Henrik Jönsson

 

Om att vara finansierad och inte ljuga

Veckans medialt mest dundrande meteoritnedslag var oppositionsledaren Magdalena Anderssons utfall i en DN-intervju mot youtubern och högerdebattören Henrik Jönsson. Fast var det verkligen ett ”utfall”? Nu är ju inte Magdalena Andersson här i nyhetsbrevet och kan försvara sig, men till Sveriges Radios P1 Morgon sa hon i fredags att hon bara säger att hon tycker att ”det är viktigt att när man vidarebefordrar information också har koll på vad som är grunden till det”.

Nja, hon sa ju lite mer än så. Inramningen för hela intervjun var det kommande EU-valet och även presidentvalet i höst i USA. Det blir också ”ett superår för dem som vill sprida desinformation och dold propaganda” sa Andersson och varnade för rysk inblandning i valrörelser här i Europa. Sen kom plötsligt Henrik Jönssons namn upp. ”Vem finansierar honom” frågade Magdalena Andersson. Och det är här som något relativt ovanligt återges i DN-artikeln. Partiledarens pressekreterare Mirjam Kontio, som sitter med under hela intervjun, fyller i sin chefs ord: ”För att sprida hatpropaganda mot oss och Magda.”

Som Kvartals trogna publik vet är Henrik Jönsson återkommande deltagare i podden ”Veckopanelen” sedan flera år, och även om han ofta är skoningslös i sin kritik mot både regeringar och enskilda partier så är det knappast ordet ”hat” som kännetecknar hans argumentationsstil. Tvärtom drar han ständigt en lans för ett anständigt samtalsklimat. Eller som han alltid avslutar sina videokrönikor: ”Kom ihåg att alltid vara artig när ni kommenterar. Jag accepterar inte aggression, personpåhopp eller rasism i mina idédrivna kommentarsfält.”

Att beskriva kritik som ”hat” har tyvärr blivit normaliserat på senare år, och lika ofta paras det ihop med det bekväma ordparet ”hat och hot”. Sådär ja, plötsligt tillades ett potentiellt brott – alltså olaga hot. Nå, den här sjukan tycks ha drabbat de flesta politiska partier.

Tillbaka till intervjun med oppositionsledaren. Kritiken mot att hon misstänkliggör en enskild debattör har varit hård och även kommit från de egna leden. Exempelvis skrev S-statsvetaren Ulf Bjereld på X att ”komma med svårtolkade antydningar utan att ha belägg skadar det politiska samtalet.” Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, som knappast har något till övers för högerdebattörer i allmänhet, bedömde att Magdalena Andersson inte verkar fatta något om internet. Henrik Jönsson själv skriver i Expressen att det är ”rätt obehagligt att bli ihopkletad med ryska troll och beskriven som en producent av hatpropaganda med suspekt finansiering”. Samtidigt ledde det luddiga misstänkliggörandet från Magdalena Andersson till att Swishbidragen till Jönsson strömmade in i tidigare oskådad omfattning, som Kvartals Louise Lennartsson beskrev i en artikel i fredags.

Men DN-intervjun, som gjordes av politiska reportern Lina Lund, fick efter några timmar en ny dimension när Aftonbladet i en uppföljande text på torsdagskvällen frågade Anderssons pressekreterare Mirjam Kontio om uttalandena som rörde Henrik Jönsson. Pressekreteraren ville egentligen inte säga något om det: ”Nej, det är ointressant. Det här skulle handla om EU och sedan fick hon frågan från reportern om Henrik Jönsson.” Den socialdemokratiska partiledarens länk till medierna hävdar här alltså att det var Lina Lunds initiativ att föra Henrik Jönsson på tal och inte partiledarens. Men Lund tillbakavisade rätt snart den versionen och beskrev det som att Magdalena Andersson ”på eget bevåg” hade kommit in på Henrik Jönsson.

Ännu en dimension fick detta när Kontios ord i artikeln under ett antal timmar hade strukits. På morgonen lades orden tillbaka. Aftonbladets biträdande redaktionschef förklarade i Expressen: ”Det uppstod en diskussion med S presstab och sen behövde vi kolla en grej”.

Det här kan kanske betecknas som småttigheter. Många ser det möjligen så, men i så fall vill jag meddela avvikande mening. Vilken trovärdighet har en pressekreterare om denna ljuger för journalister? Vad betyder det för det offentliga samtalet om lögn blir ett sanktionerat redskap för att uppnå den mest gynnsamma bilden av ett politiskt parti och dess ledare?

”Min ledarskapsfilosofi är ganska enkel”, har Magdalena Andersson sagt flera gånger på senare tid – huvudsakligen i samband med den egna hanteringen av nu S-avhoppade riksdagsledamoten Jamal El-Haj. ”Vi är alla människor och kan göra misstag. Men om det sker vid upprepade tillfällen kommer man till en punkt där förtroendet är brutet.”

Att ge en felaktig information, kanske på kvällstid efter en stressig arbetsdag till en nyhetsreporter är att betrakta som ett misstag. Och misstag, fast inte hur många som helst, kan alltså förlåtas. Men pressekreteraren Mirjam Kontio har inte medgett att det här var ett misstag. Den osanna uppgiften har inte erkänts som osann, inte av Magdalena Andersson heller. Och ingen ursäkt har kommit från partiledarens kansli – vare sig till Henrik Jönsson eller till DN-reportern. I en annan Kvartal-artikel av Petter Ljunggren framgår det att Dagens Nyheter önskar att Magdalena Anderssons pressekreterare ska pudla.

Men kan jag då vara säker på att uppgiften om att det skulle ha varit Lina Lund som tog upp Jönssons namn är osann? Ja, jag menar att den skildring som kommer från Dagens Nyheter om intervjun – i kombination med att vissa delar av reporterns ljudinspelning har publicerats i podden Älskade politik – är tillräckliga belägg för att komma fram till att Lina Lunds version är den riktiga. Statsministerns ”pressis” står för den icke-sanna versionen.

Denna historia dryftas förstås i senaste Veckopanelen. Min kollega Magnus Thorén hade sällskap av paneltrion Gunnar Wetterberg, Kajsa Dovstad och Thomas Gür.

När jag skriver dessa rader, strax efter lunch på lördagseftermiddagen, finns inte tillstymmelse till pudel eller rättelse från S-ledarens kansli. För ett par veckor sedan stod Magdalena Andersson på Luleå tekniska universitet och föreläste om vad som kännetecknar en bra beslutsfattare. ”Tala sanning – även när det kostar på” var rubriken på en av hennes powerpointbilder. Oppositionsledarens slutord ska ha varit: ”Säg som det är, gör det som krävs.”


Utmärkta råd, om ni frågar mig.