Hamas dödskult

Så manipulerar Hamas demonstranter i väst

Islamisternas mål är en fullkomlig utplåning av Israel och fördrivning av judarna. I kommunikationen med Palestina-sympatisörer i väst används dock en helt annan retorik, menar statsvetaren Khaled Salih.

Hamas ledare talar på ett sätt till demonstranter i väst – och på ett helt annat sätt till muslimer. Men man behöver ha klart för sig att deras mål är en kompromisslös utplåning av Israel.

Sedan konfliktens nya utbrott den 7 oktober har Hamas ledarskap uppvisat en skicklig rollfördelning. Å ena sidan bedriver organisationen ett motstånds- och befrielsekrig med ett klart och tydligt religiöst språk och symbolik. Å andra sidan använder man ett politiskt-revolutionärt språk som går hem i många delar av världen, främst bland vänstergrupper i väst.

Demonstranter i många västliga städer kräver vapenvila och ropar slagord som ”krossa sionismen” och ”befria Palestina”. Man upprepar alltså Hamas politiska uppfattning.

Men för att förstå vad Hamas gör så behöver vi granska vad de faktiskt sagt och säger.

Redan i maj 2021 varnade en av deras mest centrala militära ledare i Gaza att en tidigare konfrontation med “ockupationsmakten… bara var en liten repetition och manöver”, blandat med många citat från Koranen som innehåller kompromisslösa religiösa påbud. Krigarna strider för Allahs sak när de dödar och blir martyrer. I självmordsdådens tidevarv fungerar Koranverserna som terroristens modus operandi.

I icke-muslimska sammanhang betonas det revolutionära våldet för att befria Palestina från den ”sionistiska ockupationen”, som ses som en förlängd arm av det imperialistiska och kapitalistiska USA. Båda ska bekämpas med våld.

För att mobilisera stöd hos muslimska grupper rättfärdigas våldet med religiösa krav för att befria ett muslimskt land. Efter valsegern i Palestina 2006 blev det tydligt att Hamas starkt betonade vad man menade var sharias krav på oförsonligt och våldsamt motstånd mot Israel. De förnekade även Israels rätt att existera som en icke-muslimsk stat på territorium som historiskt sett ansågs vara muslimskt.

Många välkända verser från Koranen, som uppmanar muslimer att återta förlorat muslimskt territorium som en gudomligt påbjuden nödvändighet, upprepas rituellt och utdrivningen av judarna från Palestina är juvelen i kronan för en jihadist.

Dagen efter att krigspausen för ett antal veckor sedan, för frigivning av kidnappad israelisk gisslan i utbyte mot frisläppning av palestinska fångar, tog slut deklarerade en av Hamas mest frispråkiga ledare “högt och tydligt”: Det palestinska folket “förbereder sig för att upprätta kalifatet, med Jerusalem som huvudstad, inshallah. Jerusalem kommer inte bara att vara huvudstad i Palestina som en självständig stat – det kommer att vara huvudstad i det islamiska kalifatet.”

Innan dess hade en annan Hamasledare meddelat på en arabisk nyhetssajt att det inte finns något att ångra kring attacken den 7 oktober. Den var en del av ”ett befrielsekrig” vars seger inte är ”långt borta”.

Kort efter terrorattacken mot Israel lyckades Hamas, genom muslimska organisationers omfattande nätverk, aktiva stöd och allianser med vänstergrupper, mobilisera allt större protester i västliga städer. Vid sådana tillfällen betonades ockupation, motstånd, avkolonisering och eldupphör.

Men när främst muslimska grupper dominerar protesterna handlar ropen i stället om eliminering av staten Israel, hot om att profetens armé snart är tillbaka för att driva ut judarna och att muslimska arméer skall befria Palestina.

Den som kräver en permanent vapenvila och en politisk lösning på längre sikt måste veta att Hamas inte vill leva bredvid Israel. De är helt inriktade på att befria hela Palestina. Man måste inse att Hamas bedriver en relativt framgångsrik teo-politisk strategi.

Deras version av Islam är motorn i deras ideologi och central i hur de motiverar sina krigare. Ett politiskt och militärt nederlag innebär inte slutet på kampen, utan snarare en nödvändig repetitionsövning för nästa fas av konfrontation, revolution mot fullständig befrielse av Palestina.

Hamas politiska allians med det shiitiska styret i Iran, Qatars härskarfamilj och religiösa beväpnade grupper som Hizbollah (Libanon) och huthierna (Jemen) drivs av det gemensamma religiösa uppdraget att få bort Israel från Palestina.

Detta omöjliggör en tvåstatslösning och borde vara ett dilemma för alla som engagerar sig i konflikten.

Debattörer vilseleder om offren i Gaza

I en debattartikel i GP lyckas Nina Gren och Helena Lindholm med att helt bortse från Hamas uppenbara skuld för kriget. I en text som inleds med ett judiskt alibi ignorerar de Israels unika ansträngningar att minimera civila offer, och vidare deklarationer om Hamas avsikter från PA:s president och Hamasledarskapet själva, skriver statsvetaren Khaled Salih.

Nina Grens och Helena Lindholms debattartikel om Israels krigföring i Gaza i Göteborgs-Posten 4/11 är orättvis mot offren i Gaza. De använder debattinlägget inte bara för att kommunicera ett budskap om en ny tragisk episod av eskalering och krig i Palestina-Israelkonflikten, utan också för att vilseleda.

Inlägget inleds med ett citat av Judith Butler, en judisk akademiker, som 2009 skrev om “hur krig skapar ramar för vilka liv som är värda att sörjas och inte.” Utifrån denna utgångspunkt konstateras att palestinska liv “förefaller i rådande världsordning inte vara värda vare sig att skydda eller att sörja.”

Läs även: Norell: Jamal El-Haj och lawfare i Sverige rond två

Detta är ett mycket märkligt påstående: Inget annat land har kritiserats så mycket som Israel av FN, arabländerna, den muslimska världen och EU – liksom av enskilda länder i Västvärlden. Palestina har inte heller försummats när det gäller bistånd (över 40 miljarder USD bara mellan 1994 och 2020). Det finns knappast någon konflikt som har fått så mycket medial, debattmässig och politisk uppmärksamhet som Palestinafrågan. FN har rent av en egen organisation för palestinska flyktingar, medan resten av världens alla flyktingar får nöja sig med en enda, gemensam.

Den svenska regeringen kritiseras av de bägge debattörerna för att inte ha röstat på en specifik FN-resolution, men utan att göra klargöra för läsaren att regeringen, liksom många andra EU-länder och västliga regeringar (och Irak), först ville ha ett klart fördömande av Hamas attack mot Israel och dess civilbefolkning. FN har låtit bli att fördöma den pogrom på civila som Hamas gjorde sig skyldiga till den 7/10. Detta bryr sig inte debattörerna om.

Debattörerna attackerar sedan västvärlden utan att nämna att de muslimska ländernas islamiska samarbetsorganisation (OIC) avstått från att fördöma attacken mot Israel. Sedan anklagas Israel för att vara på väg att begå “etnisk rensning eller till och med folkmord mot palestinier i Gaza” utan att nämna att Hamas avfyrar raketer på måfå mot civila mål i Israel – detta från civila byggnader, institutioner, installationer och nöjesparker i Gaza.

Det är därtill anmärkningsvärt att uppge exakta dödstal bland palestinierna (overifierade siffror från Hamas) utan att reflektera över faktumet att mer än en månad efter pogromen i Israel har de israeliska myndigheterna inte kunnat ge exakta siffror över antalet offer på grund det omfattande arbete som krävs för att fastställa och sammanställa alla uppgifter. I artikeln nämns inte att den israeliska armén varnade för de kommande militära attackerna i dagar och veckor, och jämförde inte detta med det faktum att Hamas inte varnade israeliska civila en enda gång dagen innan pogromen den 7 oktober.

Debattörerna vill att Sverige ska “kräva ett omedelbart eldupphör, ett humanitärt undsättande av Gazas befolkning, och en frigivning av gisslan som togs av Hamas.” Gisslanfrågan kommer alltså sist, som om eskaleringen av konflikten och det påföljande kriget inte hade med Hamas attack och kidnappning av israeliska civila att göra. Det kommer som en bonus efter de två första kraven, trots att en av debattörerna är professor i fredsfrågor och borde veta att gisslantagande enligt Genèvekonventionerna betraktas som “en krigsförbrytelse”, på samma sätt som de våldtäkter och andra former av sexuellt våld som världen fick bevittna den 7 oktober.

Hade debattörerna inte varit upptagna med ett judiskt alibi (för att sedan anklaga Israel för etnisk rensning och folkmord) i början av sin artikel, så skulle de istället kunnat fokusera på de som bevisligen varken skyddar och eller sörjer Gazas civila: Hamas. De kunde börja med ett citat från den palestinska presidenten Mahmoud Abbas, som 2009 (samma år som artikeln plockar sin utgångspunkt med Judith Butler ifrån) högt och offentligt varnade för:

När den [israeliska] aggressionen ägde rum sade [Hamasledare] i Gaza och utomlands: “Vi bryr oss inte om att Gaza utplånas.” De bryr sig inte om att Gaza utplånas. Allt de bryr sig om är att Hamasrörelsen fortsätter att existera. De sade detta. Haniya och Mashal sade: Vi bryr oss inte om vad som händer. Mashal gick ännu längre och sade: “Det som händer i Gaza är obetydligt och påverkar inte oss.” Sedan sade de att Hamasrörelsen lever och mår bra. Detta skedde vid en tidpunkt då det fanns tusentals martyrer bland vårt folk, tusentals sårade bland vårt folk och tiotusentals förstörda hus. Än i dag är 100 000 palestinier i Gaza hemlösa, utan någonstans att bo. Ändå lever Hamasrörelsen och mår bra. Hamasrörelsen gömde sig under kupolerna [i moskéerna]. Hamasledarna - och jag säger detta för första gången - flydde till Sinai i ambulanser och lämnade sitt folk bakom sig för att slaktas. Sedan säger de: Vi gjorde motstånd.

Debattörerna kunde ha citerat Khaled Mashal (Hamas tidigare högste ledare som idag bor i Quatar) som efter 7 oktober-attacken briljerade med att:

Nationer befrias inte så lätt. Ryssarna offrade 30 miljoner människor under andra världskriget för att befria landet från Hitlers angrepp. Vietnameserna offrade 3,5 miljoner människor tills de besegrade amerikanerna. Afghanistan offrade miljontals martyrer för att besegra Sovjetunionen och sedan USA. Det algeriska folket offrade sex miljoner martyrer under 130 år. Det palestinska folket är precis som alla andra nationer. Ingen nation befrias utan uppoffringar.

Vem ska betala med sitt liv, kunde debattörerna fråga sig?

Eller ännu bättre. De kunde uppmärksamma Mousa Abu Marzouk (medlem av Hamas högsta politiska organ) när han svarade på frågan om varför Hamas byggt tunnlar för sig själva men inte skyddsrum för civilbefolkningen: “Vi har byggt tunnlarna eftersom vi inte har något annat sätt att skydda oss från att bli måltavlor och dödade. Dessa tunnlar är avsedda att skydda oss från flygplanen. Vi kämpar inifrån tunnlarna.”

Och eftersom tre fjärdedelar av befolkningen i Gaza är flyktingar, lägger Abu Marzouk hela ansvaret på FN för att skydda Gazaborna. Deras överlevnad ses inte som Hamas ansvar! “Enligt Genèvekonventionen är det ockupationsmaktens ansvar att förse dem med alla tjänster så länge de är under ockupation.” Och detta trots att Israel lämnade Gaza i september 2005 och Hamas i praktiken har varit de enda makthavarna i Gaza i över 15 år.

Läs även: Brinkemo: Palestina och Israel mellan klan och stat

Det är tragiskt att debattörerna vilseleder. Det är tragiskt att Hamasledarna betraktar den palestinska civilbefolkningen som revolutionsredskap. Det är tragiskt att de som stödjer dessa revolutionärer inte kräver av Hamasledarna att de stannar i Gaza och kämpar för sitt folk istället för att fly, så som president Abbas påpekade redan 2009.

Istället för att fascineras av sina begrepp och teorier (och anklaga Israel för apartheid, etnisk rensning eller folkmord, trots att den palestinska befolkning har femdubblats sedan 1948), kunde debattörerna vända på perspektivet och visa på ett konstruktivt alternativ till den destruktiva strategi som har lett till den senaste våldspiralen.

Tänk, kunde de skriva, om Hamas med all kreativitet, ekonomiska resurser och organisatorisk förmåga hade tagit sig över gränsen till Israel den 7 oktober, tagit med sig kvinnor, äldre, barn och handikappade för att sitta i byarna, vara med på rave-festivalen och alla andra ställen, och direktsände sin manifestation mot Israels behandling av Gazaborna istället för att direktsända mord, avrättningar och kidnappningar som de har dokumenterat emot sig själva!

Tänk om de kunde skriva att Hamas har motbevisat alla, inklusive den palestinska presidenten, och visat omvärlden att de bryr sig om palestinska liv i Gaza mer än alla andra i världen genom att inte utsätta dem för krigsrisker. Då hade den palestinska fredsaktivisten från Västbanken, Bassam Eid, inte behövt skriva i Newsweek en månad efter Hamas pogrom att “Hamas terrorism” inte är “bara riktad mot Israel utan även mot mina palestinska bröder och systrar i Gaza.” Då hade de döda i Gaza varit vid liv. Vi hade inte behövt höra demonstranter på svenska gator tillfredsställa sina behov genom att sjunga:

Leve Palestina … och krossa zionismen.

Och vi har kastat stenar på,

soldater och poliser.

Och vi har skjutit raketer, mot våra fiender.

Och hela världen känner till vår kamp.

I ett sådant debattinlägg kunde titeln ha varit: “Uppenbart att Hamas tycker att palestinska liv är värda att rädda”. Ännu bättre. De hade kunnat skriva att bevisligen hade den palestinska presidentens rådgivare Mahmoud Al-Habbash fel. Att Hamas har slutat erbjuda “palestinierna illusioner” och inte längre “handlar med deras blod,” och att Hamas inte längre skickar “barn till döden medan deras ledare levde i lyx.” Att Hamasledarna inte levde ett lyxliv i gigantiska herrgårdar, som det spekuleras om, och att de inte förfogar över 11 miljarder dollar, medan Gazaborna lider!

Då hade läsarna fått bekräftat att revolutionsromantikerna och deras påhejare inte använder civila palestiniers liv som insats för att lova något så orealistiskt som att eliminera staten Israel med egna lokalproducerade raketer som avfyras från civila mål.

Men något sådant inträffade alltså inte, istället genomförde Hamas en pogrom, så debattörerna borde alltså ha frågat sig: Hur föreställde sig Hamasledarna att Israel skulle reagera när Saleh Al-Arouri, vice-ordförande i Hamas politiska byrå, redan 25 augusti stolt annonserade att “ett totalt krig har blivit oundvikligt. Vi anser alla att det är nödvändigt.”

Och vidare att:

Vi vill ha det. … vi vill ha detta totala krig. … och vi diskuterar tillsammans de olika scenarierna och möjligheterna. Vi är övertygade om att det är möjligt för oss. ... Vi kommer säkert att besegra dem.

Om de olika scenarierna och möjligheterna hade analyserats, kunde debattörerna ha avslutat med en retorisk fråga till Ismail Haniyeh, Hamas högsta ledare: Hur mycket ansvar har Hamas när man säger sig vilja ha ett nödvändigt och totalt krig, för att därefter utropa från Qatar via tv:

Jag uppmanar alla … att utöva alla nödvändiga påtryckningar, i alla riktningar och i alla forum, för att stoppa aggressionen mot Gaza, för att stoppa detta krig mot våra barn, kvinnor och äldre, våra moskéer, våra universitet och våra hem. Denna brutala aggression måste upphöra. Denna nya förintelse måste upphöra.

De civila i Gaza förtjänar mycket bättre än att offras så lättvindigt. Att anklaga omvärlden för att ignorera Gazas ödeläggelse och Gazabornas mardrömmar, förlorade liv och egendom, utan att beröra de politiska beslut som lett till den senaste våldsvågen, mord, krig och vedergällning, är orättvist mot offren i Gaza.

Miljoner människor som har bidragit till diverse återuppbyggnadsprojekt genom miljarder i skattepengar till Palestina kan inte anklagas för att de inte värdesätter palestinska liv. Det är ovärdigt.