärt demokratiskt land. Sverige fick sin första tryckfrihetsförordning 1766 och svenskarna har, i likhet med medborgare i andra demokratiska länder, fått slåss hårt för att uppnå de friheter vi nu kanske alltför lättvindigt tar för givna. De friheterna är värda att ta strid för även denna gång.


Av Magnus Norell




Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy
Research Associate vid the Wilfried Martens Centre for European Studies
Senior Policy Advisor vid the European Foundation for Democracy