Vi andra kan knappt yttra oss utan att bli stämplade som nazister och rasister och om vi råkar ha synpunkter på ideologin islam får vi dessutom etiketten ”islamofob”. Men vi blir kränkta, vi också – hela tiden. Och nu ska jag berätta vad jag blir kränkt av.
Jag blir kränkt av heltäckande klädsel på kvinnor. Varenda gång jag ser en muslimsk kvinna, där endast ögonen syns, blir jag kränkt i djupet av mitt hjärta.
Jag blir kränkt av heltäckande klädsel på kvinnor. Varenda gång jag ser en muslimsk kvinna, där endast ögonen syns, blir jag kränkt i djupet av mitt hjärta.
Då blir jag påmind om hur Sverige en gång var, när mina far- och morföräldrar strävsamt stretade mot jämställdhet och välstånd, och hur snabbt det har gått att rasera deras arbete.
Den heltäckande klädseln är en markering mot mig och hela mitt folk – ett avståndstagande från de friheter som våra förfäder kämpat för och därmed också från hela vår demokrati.
Särskilt kränkt blir jag om den heltäckta kvinnan går sida vid sida med en man som är ledigt klädd i jeans och tröja eller, vilket händer sommartid, linne och shorts.
Särskilt kränkt blir jag om den heltäckta kvinnan går sida vid sida med en man som är ledigt klädd i jeans och tröja eller, vilket händer sommartid, linne och shorts.
Min anmärkning: De går inte sida vid sida! Kvinnan går minst tre steg bakom mannen.
Det är som en våldtäkt på själen att tvingas möta män med en sådan förlegad och otäckt kvinnosyn här i Sverige.
Jag blir kränkt av att små flickor i skolåldern kläs ut i hijab medan pojkar från samma grupp får klä sig lika ledigt och lekvänligt som svenska barn. Särskilt kränkt blir jag när jag ser dem familjevis, och ser hur pojkarna leker och stojar tillsammans medan flickorna sitter stilla bredvid sina mödrar och tittar på. Det är ett hån mot vårt samhälle där flickor och pojkar har samma rätt att vara barn.
Jag blir kränkt när muslimer och islamister stickar offerkoftor och påstår att det är synd om dem, och att alla svenskar är rasister och islamofober när vi har tagit emot och hjälpt så oändligt många människor och gett dem en fristad i vårt land. När de kräver särlagar och allt mer utrymme i det offentliga rummet, lobbar för att deras trosbekännelse ska ljuda i svenska, sekulära städer och när de går man ur huse och vandalisera gator och torg och ge sig på polis och andra medborgare för att de inte tål att den bok de tror är helig är som vilken annan bok som helst för oss.
Jag blir kränkt av att medier och politiker jamsar med och förstärker deras offermentalitet, när de i själva verket är en grupp som är allt annat än offer utan tvärtom har en oförtjänt upphöjd position från vilken de kan kasta ur sig vilka absurditeter som helst om Sverige och det svenska folket.
Jag blir kränkt av att ständigt matas med lögnerna om att vi inte har någon svensk kultur och att vår historia ingenting är värd. Av att dumdryga och inkompetenta politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt gett uttryck för direkt förakt mot mig och mitt folk och av att public service och de statliga muséerna gör allt de kan för att förminska vår historia.
Jag blir kränkt av att det anses helt i sin ordning att vara nationalist om du är palestinier eller kurd, men att en svensk nationalist utan pardon blir kallad nazist och fascist. Och jag blir kränkt över att den som vill ha tillbaka ett Sverige utan klanvåld, hederskultur och religiös extremism betraktas som paria.
Jag blir kränkt av att små flickor i skolåldern kläs ut i hijab medan pojkar från samma grupp får klä sig lika ledigt och lekvänligt som svenska barn. Särskilt kränkt blir jag när jag ser dem familjevis, och ser hur pojkarna leker och stojar tillsammans medan flickorna sitter stilla bredvid sina mödrar och tittar på. Det är ett hån mot vårt samhälle där flickor och pojkar har samma rätt att vara barn.
Jag blir kränkt när muslimer och islamister stickar offerkoftor och påstår att det är synd om dem, och att alla svenskar är rasister och islamofober när vi har tagit emot och hjälpt så oändligt många människor och gett dem en fristad i vårt land. När de kräver särlagar och allt mer utrymme i det offentliga rummet, lobbar för att deras trosbekännelse ska ljuda i svenska, sekulära städer och när de går man ur huse och vandalisera gator och torg och ge sig på polis och andra medborgare för att de inte tål att den bok de tror är helig är som vilken annan bok som helst för oss.
Jag blir kränkt av att medier och politiker jamsar med och förstärker deras offermentalitet, när de i själva verket är en grupp som är allt annat än offer utan tvärtom har en oförtjänt upphöjd position från vilken de kan kasta ur sig vilka absurditeter som helst om Sverige och det svenska folket.
Jag blir kränkt av att ständigt matas med lögnerna om att vi inte har någon svensk kultur och att vår historia ingenting är värd. Av att dumdryga och inkompetenta politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt gett uttryck för direkt förakt mot mig och mitt folk och av att public service och de statliga muséerna gör allt de kan för att förminska vår historia.
Jag blir kränkt av att det anses helt i sin ordning att vara nationalist om du är palestinier eller kurd, men att en svensk nationalist utan pardon blir kallad nazist och fascist. Och jag blir kränkt över att den som vill ha tillbaka ett Sverige utan klanvåld, hederskultur och religiös extremism betraktas som paria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar